Gästpost: Jo det är så att jag har blivit uttagen i strejk nästa fredag / Strejkreflektioner I

Vill du också gästposta på Det Enda Alternativet? Läs mer om hur du gör det här.

En polare som är programmerare på en konsultfirma lägger upp ett foto av en datorskärm, en nedfälld meny med olika alternativ till orsaker för frånvaro. Strejk är mörkare än de andra fälten.

Pekaren svävar över det alternativet. Frank säger Det är nog det fetaste jag gjort där, arvet jag lämnar efter mig. Han slutar om nån månad och har infört strejk som anledning till frånvaro i tidredovisningssystemet. Säger att han inte visste hur han skulle göra, så han ringde en administratör, som sa Okej jag får koda en ny kategori. Varje gång nån ska regga borta från jobbet har de strejk att välja på som alternativ nu. Jag håller med honom. Snacka om att öppna horisonter.

Vi är på fackmöte dagen innan för att planera strejken. Vi bestämmer att vi ska ses och äta lunch här kl 12 när det börjar, därefter ska vi gå ut på stan och dela flygblad. Tanken ger mig lätt ångest. Klockan 15 ska vi till stora demon. 

Jag måste gå och konfronteras därmed med ett problem jag skjutit upp fram till nu: eftersom jag är efterbliven har jag glömt cykelnyckeln hemma. Nyckeln till cykeln som nu står inne på facklokalen eftersom jag inte vill få den stulen. Det står still. Jag får lämna cykeln där den står, kan liksom inte ta med den in på restaurang. Ska ändå tillbaka hit imorgon. Kommer behöva ta bussen.

After work med kollegorna. Vi skulle träffas kl 20 på Saliga Munken och de flesta sena. Jag köper en öl. Nilla köper öl. Edin köper öl. De flesta kommer med nyduschat hår, de har tränat ett cirkelfyspass efter jobbet. Vi pratar om en kollega som är sjukskriven 50 % för depression. Idag är han på begravning. Sin mammas. Verkar trots allt vara på väg tillbaka till livet.

Jag äter strömmingsflundra, potatismos, ansjovissmör och kokta lingon för 139 som jobbet betalar, det är gott men inte varmt nog för att smöret ska smälta. Sedan ställer vi oss alla upp, Marie räcker över en hjärtformad chokladask och ett 500-kronors presentkort på Stadium till Jonte. Budgeten räckte inte till att förlänga hans visstidsanställning och vi hann aldrig med att tacka av honom när han slutade mitt i sommaren. Han blir mycket förlägen. 

Jag dricker en öl till. Zeinab är obekväm över att jag ska vara borta två timmar imorgon eftermiddag, hon säger det inte rakt ut men vi känner varandra så väl att jag kan läsa henne. Eller så är det bara jag som projicerar mitt dåliga samvete på henne. Tommy har bytt pass med Nilla så han kan delta på den stora demonstrationen i Stockholm. Tommy, femtio plus fått ett nytt kall i livet och nuförtiden skriver han alla statusuppdateringar på engelska. De handlar om smältande isar, översvämningar, tonåringar med skyltar, människor som lagt sig på vägar…

Vi diskuterar motivationen till att delta på såna här grejer. Positiva känslor kontra rädsla för framtiden. Ändrade konsumtionsvanor kontra rörelser som vill ändra hela samhället. Marie är sur över att hon inte får strejka för Vision. 

Känner mig märkligt genomskinlig. Ärlig? Pågår en sorts synkronisering av mitt arbetsjag och mitt politiska jag? Vanligen åtskilda tankar och beteendemönster som ofta rör vid varandra, men som aldrig korsas helt och hållet.

Arbetslivet är det mest politiska som finns, trots detta är ”det politiska” något min hjärna kopplar till ett utanför jobbet. Något som färgar mina handlingar och ord på jobbet men som jag till största delen håller dolt inom mig, för annars skulle det inte fungera. Så jag slätar över och sväljer min stolthet. Står ut med orättvisor och väljer mina strider. Skulle bli outhärdlig annars. Skulle inte fungera socialt.

Nu känner jag hur jaget på jobbet och mitt politiska jag glider ihop, just den sammanglidningen som är själva poängen med aktivismen. Aktionen är arbetsvägran, konflikten är öppen. Nu finns inga hemlisar längre. Känslan är flytande, genomskinlig. Är jag mig själv nu? Alla mina själv. Vi går i olika riktningar genom det gula ljuset som strilar ner ifrån gatlyktorna. Lätt dis i luften, blänkande parkerade bilar. ”Skrik högt!” ropar Tommy över gatan. Vad har han egentligen för bild av imorgon? 

