Hur du KROSSAR kapitalismen med fakta och logik

Det har sagts att det är en enklare uppgift att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut. Under de senaste månaderna har Frederic Jamesons ord har blivit aktuella på ett sätt som aldrig förr, i och med att den av kapitalismen framdrivna klimatkrisen i högre grad än någonsin tidigare börjat ta plats på den politiska och kulturella dagordningen. Men reaktionen borde inte vara att få panik, utan att i stället börja söka efter metoder för att på allvar kunna utmana den kapitalistiska samhällsordning som ligger till grund för krisen.

Den brittiske skribenten och bloggaren Mark Fisher beskriver i sin bok Kapitalistisk realism (2009) det fenomen som gett boken dess namn. Den kapitalistiska realismen definieras av Fisher som den närmast totala ideologiska hegemoni där kapitalismen systematiskt framhävs som den enda giltiga, eller rent av den enda naturliga grunden för ett mänskligt samhälle – en sorts institutionalisering på stor skala av Margaret Thatchers favoritfras under 1980-talet: there is no alternative!

Kapitalismen har alltså inte bara vunnit striden över vår ekonomi, utan också över våra huvuden. Att först bryta denna ideologiska hegemoni är enligt Fisher en nödvändighet innan kapitalismen på allvar kan utmanas som ekonomiskt system. Som huvudsaklig metod för att utmana den kapitalistiska realismens dominans framhåller Fisher att visa på de svagheter och hål som existerar i den kapitalistiska realismens väv när den ställs emot kapitalismen så som den uppträder i verkligheten – att visa på det som framställs som ”realistiskt” (det som enligt ideologin ska existera) kontinuerligt undermineras av det ”reella” (det faktiskt existerande).

Ett område där Fisher pekar ut en djup motsättning mellan kapitalistisk realism och reell kapitalism är ökningen av psykisk ohälsa i västvärlden sedan 1980-talet, en förändring som sammanfaller med den fordistiska 1900-talskapitalismens övergång i senkapitalism och alltså utmanar idén om kapitalismens historia som en konstant ökning av levnadsstandarden. De konstanta försöken att paketera den framväxande gigekonomin (med dess ”flexibilitet” i form av bemanningsföretag, vikariepooler och appjobb) som en utökning av den individuella friheten gränsar ofta på självparodi. Alla som arbetat i den nya ekonomin vet att det inte innebär någon ökning av frihet och levnadsstandard, utan snarare av stress och ekonomisk osäkerhet.

Framför allt är det dock i det senaste årets uppmärksamhet kring miljöfrågan som det på allvar blivit möjligt att urskilja de första stegen mot ett storskaligt ifrågasättande av den kapitalistiska realismens hegemoni – ett ifrågasättande som grundar sig i just den motsättning mellan det ”reella” och det ”realistiska” som beskrivs av Fisher. Kort sagt, där kapitalismen utlovar oändlig tillväxt som det enda realistiska alternativet så kan den inte undkomma det reella faktum att dess enda källa till fortsatt näring är en värld av ändliga resurser.

Den totala motsägelsen mellan det reella och det ”realistiska” i klimatfrågan gör att de enda möjliga sätten att bemöta problemet inom ramarna för den kapitalistiska realismen är antingen total förnekelse av problemen eller något tafatt svar om att klimatkrisen kommer lösas så länge det finns tillräcklig efterfrågan för en sådan lösning bland konsumenterna. Om jag inte misstar mig är vi en snabbt växande grupp människor som inte kan bemöta ett sådant svar med annat än ett hånskratt.

En reaktion på ”Hur du KROSSAR kapitalismen med fakta och logik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s