Mot bättre vetande: Drömmen om det ursprungliga

Medan de försökte bygga broar till det förflutna, skriva sitt folks historia som standardiserad och sammanhängande, bröt de kontakten med det enda förflutna som de kände till utan mellanled, bröt kontakten med mellanledet, sina lortiga föräldrar. De dyrkade bonden som idé, stoltserade med sitt enkla ursprung, men föraktade bonden som verklighet och gjorde allt för att undvika honom och utrota honom. (Ondska, 2015).

Eiríkur Örn Norðdahl beskriver i romanen Ondska en paradox och inneboende motsättning i den nationalistiska historieskrivningen. Han skildrar den litauiska nationalismens kamp för att formulera sig själv, på ett både humoristiskt och i slutändan otroligt tragiskt vis. De litauiska nationalisterna, skriver han, bestod av intellektuella som ”lärde sig sin nationalitet i Moskva och Sankt Petersburg, på samma sätt som isländska intellektuella lärde sig sin nationalitet i Köpenhamn”.

I dessa storstäder lärde de sig att de skulle vara stolta över sin historia och kultur, enbart för att återvända hem och upptäcka att deras ursprung inte var av den storslagna typ som lärdes ut i städerna. De återvände hem för att ”avvisa det som de kunde se, avvisa sina föräldrar och deras bondtraditioner” – traditioner som på inget sätt stämde överens med hur människorna i Moskva eller Sankt Petersburg levde. Det var i städerna som nationalisterna lärde sig om nationen och dess folk, och det var städernas leverne som utgjorde mallen för vad som ansågs vara civiliserat.

Nationalismens gissel är detta ständiga avvisande: å ena sidan romantiserandet av det bondska, det lantliga och närvarande, nationens vagga och karaktär, och å andra sidan omformandet av detsamma. Det går inte att bygga en stor nation på bondska traditioner. Nationen måste byggas enligt ett utlärt och tvunget schema, ett schema som följer civilisationens, modernitetens och kapitalismens mallar. Mallen kan förvisso anpassas i det lilla, genom att utforma nya former för folkdräkter, landsvapen, fanor och sånger, men den kan aldrig bytas ut. Det är från denna synvinkel knappast en slump att världens samtliga nationalsånger leds av västerländsk orkestermusik, så kallad klassisk.

I fascistisk mytologi fyller landsbygden och naturen särskilt viktiga funktioner som motiv, förebild och mytiskt ursprung. Den idéhistoriska bakgrunden till detta går att finna redan i 1800-talets nyvaknade och bräckliga nationalistiska projekt i stater som Tyskland och Italien, länder som mot sekelskiftet ännu sökte konsolidera sig som nationalstater. Varje lyckat nationalistiskt projekt behöver, vid sidan av rent materiella, ekonomiska faktorer, alltid ett starkt narrativ. För att nå detta sökte exempelvis de italienska nationalisterna att anknyta till såväl den katolska som den antika historien. Samtidigt som det antika Rom utgjorde den historiska grundstommen för det italienska nationsbildandet, så kom de tyska motsvarigheterna i norr att på liknande vis anknyta till den germanska historia – eller snarare de dominerande 1800-talsuppfattningar av hur denna historia hade sett ut.

När nazismen introducerades som politisk rörelse under 1920-talet tog den med sig decennier av nationalistisk utveckling, inklusive den historiesyn som ärvdes från völkisch-rörelsen: synen på folket, jorden och blodet som en andlig enhet. Inom denna mytologi ses landsbygden, bonden, krigaren och skogen som uttryck för det utsprungliga tillståndet och som rester av den verkliga germanska storhetstiden: den germanska gyllene tidsåldern gick inte att finna i ett antikt civilisationsbygge, utan istället i en mytisk relation till jorden, naturen och gudarna.

Detta kunde i vissa fall ta sig rent ockulta former, även om de ockulta dragen med tiden kom att få allt mindre plats i den senare etablerade nazismen. Hos nazismen låg snarare en uppfattat sekulär naturromantik i fokus: folket var tätt sammanbundet med jorden och landet. Så långt rör det sig om ganska så klassisk nationalromantik. Det som gjorde nazismen unik vad den starka kopplingen inte bara mellan folk, språk och nation, utan också mellan rasen och naturen. Den tyska folksjälen var tätt bunden till dessa historiska vidder, och i mötet mellan folk och natur uppstår så kulturen, med alla sina sagor, myter och tolkningar. Här, i relationen mellan rasen och det ursprungliga, fanns också den mytiska berättelsen om folkets renhet:

…när Stortyskland väl bildats, förenades plötsligt en i myterna grundad symbolvärld med en politiskt administrativ struktur. … De nazistiska propagandamakarna underblåste de rådande strömningarna och poängterade stridslystet och till tonerna av ”Nibelungens ring” att den forngermanska mytologin var central i det nationella kulturarvet och att de germanska gamla hjältarna därmed också säkrade det tyska blodets ”renhet”. (Från Teutoburgerskogen till en bokhylla nära dig, Dagens Nyheter)

Det var i naturen, i skogen och bland bergen, som de historiska (numera omskrivna germanska) myterna hade utspelat sig, dessa myter som beskriver såväl hjältedåd som svek. Myten går inte att skilja från naturen, och det går inte heller att skilja naturen från myten.