Har god tid på mig att gå upp till hållplatsen. Jag känner mig samlad. Kroppen väger inget, den är bara lite nattluft. Konturlös. Druckit två öl. 117 mullrar redan när jag sätter mig längst bak in i ena hörnet, men det dröjer innan den rullar. Det gör mig ingenting. Just ikväll har jag inget emot att ta bussen och få stirra ut genom ett fönster. Behöver egen tid.

Min upplysta rullande korridor tar mig förbi rådhuset, resecentrum, polishuset, höghusen i Marielund och sovstaden Lagerlunda. Förbi nattöppna McDonalds och upplysta mackar. En låt från Twin Peaks svävar i lurarna, Into the Night med Julee Cruise. Vispande cymbaler, mjuk synthklang, hennes viskande sångröst.

into the night

I cry out your name
into the night

I search for your love
night so dark

where are you?
come back in my heart

Förbiflashande gatlyktor glänser i rutorna, mörker utanför fönstren. Något skört. Vilken perfekt låt att åka ut ifrån en stad till, förbi de asfaltsöknar som på den här planeten kallas parkeringsplatser, skuggorna av stormarknader, osynliga åkrar. Så ensam, så kuslig och vemodigt vacker. Framför en vägbro stannar 117 vid Norrledens Vändplats, det är sista hållplatsen. Stadens gräns. Jag går av och in under bron.

En räv springer över vägen! Den går ner i ett dike och sedan upp på gångbanan där jag själv står. Djuret är större än jag föreställer mig en räv, och blekare i färgen. Stannar och vädrar sådär en tio meter framför mig. Jag stannar också. Så försvinner den in bland buskarna. Känner mig fortfarande samlad och nu också nöjd över att jag tog tjock jacka, mössa, halsduk och vantar. Fan, det är höst på riktigt. Sista kilometern grusväg in till oss är bläckmörk. Högt ovanför hänger en stjärnkarta av kalla små iskorn.

9:17 loggar jag in. 

”Tanken är att alla som strejkar på fredag kan ha ett morgonmöte här kl 09.00 för att peppa varandra samt dela med sig av dagens planer. Detta blir ett sätt att öka sammanhållningen mellan de strejkande oavsett vart ni bor eller jobbar.”

Generalsekreteraren Erik har headset. En kvinna med pärmar i bakgrunden. En kille till i headset i en soffa, bredvid sitter ett barn. Två i Luleå, deras anslutning krånglar och ansiktena fryser hela tiden till stillbilder. Andra loggar in och ut. När nån pratar syns personen stort mitt på skärmen och stannar där tills någon ny tar ordet, resten är pyttesmå fyrkantiga videofönster ute till höger. För mig, tekniskt efterbliven, är detta nytt och coolt även om internet inte verkar nå till Luleå. Ganska mycket av samtalet går ut på att försöka få kontakt med de två däruppe. 

Erik frågar hur våra arbetsgivare tagit det och om vi fått någon skit. Säger uppmuntrande ord, vi ska känna att de har våran rygg. Han frågar om vi inte kan skriva ner nåt om hur dagen varit, vad som går bra och vad som är viktigt att tänka på så vi bygger upp en strejkvana.

Så föds idén till den här texten, eller rättare sagt: min hjärna börjar producera text. För det är en funktionsvariation jag har. Jag känner motstånd. En trötthet. Anteckningar ska antecknas. En till text ska skrivas, bearbetas och… sen? Någon ska vilja ha med den någonstans. Någon som aldrig varit lika entusiastisk.

Trött på mig själv över att jag alltid måste skriva om allt jag är med om, på samma sätt som mina kollegor instagrammar sin mat. Hmm det här kanske jag kan göra nåt med? Den här situationen kan jag flowa på. Här är min hot take. Pressa något extra ur varje situation. Kämpa med en text att skicka på messenger till någon som ska säga: Shit vad duktig du är. Eller svara med hjärtan.

Kan det inte räcka med att uppleva? Men samtidigt finns den där: en pliktkänsla boende i impulsen att skapa. För tänk om jag faktiskt har något viktigt att säga som ingen annan kan säga just nu? Som någon annan behöver höra? Eller om jag kan synliggöra något som någon annan kan spegla sig i och känna sig lite mindre ensam genom. Plus att jag mår objektivt bättre efter att ha producerat en text jag är stolt över. Och jag vill ha mina hjärtan. Så jag övervinner motståndet och tillåter hjärnan att börja skapa. Okej. Antecknar något.

