Mot bättre vetande: Anteckningar om naturromantik

Det är ett ofärdigt land, ännu förhistoriskt – det enda som saknas är dinosaurierna. Det är som om en förbannelse vilar över hela landskapet, och att den som beger sig in i det också själv faller offer för förbannelsen. (Burden of Dreams, 1982)

När Werner Herzog pratar om djungeln gör han det med en bister nykterhet. Hans blick söker sig bortom det romantiska, bortom skimmer och fågelsång, mot det som verkligen döljer sig bakom sagorna: skräcken, mörkret och döden själv. Naturen är, menar han, inte en harmonisk plats, utan en kaotisk plats, utan ordning, upptagen med att förmultna och cirkulera. Djungeln är kannibalisk. Om det här finns en Gud så är det en annan sorts Gud än den vi är vana vid att tänka oss.

Det är inte en plats som är skapt för varken människor eller gudar; Edens lustgård hade inte kunnat ligga längre bort än såhär.

Att bege sig ut i skogen, på utflykt eller vandring, behandlas idag av många människor närmast som ett sätt att resa i tiden. Genom att bege sig ut i skog och mark tar sig besökaren tillbaka till ett ursprungligt sätt att vara, eller inbillar sig åtminstone att så är fallet. Allt som hör till naturen hör också till det förflutna, så även landsbygden och jordbruket. Tidens gång förändras ju längre ut från staden som vi tar oss, ju längre ut på landsbygden, in i skogen och ut i vildmarken som vi färdas. Till slut finner vi oss där, i förhistorien, i detta ofärdiga land, långt borta från stadens alienation och stress, och finner tillhörighet och lugn.

Upplevelsen kan ofta vara rentav andlig. Långt in i skogen hägrar friden och samhörigheten: om inte samhörighet med människorna, så samhörighet med andra arter, med naturen själv. Människan hamnar plötsligt ur fokus. Det är här inte människan själv som är i centrum, och istället stiger naturen fram som ett subjekt ur det dolda. Det är inte bara människan, besökaren, som reagerar på skogen, utan skogen reagerar också på människan, genom tystnad eller tilltagen fågelsång, genom försiktigt prassel i ett buskage eller en hastig, skuttande rörelse mellan trädstammarna.

Det som skogen framförallt tycks kunna erbjuda människor är isolation. Ensamhet. Skogen upplevs ofta, mot bättre vetande, som en tom plats. Här händer ingenting: inga tunnelbanetåg att hinna med, inga lastbilar som dunkar mot asfalten, inga möten att springa till, ingen påträngande reklam, inga oljud. Vi upplever skogen som tom, trots att den är desto mer fylld av andra sorters mångfalder, för att den inte erbjuder oss ett ständigt uppmärksamhetsjagande. När vi tänker oss världens undergång tänker vi oss ofta helt enkelt människans undergång, och på samma sätt så tänker vi oss ofta en tom plats som en plats utan människor. Omgiven av natur kan man vara sig själv och kanske till slut också förlora sig själv. För att formulera det med eremiten Christopher Knights ord:

Ensamhet förbättrade min varseblivning. Men det är också det krångliga: när jag applicerade denna förbättrade förmåga på mig själv så förlorade jag min identitet. Det fanns ingen publik, ingen att uppträda inför. Det fanns inget behov av att definiera mig själv. Jag blev irrelevant.

Längtan efter att bege sig ut i vildmarken är för de flesta människor kanske något så enkelt som en strävan efter avkoppling. Skogen erbjuder oss detta: en paus, antagligen en välbehövlig sådan mitt i vardagens kaos – och ur detta behov stiger också något annat. En form av romantik vars mest omvälvande egenskap är att omforma själva uppfattningen av hur naturen ter sig och vad skogen faktiskt har möjlighet att vara. Vad är det egentligen för harmoni som stadsmänniskan upplever under sina hastiga, tillfälliga besök i skogen?

