Apokalypsens lockelser – del 2

Vindarna blåser över ödelandskapet. The Wasteland, de stora vidderna. Livet i Fallout 3 bjuder på stundtals fantastiska scenerier. Det är rena rama vilda västern – som om undergången erbjöd en andra möjlighet att kolonisera Amerika, fast denna gång är det faktiskt nästan tomt på riktigt. Inte riktigt lika bra som Karl-Oskars förlovade Amerikat, men nära nog.

Tänk om primitivisterna har rätt, trots allt? Dessa tossiga stackare. Tänk om Unabombarens manifest egentligen var en profetia? Då skulle maskinerna faktiskt vara våra fiender, industrialiseringen ett straff. De förslavar oss, tvingar oss till mer och mer arbete, och producerar än mer ofrihet, bara för att vi ska kunna köpa någon mer onödig liten sak. Maskinerna är inte någon Terminator-kraft som vill döda oss, de är mästaren som håller i kopplet.

Varför stanna där – hur mycket skada har inte jordbruket åsamkat oss? Vi som en gång var fria på Jorden, denna Edens lustgård, och levde av dess frukter. Människan var ännu nära Gud. ”Både mannen och kvinnan var nakna, och de kände ingen blygsel inför varandra.” (1 Mos 2:25) Men de åt av frukten och vann kunskapen, till det hemska pris att kastas ut ur lustgården och tvingas kröka ryggen bakom plog och oxe. Ju mer de odlade, desto fler blev avkommorna, och ju fler avkommor, desto mer behövde de odla. Så kom maskinerna, som skulle göra livet enklare för människorna, med 12 timmars arbetsdag och all världens elände. Atombomben. Historiens slut.

Världen kanske inte alls går under – det kanske bara blir civilisationerna som faller och återlämnar Jorden åt naturen och människorna. I skuggan av tomma skyskrapor ska de tända sina eldar och berätta historier om en uråldrig tid, för länge sedan, då titaner vandrade över världen och uppförde hus stora som berg. Bland kvarlevorna efter platser som en gång kallades för New York, Paris eller Tokyo ska de slänga sig i lianer, på jakt efter de sötaste frukterna. Madrid har för längesedan slukats av öknen. Några nunnor i Alperna har sparat undan exemplar av böcker som ingen längre kan läsa. Franskan är äntligen ett utdött språk.

Vilda västern breder ut sig, med all sin laglöshet och frihet. Den som är bäst beväpnad klarar sig längst. Mutanterna har inte en chans mot mitt hagelgevär.

Att ta del av verkliga och fiktiva skildringar av undergången är en sorts kulturell form av samhällsstudier. Visioner av undergången tar sig sällan bortom den egna horisonten – i den populärkulturella skildringen av zombieapokalypsen i The Walking Dead är utgångspunkten i konflikterna nästan alltid att människorna vänder sig mot varandra genom våld och brutalitet. Förväntningarna på människorna i en krissituation är kaos och laglöshet. Skildringarna av denna förväntan inkluderar nästan alltid olika former av upplevda återgångar till tidigare stadier: allas krig mot alla, den starkes överlevnad. I The Walking Dead utgör den egna gruppen ofta en trygghet mot denna våldsamma omvärlden. Men kollektivet utgör också ett hot, i form av andra grupper, samhällen och rentav byar, som alla är oberäkneliga och osäkra att ha att göra med. Det går inte att lita på någon annan, bara sig själv, eller – om man är generöst lagd – på de sina.

Det stämmer kanske att det är enklare att föreställa sig världens undergång, än kapitalismens undergång – och inte bara det, det är ännu enklare att föreställa sig människors potentiellt ondskefulla handlande, än det är att föreställa sig solidaritet och kollektivt agerande. Men det är ofta just solidariteten som i verkligheten manifesterar sig i krissituationer, då människor känner stärkt sammanhållning, deltagande och altruism. För att låna formuleringar från Staden Podcast: katastrofen visar vad som är möjligt att göra. Katastrofen – krisen, undergången – visar oss att det, trots allt, finns andra samhällen att leva.

I förhållande till vardagslivet framstår plötsligt katastroflivet som väldigt enkelt. (Staden Podcast #103: Staden och katastrofen)

Ett övergripande tema i krissituationer är hur människor organiserar sig för att hjälpa varandra. Räddningsinsatser, allmänna kök för gemensam matlagning, deltagande i spontana, kollektiva nödlösningar. Myten om krispanik kan om och återigen avfärdas som en falsk föreställning. Däremot så för katastrofen med sig något helt annat: elitpanik. De grupper som ska styra massorna upplever helt plötsligt massorna som okontrollerade, som plundrare, tjuvar och kriminella. Eliten ser hur deras kontroll över samhället försvinner, då massorna tar samhällsfunktioner som brandbekämpning i egna händer, eller på egen hand organiserar mat och boende för krisdrabbade.

Istället för att se detta som lösningar på uppkomna problem så ses det solidariska handlandet som ett allvarligt hot och territoriet förklaras vara en krigszon, som en del av maktkampen mellan de drabbade och de mäktiga. De som äger makten drar sig heller inte för att använda militära medel i kampen mot de drabbades spontana uttryck, för att upprätthålla lag och ordning och skydda sina investeringar.

Världen har redan gått under. Människornas värld har gång efter annan slagits sönder, av svält, klimatförändringar, kolonisation eller digerdöd – för att byggas upp igen, i nya, likartade men annorlunda former. På så vis påminner föreställningarna om apokalypsen mycket om föreställningarna om revolutionen, som en våldsam, samhällsomstörtande kraft. En våg som sköljer med sig det gamla och lämnar fältet öppet för en ny värld.

Vår uppgift som radikaler blir, i denna tid av verkliga eller fiktiva apokalypser, att observera skillnaden mellan världens undergång och kapitalismens undergång. Om det är enklare att föreställa sig världens, än kapitalismens, undergång så beror det på att vi är färgade av den allmänna uppfattningen att kapitalismen är världen. Och visst, med en sådan föreställning är det givetvis lätt att tro att apokalypsen är något som ska välkomnas – inte bekämpas.

Läs även:
Apokalypsens lockelser - del 1 och
Kommunismen är vägran att dö i antropocen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s