Fascistisk ideologi bygger på en tydlig motsättning: konflikten mellan det moderna och det förmoderna, vilket förkroppsligas i motsatsförhållandet mellan stad och landsbygd. Landsbygden, och dess tillhörande natur, utgör här en sund motpol mot den perversa staden. I staden, menar man, har folket kommit att förledas av fientliga krafter, vilka genom penningen och dekadensen har lett hela den germanska – eller för den delen latinska – rasen i fördärvet.

Kapitalismen beskrivs här som en konspiration begången av rasfrämlingar och förrädare. Det är alltid yttre krafter, behjälpta av inre hantlangare, som ligger bakom det upplevda förfallet. Fascismer av alla de slag vill med denna förklaringsmodell förklara en av de mest radikala samhällsförändringarna i världshistorien: maktförskjutningen från den efterblivna landsbygden till den industrialiserade staden.

Vi förstår av den fascistiska mytologin att industrialiseringen av ekonomin innebar en brytpunkt, inte bara för hur samhällelig makt kom att förskjutas utan också för hur människor kunde relatera till det förflutna utifrån sina nya förutsättningar. Fascismer erbjuder såklart inte några förklaringar på hur detta historiskt faktiskt har gått till, men de fungerar som symptom för ett specifikt tillstånd och understryker konflikten mellan landsbygd (ursprunglighet) och stad (modernitet). Den europeiska fascismen skulle inte kunna växa fram som politisk makt utan framväxten av de industrialiserade städerna och centralmakten. På samma sätt så kan vi se att idén om landsbygden, som vi idag känner den, alltid relaterar till och är helt beroende av sitt förhållande till staden. Landsbygden går inte att skilja från staden, men staden går i förlängningen heller inte att skilja från landsbygden, skogen och naturen.

En gång i tiden har det, enligt denna syn på världen, funnits en balans mellan stad och landsbygd, en upplevd balans som hos den italienska fascismen uttrycks genom en romantik av den antika relationen mellan Rom och riket. I denna värld var Rom det organisatoriska center som världen cirkulerade kring. Frukterna av slavars och bönders arbete togs i beslag av den romerska staten, för att förse staden med varor. Staden, den plats där den verkliga civilisationen ägde rum, där det fanns vin i överflöd och fria medborgare bortom kroppsarbete. När fascisten tänker sig den antika civilisationen tänker han sig ett Rom eller Athen som flödar över av varor och lyx, inte på utarmade bönder eller slavar som dör i svavelgruvor.

Hos den tyska nazismen har det funnits en liknande, men mer landsbygdsromantiserande, myt om det förgångna. Den nazistiska guldåldern är en plats där människorna levde nära gudarna – enligt somliga, ockultistisk lagda, nazister var dessa människor till och med själva halvgudar fram till den dag då de olyckligen besudlades med smutsigt blod. Det finns i denna nazistiska mytologi en plats som än idag står närmare guldåldern och har undvikit att besudlas av stadens dekadenta inflytande: landsbygden, skogen och alla dess stora och små riken. Hos moderna nazister finns denna myt kvar än idag, och i Sverige förkroppsligas den bland annat genom Nordiska Motståndsrörelsen och dess uttalade landsbygdspolitik, som bland annat består av en ambition att avfolka städerna (bortsett från en liten elit som ska styra samhället) och låta deras tidigare invånare bruka jorden.

När Hitler talade om Lebensraum för det tyska folket gjorde han det med en liknande process i åtanke. De tyska befolkningsöverskotten skulle, genom att erövra ny mark, kunna skapa nytt levnadsutrymme och expandera österut, inspirerat av den europeiska kolonisationen av bland annat Amerika och Asien. SS-soldater som gjorde sin plikt för den tyska saken utlovades också mark och överhöghet i de föreställda, framtida länder som skulle erövras från slaver, inledningsvis i Polen, Baltikum och andra närliggande regioner. Här skulle den tyska rasen kunna återhämta sig från århundraden av degenerering och återskapa en svunnen storhet. Men för att kunna bruka jorden måste de först befria den, genom att, likt cowboys, undanröja eller underkuva dessa markers indianer.

Helene Riefenstahls Olympia står som ett utmärkt exempel på hur fascismen söker estetiska och intellektuella rötter i den antika världen. Filmen i sig är någon form av dokumentär, som guidar tittaren genom de olympiska spelen i Hitlers Berlin 1936. I anslaget till filmen får tittaren se ruiner och monument: kameran panorerar över pelare, statyer och marmoransikten. Scenen, som är flera minuter lång, består av mängder av antika grekiska statyer, vilka smälter in i varandra och vandrar genom rökridåer – för att slutligen smälta samman med bilder av riktiga människor, människor som utövar olika former av fysisk aktivitet, idrott och sport. De är välbyggda och atletiska, och skulle kunna beskrivas som en sorts fascistisk idealbild.

