Hur kan vi prata om beröringskåthet?

Det verkar inte finnas något mer trendigt i Sverige i dag än idén om det vuxna, civiliserade samtalet. Vad som började som en podcast av en före detta reggaemusiker från Göteborg har utvecklats till en kringresande scenshow där du får chansen att lyssna på och, så länge du köpt en Guldbiljett för 5 000 spänn, själv delta i samtalet genom att ställa en alldeles egen fråga till framstående intellektuella som Alexander Bard och Ann Heberlein. Formatet har visat sig otroligt populärt, och har imiterats av bland annat Svenska Dagbladet, som nyligen publicerade en artikelserie med grund i just samtalet som format.

Vad samtalsextremisterna, som de kallar sig, eftersträvar är ett rationellt samtal som, oavsett med vem du talar eller vilka åsikter du möter, inte präglas av starka känslor och hårda ord, utan av ömsesidig respekt och förståelse. Ett resonabelt samtal, som har makten att överbrygga ideologisk och kulturell polarisering. Ett rimligt samtal helt i avsaknad av inre konfliktlinjer, där den enda motståndare som gång på gång pekas ut är en yttre kraft: de som vill tysta samtalet, de som inte vill bemöta intolerans med en kopp kaffe och ett handhjärta utan med intolerans mot intoleransen.

Samtalsextremisterna framhäver ofta idén om samtalet som ett sammanhang där fördomar utmanas och konsensus luckras upp till förmån för ett givande utbyte. I sin brist på inre konflikter påminner samtalen dock oftast mer om någon form av gruppterapi där en liten klick människor, av vilka merparten lever på sitt tyckande, får tillfälle att för en fullsatt sal beklaga sig över hur deras röster tystas i samhällsdebatten. När Aron Flam, en ”komiker” som inte fått någon att skratta på tio år och vars idé om skarp satir är att polisanmäla Vänsterpartiet för försök till stöld, ackompanjerad av ett instämmande hummande anklagar ”åsiktskorridoren” för sin misslyckande karriär som public service-satiriker, gränsar formatet till självparodi.

Snarare än ett genuint intresse för diskussion, och utöver dess rent emotionella funktion som terapisession för avdankade komiker, är vad som driver samtalsextremismen framför allt ett avståndstagande från avståndstagande. I samtalsextremismens logik har en beröringsskräck gentemot andra åsikter ersatts med en sorts beröringskåthet, vilken yttrar sig i en besatthet av att samtala och associera sig med andra tyckare från hela det politiska spektrumet – där de med mest avvikande och tabubelagda åsikter, outtalat men självklart, ligger högst i kurs.

Kort sagt: genom samtalet erbjuds du en gyllene chans att i en helt konfliktfri situation visa upp dig tillsammans med påstådda meningsmotståndare, och därmed också visa för omvärlden vilken fördomsfri och öppensinnad människa du är. Beröringskåthetens logik är i grunden okomplicerad och symbiotisk: ju mer intoleranta åsikter du vägrar ta avstånd från, desto mer tolerant är du själv. Och ju mer kontroversiell den du samtalar med är, desto mer användning har den för uppmärksamheten du skapar. Och har du förmågan att löpa du linan ut, är du öppensinnad nog att lyssna på, säg, en förintelseförnekare utan falla för impulsen att ifrågasätta eller kritisera hennes åsikter – ja, då är det bara att gratulera till ditt SM-guld i tolerans.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s