Två empatiska fältbyråkrater (del 1)

Det här är den första av två texter, vilka kommer beröra empati, politik, makt och dess utövare. Texterna utgår från varsin fältbyråkrat – de statliga tjänstemän som jobbar i direkt kontakt med befolkningen, utanför de kontor och korridorer statens byråkratiska apparat annars är lokaliserad i – och vad deras empatiska förmåga (eller brist på sådan) kan säga oss.

För några år sen såg jag en polis gråta på en deportationsblockad. En pappa hade utvisats och på parkeringen utanför Migrationsverkets förvar stod en mamma och två små barn och grät i förtvivlan. Anhöriga hjälpte snart den decimerade familjen att hoppa in i en bil för att åka iväg mot ett bättre ställe att sörja på, om något sådant kunde tänkas finnas. Vi som deltagit i den misslyckade blockaden stod kvar, antingen i klungor eller för oss själva. Vissa grät tyst, jag kunde inte få ut en tår.

När jag stod där – stel av besvikelse och vanmakt – såg jag att en av poliserna stod och grät. Hon hade nyss deltagit i att bryta upp blockaden så att kriminalvårdens bil kunde passera och deportationen genomföras. Nu efteråt fällde hon en tår över sitt dagsverke.

I upptrappningen inför själva blockaden är det alltid en eller annan aktivist försöker tala till de utplacerade polisernas samvete: Har de inte också barn? Skulle de inte också stå där på andra sidan polistejpen om det var deras anhöriga som skulle utvisas? Kunde de inte sjukanmäla sig på dagar då de ska vakta en deportation? Vet det inte vilket lidande de orsakar?

Det funkar aldrig.

Egentligen finns det nog inte heller någon förväntning om att det sa fungera. Aktivisterna och polisen har gjort samma lilla verbala övning förut. Men vad ska man göra? Det är inte alla aktivister som orkar eller vill stå där tysta och vänta. Att fylla luften är åtminstone något, även om man innerst inne vet att det inte hjälper.

Jag brukar stå tyst, jag skulle vilja kunna säga något men jag brukar ärligt talat inte kunna. Istället står jag och tänker tänker tänker på hur polisers känsloliv egentligen fungerar. Poliserna verkar ju till synes vara människor, visst måste de väl då också ha känslor som vi andra människor? Vilken typ av rationalisering måste man göra för att kunna jobba åtta timmar med att deportera en pappa för att sedan gå hem och äta middag med sin familj? Även om man tror stenhårt på sin uppgift som polis och att deportationer alltid sker enligt god lag och ordning måste det väl ändå kännas jobbigt?

Vad annars kan jag tänka på? Det är en så absurd situation.

Att fundera såhär är såklart ett lika hopplöst projekt som att försöka övertala poliserna, om inte hopplösare. Det inte bara ett hopplöst projekt, det är också ensidigt. Poliserna står inte där och tänker på hur jag eller någon annan aktivist där känner. De tänker inte på hur familjer som slits sönder av våra pissiga gränser mår. Det kan de inte. Hur skulle de kunna?

Vi slits av ilska, sorg och frustration. De gör sitt jobb. Vi förstår inte hur de kan. De bryr sig inte om oss.

Ett enkelt svar på hela den här problematiken hade varit att konstatera att poliser helt enkelt inte har känslor som vi andra. Vi är ett avhumaniserat besvär, vi registrerar inte på deras radar. Det är ett intryck man lätt skulle kunna få av att gå på deportationsblockader. Det är ett praktiskt svar, om än inte ett fullständigt eller tillfredsställande sådant.

En pusselbit till en mer fördjupad förklaring finns i David Graebers essä Dead Zones of the Imagination. Som en del av det större argumentet i texten skriver Graeber kort om våld, makt och empati.

