Social oro

Samhället, ni vet, det vi lever i, står givetvis redo med förklaringar…

tänker man om och om igen. Men skall vi lita på vad samhället vill? Hur skall vi som klass kunna vara sociala entreprenörer utan att glida in i entreprenörens sociala nihilism?

Visst är det kul att åka elsparkcykel med vinden i håret. Och självmordsmemerna på reddit eller instagram ger något slags kortvarig distans. Kanske vi inte mår bättre men ett gott skratt förlänger väl fortfarande livet?

Vi lever verkligen vid historiens slut. Som barn av 80-talet är det så otroligt svårt att bara fortsätta ibland. Vi har sett revolter mot vardagen, födelsen av klick-ekonomin, internets totala apex och fall, allmänningar som försvunnit, total privatisering av allt offentligt… det kom inte som en slägga utan som en svagt lutande backe. Helt plötsligt var det så brant att man fick andnöd. Trycket över bröstet slutade liksom aldrig?

Så vad gör man när hela ens generation (och de efterföljandes) drömmar fullkomligt krossats av den eviga skuldsättningens ekonomi? Allt är pantsatt och nu hoppas vi på… vadå? Robotar? AI? Rymd… nånting mars?

Medan den krympande medelklassen, ja jag skrev M-ordet, sätter sitt hopp kring gammal hederlig rasism, datorstyrd fascism och Politikens Demokratiska Välvillighet måste vi som klass börja skissa på våra alternativ. Det enda alternativets politik. Det finns verkligen bara en väg framåt för att säkra mänsklighetens värdiga överlevnad och det är inte att samla alla rikedomar hos en girig nyadel.

För att att ordna det här har vi bara ett gemensamt alternativ.

 

En reaktion på ”Social oro

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s