Apokalypsens lockelser – del 1

Jag brukade vara helt fast i Fallout 3. Timme efter timme kunde jag spela, för att suga i mig så mycket som möjligt av allt vad denna oerhörda värld hade att erbjuda. Ett smörgåsbord av nya möjligheter – en värld där äventyret ersätter tristessen och faran ersätter tryggheten.

Spelet målar upp en postapokalyptisk värld där civilisationen kämpar för att hålla sig kvar i bilden. De samhällen som finns kvar styrs av despoter och miliser. Det mesta är pulveriserat. Washington DC står i ruiner, under ockupation av enorma, muterade horder och banditer. Geologin har tagit landskapet tillbaka, gamla motorvägsbroar vittrar sönder och de få hus som ännu står kvar fylls av damm och muterade kryp. Men här och där finns det bosättningar, ibland små byar eller till och med städer.

Det är en våldsam värld. I och med civilisationens förfall har slaveriet återuppstått. Droger florerar fritt inom de informella handelskedjorna. Av radioaktivitet förvridna människor betraktas som monster och lever i en sorts apartheid, nekade tillträde till de flesta av bosättningarna. Ständiga räder riskerar att utrota bosättningar och miliserna upprätthåller kontrollen under vapenhot. Det går inte att röra sig utanför städerna utan att ständigt vara utsatt för risker. Ingen kan vara säker någonstans och det enda övergripande målet i människornas liv är att överleva – somliga till vilket pris som helst.

Men ändå finner jag, än till denna dag, någon sorts tröst i denna värld. Bortom misären skymtas ibland något annat: människor som samlas i nya samhällen, små experiment sprungna ur behovet av samarbete. De flesta av försöken fungerar förvisso sådär. En minirepublik på en farm i norr är ett småpåvedöme och de flesta av städerna är hierarkiskt styrda. Några har startat en sekt ute i sumpmarkerna. Men inte ens i resterna efter den raserade civilisationen är hoppet ute: andra former av liv försöker etablera sig, likt ogräs i asfaltens sprickor. Undergången är revolutionen driven till sin yttersta och mest destruktiva spets, men istället för kommunism uppstår ett spontant kaos av möjligheter.

Det finns något poetiskt med undergången: den bär alltid med sig löftet om något nytt. Först när världen slås sönder får vi möjlighet att forma nästkommande världar – en bättre värld är möjlig, men den döljer sig bakom dis och krutrök.

Det börjar alltid med död och förintelse. Efter tre år av fimbulvinter, då skördarna förgås, matförråden töms och incest blir till lag inleds de sista, dånande dagarna. Fenrisulven sliter sig från sina fjättror och Midgårdsormen reser sig ur havet. Asagudarna går i krig mot sina fiender, i ett förödande slag som kommer att samla all världens ondska i kampen mot asarna. När den sista striden står och världens slits i stycken kryper de sista människorna tätt ihop i Hoddmimers lund, för att aldrig igen återse den gamla världen. När röken lägger sig står en hel värld till deras förfogande: Liv och Livtrasirs uppgift består nu i att återbefolka den nya, rena världen. En plats där fred ska råda – den vackre, vise och gode asen Balder ska vara dess gud.

Allt föds på nytt, så även Guds rike. Ragnarök är inte den enda undergångsberättelsen som slutar i en återfödelse av episka proportioner. I Nya Testamentets sista bok, Uppenbarelseboken, beskriver Johannes visionen av apokalypsen, då Gud slutligen segrar över Satan och syndarna döms. Stjärnorna har fallit från himlen, elden har bränt jorden och avgrundsbrunnens rök har svept över världen. Det nya Jerusalem ska då uppstå och skänka en ny sorts liv åt de rättfärdiga. Här finns varken död eller sorg och folket bor där i ljuset av Gud själv:

Jordens kungar kommer med all sin härlighet till den staden, och dess portar ska aldrig stängas om dagen – natt blir det inte där. Och allt dyrbart och härligt som folken äger skall föras dit. Aldrig skall något orent komma in där och inte heller någon som handlar skändligt eller lögnaktigt utan bara de som Lammet har skrivna i livets bok. (Upp 21:24-27)

Något är på tok med människornas värld och den måste därför renas med krig och eld för att kunna födas på nytt, och liksom Kristus själv stiga upp ur graven på den tredje dagen. Men apokalypsen ger inga andra chanser: de som är döda förblir döda, och de som är rättfärdiga uppgår i Guds rike. Så enkelt är det.

Undergången har blivit mainstream. Det är som bekant idag enklare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens fall. Historien har nått vägs ände och det finns därmed bara ett alternativ: att omkullkasta Jorden själv och ställa om räknaren på noll.

Det senaste decenniets kulturella vurm för undergången har tagit massmediala former. Populärkulturen är full av undergångsskildringar: i The Walking Dead är det zombies som har övertagit herraväldet över världen, i The Day After Tomorrow är det klimatomställningar som slår ut hela USA, i Hungerspelen har undergången redan ägt rum och rikemansdiktaturen tagit över. Vart vi än vänder oss finns undergångsskildringarna där, och det slutar inte i fiktionens värld. Prepping, miliser, ekofascister. De inte bara förbereder sig för undergången – de välkomnar den.

Det går såklart att tjäna pengar även på undergången. Det räcker inte med att pumpa atmosfären full av växthusgaser, miljardärerna vill även sälja på oss överlevnadskit, kurser, vapen, vattenreningssystem, bunkrar, prylar, massa onödiga små saker, specialmat på burk. Den som har köpt mest överlever längst. Det gäller alltså att förbereda sig så bra som möjligt, och bereda sig på det värsta – vi har fått lära oss av teveserierna att de mest brutala är de som klarar sig längst. Det gäller att vara benhård. Slakt hellre än samarbete. Kapitalismen erbjuder oss en dödskult av sällan skådade proportioner.

Mycket tyder på att en eventuell klimatkris skulle kunna få katastrofala följer inte bara för ekologin, utan också för våra möjligheter att över huvud taget leva mänskliga liv. Utan resursfördelning uppstår resursbrist, och resursbrist leder till hunger, krig och förföljelse. Migration från fattigare delar av världen skulle riskera att försätta ett konservativt Europa i ett permanent fascistiskt kristillstånd. Kanske är det inte så konstigt att fascister alltsedan sedan fascismens födelse har underblåst alla spekulationer om apokalypser, som den vita rasens utrotning, Västerlandets undergång, Antikrist. De livnär sig på enigheten som apokalypsen erbjuder och säger: ”oroa er inte, ni behöver inte dö ensamma.”

Plötsligt så framstår undergången inte alls som möjligheternas moder. Kanske har jag haft fel när jag drömt mig bort till en värld där de f.d. Förenta Staternas huvudstad ligger i ruiner, kanske döljer det sig inte alls en skön ny värld där på andra sidan? Vad ska hända med mänskligheten när det enda som överlever i kapitalismens ruiner är dess brutalitet och individualism?

En reaktion på ”Apokalypsens lockelser – del 1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s