Havet är djupt

Är människan till sin natur god eller ond?

Den som inte stött på den frågan har troligen aldrig stått på ena sidan av ett bokbord i en gymnasieskola med en MUF:are på den andra (och har man inte det har man ärligt talat inget på denna blogg att göra).

Det socialistiska standardsvaret är att peka på människans förmåga att samarbeta och hjälpa de svagaste – att det är det, inte konkurrensen, som förklarar vår relativa framgång som art.

Kanske skulle vänstermänniskan dessutom tillägga att denna människans förmåga att samarbeta, på ett högre plan, är själva grunden för civilisationens existens. Regler, normer, strukturer, vanor – allt det som gör att vi inte, liksom djuren, helt måste underkasta oss principen om den starkes rätt.

Ungmoderaten (eller åhöraren, den tvivlande kanske–rekryten till Kampen) skulle då svara med att peka på en faktor som talar emot det: människans lika uppenbara, och till synes ändlöst kreativa, förmåga till ondska. Ord som Förintelsen skulle kanske komma upp. Eller Rwanda, Utøya eller de jugoslaviska krigen. Eller, om än mindre troligt, Estoniaolyckan.

* * *

Natten till den 28 september 1994 förliste passagerarfartyget M/S Estonia på öppet hav, på färden mellan Tallinn och Stockholm. Enligt den officiella rapporten fanns 989 människor ombord, varav 852 förolyckades.

Olycksförloppet inleddes kl. 01.00. Mayday sändes 01.22. Fartyget slukades av de iskalla vågorna kl. 01.48. Längre tid tog det inte. Under dessa 48 minuter gick människor, kan man läsa om i utredningar och höra berättas om i intervjuer med överlevande, från att avnjuta en drink i goda arbetskamraters lag, sjunga karaoke eller slumra i sin hytt, till att klättra över varandra för att hinna ut innan skeppet vände och fångade alla kvarvarande i sin enorma kista. De som tog sig upp till promenaddäck möttes, innan förlisningen, av opportunistiska kriminella som ryckte halskedjorna från och krävde kontanter av dem som klarat sig så långt. Människor slogs om flytvästarna, ryckte dem från varandras kroppar. På 48 minuter upphörde civilisationen, kan man tänka sig, att existera ombord på Estonia. Vi begrundar följande stycke, ur The Atlantics reportage om olyckan:

Överlevnad reducerades den natten till en hård och fruktansvärt simpel tävling. De som började tidigt och agerade snabbt hade en liten möjlighet att lyckas. De som kom igång sent, eller som av någon anledning tvekade, hade inga möjligheter alls. Handling lönade sig. Kontemplation gjorde det inte. Bara det att ta sig tiden att klä på sig var nog för att besegla ens öde, och även om många som klarade sig ut på öppet vatten gick under för kylan utstod de flesta som segrade i denna kamp prövningen helt nakna eller i bara underkläderna. Överlevarna tycks alla ha förstått tävlingens natur, där första steget handlade om att så snabbt som möjligt ta sig till promenaddäck 7. Ingen Gud fanns som kunde skänka någon nåd. Ingen regering kunde upprätthålla ordning. Själva civilisationen hörde till svunna tider, Europa var en diffus och avlägsen plats. Medan fartygets kantring ökade bröt till och med den mest primitiva samhälleliga impulsen, den mänskliga kedjan, samman. Kärlek saktade bara ner en. Klockan tickade utan nåd. All makt tillhörde havet. (Min övers.)

Om man läser om sådant, om man, hypotetiskt, tillbringar flera sena kvällar1 med att följa de mycket exakta rekonstruktionerna, att gå igenom den mycket digra, digitaliserade Estoniasamlingen, att se på de animationer av förlisningen som utredningen tog fram, om man lyssnar på de inspelade nödanropen eller ser intervjuer med överlevare, kan man mycket enkelt ledas till ett mentalt tillstånd där civilisationen, så mödosamt konstruerad under så lång tid, framstår som så mycket skörare än man vanligen intalar sig.