Om vi ska följa den etablerade definitionen av saken så är urskogen (skog utan spår av människors ingrepp) utan tvekan en utrotningshotad plats. Det finns i Sverige kvar mycket få sådana platser, som inte har varit utsatta för någon form av jord- eller skogsbruk – och det är inte särskilt konstigt, med tanke på hur mänsklig verksamhet har tett sig genom årtusendena. I de fall då skogsområden tidigare har stått under påverkan av mänsklig aktivitet, genom avverkning eller odling, men under längre perioder har lämnats orörd – och därmed återfått några av de viktiga drag som karaktäriserar urskogen – talar man istället om naturskog. Denna typ av skog utgör enligt uppskattning 25% av den svenska skogsarealen. En form av mellanting, där skogen återförvildas genom naturliga processer.

Jag är, kanske liksom många andra, uppvuxen nära Storskogen. Storskogen är en plats som finns i många barns medvetande och för mig var det en alldeles särskilt plats, som särskilde sig från min barndoms Lillskogen på tre sätt: i Storskogen kunde man gå vilse, det gick inte att tänka sig vart skogen slutade (den kanske aldrig tog slut?), och det gick inte att veta exakt vad som dolde sig i den.

Storskogen var magisk på samma sätt som många andra av barndomens platser. Här fanns mossa, förmultnande träd och fågelkvitter, men också rotvälta, mörka dungar och mystiska dörrar in till andra världar. Det gick aldrig att veta exakt vilka världar som dolde sig i dess djup, under dess rötter, långt ned under dess mossa och jord. Jag var delvis fascinerad, delvis skräckslagen. Vilka varelser skulle egentligen kunna gömma sig här, i denna outforskade värld? Det var som om ingen människa någonsin hade satt sin fot här. Och det var upp till mig att utforska och kartlägga denna värld. Världen blir aldrig så magisk som den var under Storskogens storslagna dagar.

Jag har, många år senare, med viss sorg slutat oroa mig över Storskogens knytt och troll. Jag vet idag att skogen förvisso är stor, men att den söderut ramas in av riksväg 40 och tar slut några kilometer västerupp. Det finns alltid en landsväg eller någon bebyggelse någonstans som markerar slutet på skogen. Storskogen är inte den ålderdomliga plats som jag länge tänkte mig: i själva verket så är betydande delar av den fram till för lite mer än hundra år sedan odlad mark, eller som det står i uppteckningarna från 1912: ”skogsbevuxen äng”. För den som har ett skarpt öga går det här också att se resterna efter forntida odlingar och järnåldersgravar (Junebäcken – ett vattendrag med skiftande öden, s. 7).

I Edith Södergrans poesi beskrivs landet som icke är som en andlig plats bortom livet självt:

 Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.

Tänk om landet som icke är, denna plats bortom den fysiska, levda verkligheten inte bara är ett uttryck för dödslängtan och livströtthet, utan också uttrycker en andlig längtan, bortom inte livet, men det levda? Längtan efter ett hem som inte finns (hiraethu) utgör ett bärande tema i det postmoderna tillståndet: vi hittar aldrig hem, för alla förutsättningar för att formatera ett sådant hem är under ständig förändring.

Den urbana samtiden erbjuder i allt större utsträckning en utökad alienation, allt hastigare flöden och snabbare transporter. Staden är en plats för möten, cirkulation, rörelse och just-in-time-produktion. Den definieras andligen och socialt av otrygghet i relationer, osäkra anställningar, rörlighet i förhållanden och ständig föränderlighet. Staden är per definition föränderlig: den byter – på lång och kort sikt – utseende, invånare och sammansättning. Och framförallt så är staden expansiv. Det går inte längre att säga var den ena staden slutar, var nätverken och infrastrukturerna börjar, slutar och var nästa stad börjar. Nätverket mellan olika sorters bebyggelse är satt i ständig aktivitet. Begreppet urbanitet är inte längre en geografisk term, utan en ekonomisk sådan. All verksamhet som sker också på landsbygden, inklusive jordbruk och skogsbruk, sker inom ramarna för de urbana, kapitalistiska nätverken.