Han börjar med att förklara att de allra flesta handlingar som är avsedda att ha en social effekt kräver en viss förståelse av den andre och därmed ett visst empatiskt arbete. Mängden empatiskt arbete som krävs beror på mängden makt vi har över den andre. En direkt order är inte lika beroende av förståelse som en uppmaning och än mindre än en vädjan. Graeber pekar på hur vi kan se att behovet av empatiskt arbete varierar beroende på maktposition i allt från den typiska patriarkala heterorelation till relationen mellan chef och anställd. Män kan utöva sin makt parallellt med att förnöjt se kvinnor som ett mysterium, medan kvinnor känner sina män bättre än de känner sig själva. På samma sätt kan en chef totalt nonchalera sina anställdas situation medan de anställda hela tiden måste tala i termer av chefens behov för att göra sig hörd.

Det som därmed utmärker våldshandlingar – och specifikt våldshandlingar i lägen präglade av nära eller total övermakt – är att de inte kräver någon som helst förståelse av den du riktar handlingen mot. Du behöver inte förstå den andre för att veta att ett batongslag i huvudet kommer få den effekt du avser. För även om våld såklart kan kommunicera något – ofta på avgörande sätt – är det i det här avseendet viktigare att det inte behöver göra det för att få sin avsedda sociala effekt.

Om du släpar bort alla aktivister från vägen framför förvaret kan deportationen ske. Ingen kommunikation behövs och därmed behövs inget empatiskt arbete.        

Polisen behöver alltså inte förstå oss – vad vi tänker, vad vi känner eller vad vi bryr oss om – för att kunna göra sitt jobb. Våldet är polisens redskap och de förväntar sig kunna använda det för att lösa sina problem. Att förstå är inte deras uppgift och de gör det därför inte heller.

Vi som ställer oss mot denna övermakt har visserligen gjort ett försök att skaffa oss mer direkta maktmedel – d.v.s. blockaden – men hamnar samtidigt tvunget i positionen av att försöka förstå de som står oss över. Vilket i sin tur driver oss att försöka använda vår empatiska förmåga för att förstå vad polisen tänker och känner. Det sker som på automatik, även om det är dömt att misslyckas.

Vissa som läser detta eller deltar i liknande aktioner har kanske sedan länge insett det absurda i att bry sig om polisers känsloliv eller att försöka tala till deras samvete. Polisen är en reaktionär kraft och de kommer aldrig att stå på vår sida – vilket är en både rimlig och praktisk hållning i de flesta omständigheter.

Samtidigt finns det något nyttigt i att prata om empati och förståelse i en politisk kontext. Det är människor som väljer att bli poliser och poliser förblir människor, även om de inte alltid beter sig så.

Konstapeln som grät på blockaden visar att det finns en motsättning mellan att vara människa och att agera som polis. Om det finns en spricka i kevlaret skulle det kunna vara något att utnyttja. På samma tema berättade en äldre bekant om att en vän till henne la ner sin batong och bricka för att slippa delta i baltutlämningarna. Vidare fick jag nyligen reda på att min morfars pappa gjorde en kortlivad tjänstgöring som polis i Norrtälje under 30-talet men kvickt avgått efter att på första hand erfarit exakt hur nazistisk kåren var. Slutligen verkar det finnas gnäll bland äldre poliser om att de unga poliskadetterna inte är så våldskåta som de borde – vilket såklart är oerhört upprörande!

Jag menar inte att vi borde sätta vårt hopp till någon våg av samvetsdriva avhopp inom polisen och jag har ingen önskan om fler eller mer empatiska poliser. Min poäng är att det finns potential i motsättningen mellan medmänsklig empati och polisarbete – en potential att skapa osäkerhet inom polisen och minska deras handlingsutrymme.

Vi vill skapa större osäkerhet bland kadetter och djupare förbittring bland veteraner. Vi vill ha mer stressade pr-strateger. Vi vill ha interna kriser. Vi vill ha avhopp. Mer omfattande skandaler i media. Vi vill se en social marginalisering av polisyrket.

Fler gråtande poliser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s