Väl på den platsen väcks också följdfrågor: om 48 minuter på ett fartyg räckte för dessa 989 människor, vad säger det om vår beredskap för så mycket mer omfattande och kritiska situationer i en inte allt för avlägsen framtid? Katastrofer som inte bara drabbar ett fartyg, utan kanske en hel planet? Och när man läser att endast 26 av de 137 överlevande var kvinnor kan man fråga sig själv vad det säger om den starkares överlevnad. Men då är man redan på farlig terräng, där tankar tränger sig in om likheterna mellan själva samhället och ett bjärt upplyst fartyg som bara för tillfället råkar balansera på ytan på ett stormande, svart och obarmhärtigt hav.

När man kravlar sig upp ur detta hål kan man, hypotetiskt, trösta sig med att civilisationen ju tycks fungera rätt okej ändå. Här tar jag trots allt en buss, som kommer på utsatt tid, till jobbet, kan man tänka. I brevlådan ligger en räkning. Man skakar av sig det där, förmanar sig själv (”men läs inte sånt innan läggdags!”) och går vidare.

Kanske resonerar man med sig själv: låt gå för att vår inneboende godhet är skör och beroende av omständigheterna, men det gäller väl då också vår ondska? Man kompromissar och förhandlar: varken goda eller onda, men med potential för godhet! Under sådana förutsättningar blir civilisationens, och därmed socialismens, löfte fortfarande möjligt att tro på.

Så tar man sig vidare ännu några sjömil. Men där under är havet djupt.

* * *

1I en tidigare text i denna publikation uppmanade en skribent (som råkade vara jag) vänstern att ”säga att vi tyvärr kommer att må piss så länge vi lever i detta system (..) men kanske också säga något om vad vi kan göra åt det, här och nu”. En sak man kan göra åt det, alltså pissmåendet, här och nu, är den killiska metod som, helt hypotetiskt, skisseras här: att a) packa ner känslorna till en hård liten boll med hjälp av hydrualpress, samt b) projicera den eventuella ångest som ändå smyger sig fram mot ett externt element, exempelvis ett fartygs förlisning för snart 25 år sedan.

7 reaktioner på ”Havet är djupt

  1. Galaxhjärna (@galaxhjarna) skriver:

    Sjukt bra text, fick mig att gå tillbaka till min högstadietid när detta inträffade. Ett enda barn under 15 av 15 stycken överlevde. Får mig att tänka på ”Färjan”-boken, vilken förstås måste vara inspirerad av olyckan. Och nu när ni ändå fått mig att googla på detta – det var totalt 989 pers ombord. Fucking 86% dog.

    Gillad av 1 person

    1. L. Olsje Wik skriver:

      Tack! ”Färjan”-boken, säger du? Måste läsa. (Just när jag tagit mig ur Estonia-hålet…) Och tack för korrigeringen angående siffrorna, jag rättar.

      Gilla

      1. L. Olsje Wik skriver:

        Har nu läst ”Färjan”. Stark Estonia-vibb, ja, med viss Stephen King-kryddning. Tack för tipset!

        Gilla

  2. Thomas C. Berrian skriver:

    Hmm. Ja, finns mycket filosofiska irrgångar att gå loss på här, väldigt tänkvärt inlägg. Tycker mig dock se en viss uppgång för vänsterbiologism på senare år, alltså att folk kör med ”det är den mänskliga naturen” för att motivera en vänstersyn, något som alldeles nyligen enbart användes av högern. Så minns i alla fall jag mina möten med de där MUF-människorna vid bokborden.
    Göran Greider har skrivit en bok på ämnet och förra året skrev Hans Norebrink ”Socialismens nederlag och människans natur” som, om jag fattat det rätt, ska ta upp evolutionsbiologisk forskning och ge en ganska gedigen genomgång i ämnet och då koppla det till hur man faktiskt bör gå till väga för att få en socialism ”som funkar”.
    Nu har jag inte läst vare sig den eller Greiders bok, däremot Krapotkins ”Anarkismens moral” och problemet med vänsterbiologism är i grunden det samma som högerbiologism, alltså att man rör ihop åsikter och fakta, att man inte fattar att man aldrig kan härleda ett ”bör” från ett ”är” och, äh, nu svamlar jag bara. Den här gamla Pontus Lundqvist-serien säger egentligen allt…
    http://www.formfront.com/FF1203.html

    Gillad av 1 person

    1. L. Olsje Wik skriver:

      Intressant med vänsterbiologismen! Håller med om att det troligen är en återvändsgränd. Och som så ofta när det gäller komplexa tvistefrågor har Pontus Lundkvist redan avgjort det hela i någon fem år gammal serie, ja.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s