11:20 tar jag buss 430 till stan och går av vid Norr Tull. Stannar till på Grill House och köper gyrostallrik och 7up. Ta med, blandad sås. Varsågod bror smaklig måltid. Tack, trevlig dag.     Fan. Glömde säga: Kan du lägga köttet bredvid pommen tack? Inte på. Aja. Utomhus är dagen disig och grå. Lyssnar på Eddie Meduza och Tami T i lurarna eftersom jag är en så rimlig person.

11:54 kliver jag in på facklokalen.  På en whiteboard står STREJK 27/9 skrivet i mycket stora bokstäver över hela tavlan. På bordet med röd vaxduk ligger en barnteckning, motivet är blommor och texten var rädd om min planet. I lokalen finns tre människor: en kvinna och ett barn med ipad sitter tillsammans, de ler och pratar med varandra, båda har glasögon. En man i skägg och cool orange liten mössa kokar kaffe och ställer fram koppar.

Jag hälsar, ställer ifrån mig snabbmatspåsen och slår mig ner i en soffa. De andra diskuterar vilket matställe de ska köpa ifrån utan att komma fram till nåt. Min gyrostallrik hägrar. Alternativen som finns är: vara en gris och äta själv. Eller: stå ut med hungern och vänta in att äta med gruppen. Vi bestämde aldrig att vi skulle äta exakt klockan tolv, trots det känner jag mig lurad.

12:02. Strejken har börjat. Ingenting händer egentligen, vi har slutat småprata och scrollar mobiler. Barnet spelar ett spel. Okej. Egentligen börjar jag inte jobba förrän kl 15 så för mig börjar strejken först då. Men men. Så börjar fler strömma in. Erik och Marina från sin skola, Niklas kommer från Bauhaus och Chrille som har längsta resvägen kommer från sitt sjukhus.  Alla känner inte varandra, det handhälsas och presenteras Anders kommer in från sin fabrik med ett ”tja!” och något som helt klart är en vit snabbmatspåse. Emilia kommer från sitt bibliotek. Har ett leende med sig in, hon frågar

”jaha hur känns det då?”

”Jag vet inte riktigt, spännande? Hur ska det kännas? Jag har aldrig gjort det här förut” säger jag.

”Inte jag heller” säger hon.

”Äh det känns skitbra!” säger Anders. ”Det här borde vi göra oftare tycker jag. Va fan har inte ni köpt mat? Vi sa ju tolv, gjorde vi väl?”

Stämningen är uppsluppen, alla snackar om hur de gjorde för att visa arbetsplatsen att det är strejk. Emilia ställde in autosvar, inte inne p.g.a. strejk. Gjorde ett mejlutskick hon ändå skulle göra, aktiverade autosvaret och gick. Frank berättar om den nya tidskoden. Vi diskuterar hur våra chefer och jobbarkompisar tagit det, läser igenom flygbladen. Jag häller upp kaffe. Vi har tio meddelanden på telefonsvararen, några arbetsgivare som krånglar och medier som hört av sig. 

Den har alltid funnits där. Sen mitt tänkande färgades rött har strejken funnits nånstans i bakhuvudet som en dröm, förhoppning, en mytisk lösning på samhällets orättvisor. Sätta ner foten, visa dom en gång för alla att nu fucking jävlar. Vi lärde oss om gamla strejker: storstrejken 1909, svenska revolutionen 1917, de vilda strejkernas decennier. Vi hörde sånger:

if the workers take a notion,
they can stop all speeding trains;
every ship upon the ocean
they can tie with mighty chains every wheel in the creation,
every mine and every mill,
fleets and armies of the nation,
will at their command stand still.

Samma sak nu när någon strejkar i denna Black Mirror-värld. Systembolagsanställda, tågvärdar, sopgubbar, thailändska bärplockare, sydafrikanska vingårdsarbetare, lärare i West Virginia. Det är dom man håller på, liksom. Mitt lag. Jag har suttit i grupp och skrivit solidaritetshälsningar, delat ut röda rosor till strejkvakter och själv stått vakt i facklig blockad. När hamnarbetarna fick sitt avtal – SÅÅJAA! När norska Foodooracykelbuden strejkade och vann – SÅÅJAA!

Samtidigt har att strejka känts så långt borta från mig och mina polare, som om det där inte gällde oss. Som om strejker ändå tillhörde ett förr. Vår generation är för skrämd, för stressad, för mesig och splittrad i alldeles för små individualister. Vi kom ut på arbetsmarknaden med ett sms som anställningsavtal och är lärda att jobb är lika med lidande och lydande. Svagheten, litenheten sitter i ryggraden. Vi orkar inte tänka på saken. Vi ska bli illa behandlade, det är det som är att arbeta. 

