En psykopomp på elscooter

Du är orolig, förvirrad och utsatt. Alla myndigheter du är i kontakt med hänvisar dig vidare till biblioteket. “De hjälper dig med det, det är inte vårt jobb”, säger de på Migrationsverket. Din biståndshandläggare ber dig skriva ut ditt kontoutdrag någonstans, förslagsvis på något av stadens bibliotek. Din svenska är inte så bra än och du behöver ett ordentligt CV och personligt brev för att kunna söka jobb. Du vill ha ett jobb, du skäms över att leva på försörjningsstöd och du vet att andra tycker att du måste göra rätt för dig. “De kan sådant, det är dit man ska vända sig”, får du höra. Varje gång du behöver hjälp med något som i värsta fall kan utplåna det lilla fundament du har att stå på får du höra det, att någon annan kan.

Du har skaffat lånekort för att kunna logga in på bibliotekets datorer och vissa dagar läser du kvällstidningen när du ändå är där. Det är viktigt att öva på språket. Ibland får du hjälpa den äldre personen bredvid dig med datorn trots att du själv känner dig osäker, men personalen är upptagna med annat och du vill inte behöva stressa dem i onödan. Du känner dig ofta som en börda när du är där trots att det är den enda platsen som inte remitterar dig vidare till någon annan instans. Detta är vägs ände. “Jag är ledsen, men jag förstår den inte heller” säger bibliotekarien till dig när du ber om hjälp med att tolka blanketten du ska skriva ut och fylla i. Hon verkar uppriktig i sin vilja att hjälpa dig, men det hjälper dig föga. Hela din tillvaro hänger på den här pdf-filen från Migrationsverkets hemsida. Allt står på spel. Du tackar och går hem modfälld och rädd.

Det regnar ute och det är fullsatt vid bibliotekets datorer. Medan du väntar på att en dator ska bli ledig hälsar du på personalen i informationsdisken. Ni brukar småprata när du är där, du tycker att det är trevligt. Du berättar att du har fått ett jobb, eller tekniskt sett flera jobb. Om nätterna samlar du in några av de hundratals elscootrar som står utspridda över staden. Vissa av dem får du bära hem på egen hand och ladda medan du sover. Adaptrarna har du själv fått bekosta. Andra scootrar hämtar du och din medarbetare upp i en skåpbil och lastar av i en liten industrilokal. Det är ett tungt jobb, det tycker ni båda. Visst väger scootrarna en del men det värsta är att din inkomst är så låg trots att du sammantaget arbetar för tre olika företag. Eftersom ni får betalt per infångad och fulladdad scooter gör du ditt yttersta för att hinna före alla andra. Dessutom vaknar du sällan eller aldrig utvilad tidigt om morgnarna. Så snart de har laddats upp ska de nämligen placeras ut igen innan resten av staden hinner vakna. Du är trött. Du har fått avdrag på din lön för att du har råkat ställa ut några av dem fel. Det är åtminstone vad din närmsta chef säger till dig när du ifrågasätter den sänkta lönen. Du har lagt märke till att du inte har några svenska kollegor. Din rygg värker dagligen och ditt arbetsminne har blivit märkbart försämrat. Scootrarnas grälla färger har börjat göra dig illamående. Ibland drömmer du att du är en vinthund som jagar efter en attrapp.

En reaktion på ”En psykopomp på elscooter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s