Ursäkta att jag stör

Jag förstår att vi måste avrätta de rika och fördela deras tillgångar för att våra barn alls ska ha en framtid, men eftersom det inte går röstar jag på den blekfeta mellanchefen i EU-valet för att äga liberalerna.

”Tron på att vara en ‘samtidsbestämmande överklass’ är just vad som gör twittraren till slav under samtiden”, skriver Rasmus Fleischer i ett inlägg på Copyriot. Problemet med nyhetsfixering är att kommenterandet fastnar i samtidsslaveri och tvånget att ta vissa positioner. Någon kommer dessutom att tjäna på att det tjafsas om just detta fruktansvärda / tänkvärda / talande som har hänt. 

I stället för att försöka vara snabbast på bollen bör vi avslöja mekaniken bakom händelserna, efter att lite tid gått. Någonstans mellan den kinesiska diplomaten och militärfilosofen Zhou Enlais kommentar att det är för tidigt att bedöma franska revolutionen (eventuellt var det Paris 1968 han snackade om) och Twitters dementa nyhetsfixering. Sikta på att klarlägga de stora dragen och visa på grundläggande motsättningar i samhället.

Men vad händer om folk inte vill höra om de stora dragen? Vad händer när de stora dragen är så deprimerande att man inte orkar att tänka på dem

Boots Riley, tidigare känd som en av medlemmarna i The Coup, hip hop-gruppen med det profetiska omslaget, är i dag aktiv som en mångsysslande aktivist och regissör. Förra året hade hans film Sorry to Bother You premiär och blev en otippad succé. Filmen fick internationell distribution trots sitt öppna klassperspektiv och samhällsomstörtande budskap.

För dem som inte sett den handlar den om en vanlig arbetarklasskille och hans vardag på ett call-center, om strejk och uppror. 

Sorry to Bother You
Regi och manus: Boots Riley
USA, 2018, 112 minuter

Sorry to Bother You lanserades som en komedi, men är inte så rolig. Som film betraktad är det inte direkt något mästerverk. Rätt okej, men inget banbrytande. Det som gör filmen intressant är att den är politisk, och lyckas tala om de stora dragen utan att det blir för jobbigt. Filmen fastslår också rakt av varför det inte går att avslöja bort orättvisorna.

If you get shown a problem, but have no idea how to control it, then you just decide to get used to the problem.

Så förklarar Squeeze, en av karaktärerna i filmen, varför huvudpersonens strategi, att konfrontera grisarna på storföretaget (som har vissa likheter med Amazon) i media, inte lyckas.

Om något inte går att ändra på blir det för jobbigt att tänka på det som orättvist. Om något upplevs som den enda möjliga ordningen är det inte värt att uppröra sig över. Precis som med vädret.

Paradoxen är välkänd: Nästan alla ser fördelar med grundläggande social rättvisa, en jämlik skola är värd att sträva efter, offentligt ägd vård och omsorg har  majoritetens tysta stöd. Att agera mot orättvisorna är svårare. Det upplevs inte som möjligt. Att ifrågasätta ett helt system styrt av några få är för jobbigt.

Som det sagts tidigare är det lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut. I väntan på apokalypsen fantiseras det om hitte-på-lösningar på imaginära problem: Batong mot misär, disciplin i skolan, arbetsmoral mot fattigdom, nationalism i en global värld. Signalområden med snabba positioner; barnarbete, droger, polisövergrepp, trafficking, sälungar, influencers och pedofili. Tydliga positioner. Grejer som det går att hetsa mot i media, som väcker indignation och upprördhet. I vissa fall kanske det också leder till en impotent låtsasåtgärd från politikens cirkusartister. 

Det är svårare att beskriva den grundläggande motsättningen mellan oss som inget har och de som har allt, vi som måste gå till jobbet och fåtalet som får profiten. I alla fall att beskriva den så att det färgar på. Som något som går att ändra på. Att det är möjligt att ta där det finns och lägga där det fattas.

Massor av resurser investeras i att få oss att tro på det här systemets ofrånkomlighet. Skola och akademi lär oss om hur fint och komplicerat det är organiserat. Underhållning och kultur berättar sagor om systemets härliga fördelar. Vi blir programmerade att tänka inom vissa uppsatta ramar. Det spelar ingen roll att planeten brinner – cashen måste in. Alla vet det.

Sorry to Bother You kopplade vardagens orättvisor till systemets bakomliggande strukturer. Genom att göra det och samtidigt och lansera en lösning blev den inte outhärdlig. Strejk och kollektivets uppror mot hela tjuvsamhället. Riva fängelserna och sätta vapen i händerna på de förtryckta. Och så vidare. 

Jag förstår att vi måste avrätta de rika och fördela deras tillgångar för att våra barn alls ska ha en framtid. 
Och vi börjar med den här stenen i maskinen/genom rutan/i huvudet på grisarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s