I denna situation blir tanken på skogen, med dess lugn och harmonier, en sorts hiraethu: längtan efter det som icke är, och en imaginär flykt från det som är. Det är ju inte ens säkert att det finns något sådant som en orörd natur kvar, särskilt inte i ett land som Sverige där det nästan inte finns någon som helst urskog kvar. Barndomens trollskog är inte bara avförtrollad – utan också avskaffad. Men trots detta så finns det vilda kvar någonstans, inte bara bortom staden utan också i den. Det finns alltid en potential för anpassning eller återerövring efter civilisationens reträtt, likt djungeln som slukar Maya-ruiner i Centralamerika, eller naturens återtåg i spåren efter Tjernobylkatastrofen.

När Werner Herzog betraktar djungeln gör han det utifrån en unik utsiktspunkt. Amazonasdjungeln är såklart inte samma sak som den svenska skogen, av flera olika anledningar: dess tätbevuxna frodighet är unik för tropiska skogar, liksom de sorters mångfalder som där finner sitt hem. Men när han beskriver djungeln gör han det på ett universellt sätt. Djungeln, i dess naturliga tillstånd, bryr sig inte om oss. Den är, med Herzogs ord, en överväldigande obscen, grym och mordisk plats. Människan framstår, i skuggan av denna välartikulerade grymhet och oordning, som halvfärdiga fraser ur en sjaskig kioskroman. Naturen är ointresserad av vad vi företar oss.

Det finns ingen harmoni i vårt universum. Vi måste vänja oss vid tanken att det inte finns någon riktig harmoni, såsom vi har uppfattat den. Men när jag säger detta säger jag det med beundran inför djungeln. Det är inte så att jag hatar den: jag älskar den, jag älskar den otroligt mycket. Men jag älskar dem mot bättre vetande.

Följ länken för del två av inläggsserien:
Mot bättre vetande: Drömmen om det ursprungliga

3 reaktioner på ”Mot bättre vetande: Anteckningar om naturromantik

  1. V skriver:

    Är det som lockar i skogen verkligen en längtan efter det som icke är? Jag kan snarare uppleva att i skogen så är varandet mycket tydligare än vad det är i det urbana vardagslivet. Jag känner mig aldrig så närvarande som när jag vandrar i naturen. Både att man transporterar sig själv långa sträckor med bara kroppen som transportmedel, och att denna handling så tydligt påverkas av omgivningen när man hoppar över trädrötter med mera gör det så påtagligt att man verkligen är i den fysiska verkligheten. För mig är naturupplevelsen i första hand ett slags icke-alienerande närmande till den fysiska verkligheten.

    Gilla

    1. C. Bresciano skriver:

      Bra fråga! Jag ska direkt säga att jag delar din upplevelse av att vara ute i naturen, i vilken form det är må vara. Att röra sig ”i skog och mark” har ju också terapeutiska funktioner för många människor, och är dessutom bra för hälsan överlag, så den här naturupplevelsen är ju helt klart något verkligt och konkret som människor har nytta av att ta del av. Hur som helst, så är det som jag försöker beskriva i inlägget inte enbart denna känsla av tillhörighet och ro, utan också kanske andra aspekter av vår relation till naturen, vilket ofta präglas av varierande grader av romanticism. Ibland kan det rentav vara svårt att veta om längtan efter skog och vildmark verkligen har så mycket med den fysiska verkligheten att göra, som kanske med sagor, myter och konstruerade framställningar. Båda delar kan nog stämma, men i vilket fall som helst så kan det vara nyttigt att förstå att den ”skog” som vi föreställer oss så romantiskt kanske inte finns, utan är baserad på något annat. Kanske längtan i sig?

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s