Och visst, vi är där 8 timmar om dagen, eller åtminstone är vår kropp är fysiskt närvarande, men ärligt – bryr sig någon mycket nog om sitt jobb att riskera något för dess skull? Identifierar någon sig med sitt arbete tillräckligt mycket för att slåss för bättre arbetsvillkor? Själva tanken känns orealistisk. Det är som att vi inte ens vet hur, liksom. Hur man gör för att bry sig. För att gå ihop i grupp, bestämma något, göra någon sorts motstånd, och hur det alls skulle lösa hjälpa oss. Som vi helt enkelt bara inte kan strejka.

Det har också funnits diskussioner, ungefär: arbetarklassen fördes samman i fabriker och på byggen, i byar och slumområden. Produktionen var huvudsakligen konkret: bilar, byggnader, maskiner, prylar, fysiska ting. Proletärerna hade strejken för att hitta varandra och bilda gemenskaper, ställa krav, driva igenom dem och tvinga fram födseln av ett nytt samhälle.

Vår tids globalt utspridda, osynliga produktionskedjor av flexibla personalgrupper som hela tiden sätts ihop och splittras upp hindrar dessa gemenskaper från att uppstå innan de ens börjat formeras. Arbetet har rymt ur fabriken och omfattar nu hela livet. Hela samhället liknar en fabrik där vi jobbar hela tiden, i en produktion där produkterna är abstrakta: tjänster, upplevelser, leenden, content, kommunikation, våra varumärken, vår säljbarhet…

Var strejken bara ett av flera vapen som passade en viss arbetarklass i en sorts viss produktion, under en viss tid? Hur stoppar vi produktionen i den nutida samhällsfabriken? Vi har vägblockader, husockupationer, torgockupationer, BB-ockupationer, de gula västarnas uppror, ansiktslöst motstånd, medborgarplattformar, medvetandehöjande grupper, döda sin smartphone, autonoma utrymmen, acid communism. Bla bla bla. Ungefär så. Strejken är alltjämt närvarande men känns samtidigt avlägsen.

Fram tills nu när vi faktiskt gör det alla hajpat. Hur ska det kännas? Är färgerna klarare? Är jag mer levande?

Jag hade kunnat vara borta två timmar av vilken jävla anledning som helst idag. Det enda som egentligen skiljer idag från alla andra dagar är orsaken till min arbetsfrånvaro, men den gör all skillnad i världen. På mitt jobb har vi privilegiet att, om vi säger till i någorlunda god tid, kunna ändra lite på våra arbetstider. Folk flexar, fixar, trixar, byter pass, hämtar barn, åker med djur till veterinären, går på fotbollsmatcher. Inga konstigheter.

Men nu är det öppen konflikt, en direkt aktion mot arbetsgivarens kontroll över arbetstiden som tar mig från medarbetare till huligan. Ett outtalat hot om konsekvenser. Löneavdrag. Chefens reaktion på medarbetarsamtalet förra veckan:

Joel är det nåt mer du vill tillägga?
Jo det är så att jag har blivit uttagen i strejk nästa fredag.
Eh… Jaha??

Och ja, hur ska det kännas? Kanske världen är lite klarare? Eller så är det dagens ljus, sena septembers friska kylighet. Men sedan igår känner jag mig… Lugn. Observant på omgivningen. Mer närvarande, mer här och nu än jag brukar. Bordets vaxduk är väldigt röd, maten smakar kryddigt och gott. Människorna runtom mig är mina kamrater. Samma som jag men väldigt olika.

Och vi gör faktiskt något åt problemet, även om det är pyttelite. För lite. Tillsammans går vi mot samhället, går mot den onda spiralen av kapitalackumulation. Öppen strid om planetens framtid. Är detta egentligen en sorts gudstjänst? En bön vi skickar till makterna om att skona vår planet. Ett offer. Vi vaskar vår lön. Deras vinst.

Man blir fan snurrig. Jag reflekterar över att hur mycket jag reflekterat senaste dygnet, det är mer än vanligt. Nya situationer öppnar sinnet och ställer frågor. En reflektion kan ju syfta på en spegelbild: att se sig själv, men också något som har med ljus att göra. Reflektera är till exempel vad solkatter gör i speglar och en reflektion är ju på ett sätt något självlysande. Man sätter ljuset på något, belyser det ur olika vinklar. Älskar sådana självlysande texter, skrivna inte som ett svar, utan en fråga. De får mig att tro på mänskligheten. De gör mig lugn.

En reaktion på ”Gästpost: Jo det är så att jag har blivit uttagen i strejk nästa fredag / Strejkreflektioner I

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s