Syftet med den här scenen är att skapa en stark koppling mellan den antika människan och dagens atleter. De finns där för att påminna oss om idealtyper som genom sin fysiska aktivitet bildar en sammanhållen linje från antiken till det moderna. Men inte nog med detta. I ytterligare en bärande scen får vi se det som blev grunden till den moderna olympiska fackelstafetten: en ung man tänder en fackla i Olympias eld, och facklan transporteras därefter över Europa, över vägar, kullar och berg – hela vägen till Berlin. Elden bärs hela vägen från den antika världen till vår samtid, en ritual som pågår än idag i samband med de olympiska spelens invigningar.

Den här scenen sammanfattar i själva verket en bärande del av fascistisk ideologi och självbild. Nazisterna själva såg sig som förvaltare av det västerländska arvet, precis på samma sätt som moderna fascister ser sig som arvtagare till den västerländska antiken. Idag sker kopplingen genom symbolbruk, bland annat inom den identitära rörelsen som vill lansera sig som försvarare av den västerländska, klassiska civilisationen.

I Coca Colas reklam inför damfotbolls-VM 2019, med titeln Football Forevher kan vi se ett liknande upplägg som i Riefenstahls anslag till Olympia. Kameran panorerar över idrottskvinnor, fotbollsspelare, förstenade till monument mitt i rörelsen – som om tiden stannat i ett ögonblick – vilka används som fond till en större berättelse: en berättelse om flickors deltagande i sporten, en uppmaning att aldrig ge upp sina drömmar eller sluta kämpa. Berättelsen är utformad för att få oss att känna engagemang, uppleva enighet och en känsla av att kämpa mot ett orättfärdigt förtryck, i detta fall kampen för kvinnors idrottande.

Här finns ingen koppling bakåt i tiden, ingen antik värld att förhålla sig till. Det som reklamfilmen förmedlar är istället en låtsad historisk framställning av vår egen samtid, som för att uppmana oss att delta i ett skeende som i framtiden kommer att historiefieras. Vi lever i en historisk tid. Denna känsla förstärktes i reklamkampanjen ytterligare genom en utvidgad kampanj där fysiska statyer i naturlig storlek turnerade runt i Sverige som en påminnelse om budskapet och om kampanjen som sådan. Dessa statyer beskrevs i media bland annat som Sveriges första avbildningar av idrottskvinnor.

Det finns många avgörande skillnader mellan Riefenstahls och Coca Colas olika framställningar, inte minst motiven bakom dessa och det ideologiska innehållet, men syftet är detsamma: att framkalla känslor hos tittaren. Fascism och reklambranschen agerar på så sätt efter liknande mönster, de är båda två känslofokuserade processer. För att nå ut med budskapet är det viktigt att ingjuta en upplevelse, en känsla av storhet, stolthet, aggression eller mening hos den mottagande parten. När denna känsla är etablerad kan den paketeras, ges ett sammanhang och mobiliseras – vare sig innehållet i budskapet är ”fascismen ska rädda nationen” eller ”köp Coca Cola”.

Den största konstnärliga skillnaden mellan antika marmorstatyer och Coca Colas fotbollsspelaravbildningar är nog att de senare avbildningarna är skapade i cement med hjälp av 3D-skrivare. De är bräckliga och inte alls menade att vara för evigt. Tvärtom, de är resultatet av en reklamkampanj bland reklamkampanjer, i en tid där den ena kampanjen snart byts ut mot nästkommande. Coca Cola bryr sig inte över huvud taget om historien. Företagets enda intresse och syfte är, såklart, att skapa ett direkt värde för sina aktieägare idag.

Adolf Hitlers rustningsminister, tillika Tredje rikets chefsarkitekt, Albert Speer formulerade teorin om vad han kallade ruinvärde. Teorin föll Hitler väl i smaken: storslagen arkitektur skulle utformas på så sätt att ruinerna efter byggnaderna skulle påminna framtida betraktare om upphovscivilisationens storhet. Byggnader och monument ska konstrueras på ett sådant sätt att de åldras vackert, även efter att civilisationen som konstruerat dem fallit och naturen långsamt kräver dem tillbaka. Det var denna vision av framtiden som Hitler eftersträvade: ett tusenårigt rike som skulle kunna lämna mystiska minnen efter sig, ruiner som kan förundra, väcka nyfikenhet och beundran hos efterkommande. Hans rike var inte menat att vara för alltid, och kom i slutändan enbart att vara i 12 år, men hade ambitioner som gick bortom sin samtid. Målet var att skapa ett mytiskt förflutet redan idag.

De tyska nazisterna brydde sig om historien, ibland kanske mer än vad de brydde sig om samtiden. Och kanske är det så att den som har en historisk blick också är beredd att genomföra de mest utstuderade och mordiska handlingar. Men den historia som nazisterna tänkte sig var beväpnad och dess svärd var dubbeleggade: å ena sidan drömmen om det ursprungliga, å andra sidan strävan efter det storslagna. Denna i grunden nationalistiska strävan var vad som kom att definiera dem.

Detta inlägg är en fortsättning på:
Mot bättre vetande: Anteckningar om naturromantik

En reaktion på ”Mot bättre vetande: Drömmen om det ursprungliga

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s