Finaste, bästa kommunisterna

Under de senaste åren har det i den svenska samhällsdebatten växt fram en tendens som högern ofta hänvisar till som den ”vettiga vänstern”. Det rör sig om en liten men ofta framlyft grupp professionella tyckare, som i stora drag består av ett mer eller mindre svagbegåvat kommunalråd i Örebro, en talande säck potatis från Uppsala och ett gäng beundrare och hangarounds, varav drygt hälften verkar jobba som någon form av redaktörer på Chang Fricks blogg.

Det som utmärker den vettiga vänstern är framför allt deras kritik mot ”identitetspolitik” från ett perspektiv som de ofta framhåller som ett materialistiskt, marxistiskt eller kommunistiskt. Utgångspunkten är att identitetspolitiken utgör en liberal tendens som i stort sett tagit över den svenska vänstern, där fördelningspolitik fått stå åt sidan till förmån för en jakt på kollektivt erkännande för minoriteter. Den vettiga vänstern menar att den, i motsats till den identitetspolitiska tendensen, står för en äkta vänsterpolitik, bortom liberalismens lockelser.

Det finns dock ett problem: den vettiga vänstern är totalt ointresserad av att prata om fördelningspolitik. Ett exempel: under insamlingskampanjen för Hamnarbetarförbundet valde Markus Allard att helt ignorera den fackliga konflikten – för att istället driva en kampanj mot genuscertifiering i Örebro kommun.

I sitt totala fokus på avståndstagande från identitetspolitiken har den vettiga vänstern istället anslutit sig till en annan liberal tendens, en slags inverterad identitetspolitik där intresset av att diskutera en värld bortom kapitalismen är minst lika svalt som hos den identitetspolitiska vänster man konstant kritiserar. Medan den vettiga vänstern utger sig för att kritisera en liberal tendens – så kallad identitetspolitik – är de själva helt oförmögna att arbeta enligt något annat än en liberal logik, där ”frihet” inte handlar om till exempel en kritik mot lönearbetet utan om någon småföretagare i Eslövs rätt att kalla en chokladboll för vad fan han vill.

Kallar du dig själv för ”kommunist” borde det innebära att du eftersträvar någon form av radikal samhällsförändring – typ kapitalismens avskaffande och någon form av, tja, kommunism. Det finns dock inte mycket som pekar på att den vettiga vänstern har vare sig potential eller vilja att åstadkomma radikal förändring på några andra områden än i deras egna cv:n och sparkonton. Analysen delas gissningsvis också av den höger som valt att omfamna den vettiga vänstern – det finns förstås goda anledningar till varför man betraktar tendensen som just vettig.

Det är ironiskt att individer och grupper som betecknar sig själva som ”kommunister”, och som dragit exakt all sin näring från en påstådd kritik mot liberalismen, själva verkar helt oförmögna att tänka utanför liberalismens logik. Eller också handlar det inte om oförmåga utan om ovilja – att agera vänsteralibi för Aron Flam och Ann Heberlein är ett tacksamt jobb i samtalsextremismens och beröringskåthetens Sverige. Aron och Ann kan peka på att de minsann inte är rädda för att debattera med kommunister, medan du får ett tillfälle att bygga upp ditt varumärke bland den swishande medelklassen.

En sak är dock säker. När Alexander Bard, i någon form av beundran, börjar kalla sig själv för ”kommunist” är det ett säkert tecken på att den vettiga vänstern vare sig är särskilt vettig eller särskilt vänster.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s