Uppsala Centralstation, 16:17

Jag passerade Uppsala centralstation efter jobbet igår. På plats hann jag precis se efterspelet till att några civilpoliser gripit en ung svart kille. De tre snutarna hade brottat ned killen mot det blöta gallret utanför de automatiska dörrarna vid stationsbyggnaden och höll nu honom fastpressad där under tystnad medan pendlare passerad runtomkring. Medan killen låg där blickstilla rafsade civaren som tryckte knät i ryggen på honom febrilt efter en ful neongrön poliskeps att dra på sig för att folk skulle fatta att det inte var ett rån eller en misshandel det handlade om. 

Snuten hade inte behövt göra sig besväret, för bara några sekunder senare marscherande fyra ordningsvakter fram och ställde sig som en mur runtom. Om jag eller någon annan haft mod eller ork att gå fram och tjafsa eller kolla om killen behövde hjälp var det i alla fall för sent nu. Scenen var avskärmad från allmänheten av ordningsvakternas fula miltärformation. 

Sådana situationer lämnar alltid en bitter eftersmak och ett osande hat hos mig. Ett hat mot poliserna, ordningsvakterna och deras våld. En våg av förakt för min egen och omgivningens passivitet. Liksom tankar på vad som lett fram till den här händelsen och vad som kommer följa på den i den gripna killens liv. Och bakom alla andra tankar en växande vilja till aggression parallellt med en matt insikt om min egen maktlöshet. 

De här känslorna är inte nya. På vägen till jobbet ser jag varannan Clear Channel-tavla med reklam för onlinecasinon och varannan med reklam för skuldsanering och lånbetalarlån (den kommunala verksamheten bekostas kollektivt, men inte utan att pengarna först ska tullas på av reklamföretag och de som nyttjar dem). Jag läser att Tyskland tecknat handelsavtal för gruvdrift med den nyligen inkuppade kapitalistregimen i Bolivia och passerar sedan otaliga litiumscootrar när jag rör sig genom staden för att hinna till min psykolog, klara av nåt ärende eller orka med något möte.

Jag vet inte hur många gånger jag passerat genom samma loop av känslor. På någon nivå tror jag att jag ändå börjat lära mig att känna igen och avbryta den personliga processen och istället försöka tänka i termer av kollektiv politisk handling tidigare än jag brukade. Det är för orättvist att ovanpå allt annat som individualiseras också behöva bära all ilska och all frustration i sig själv. Ingen praktik jag själv kan lära mig kommer kunna fria alla människor polisen väljer att ge sig på och ingen mängd av individuella insatser kommer bryta ner det här skitsamhället. Min känsla av personliga otillräcklighet och min passivitet är inte källan till problemet utan bara ännu ett symptom.

Den miserabla, instängda viljan till aggression kan jag åtminstone få att omvandlas till en vilja till upptrappning av min politiska aktivitet och militans. Det kan jag i alla fall unna mig.

Men ur viljan till upptrappning föds frågor: Vad går att förstöra på ett sätt som spelar roll? Vilka resurser finns att göra det? Går det att motivera sabotage och attacker som något annat än radikal katharsis? Vilket mottagande kommer sådana handlingar få? Om tio reklamtavlor brinner inatt, kommer någon utanför mina egna kretsar glädjas? Kommer det leda till något nytt? Halva svar, nya frågor. Yada, yada, yada.

Det skrivs många texter om vad vi som rörelse borde göra men rörande vad jag själv borde känner jag mig ofta utelämnad. Det kanske verkar motsägelsefullt vilja läsa texter fokuserade på det personliga snarare än det kollektiva i mitten av den här individualistiska psykosen men det är här jag är. Och jag behöver hjälp.

Jag vill inte bränna ut mig igen. Jag vill trappa upp kampen. Jag vill sova. Jag vill förstöra något. Jag vill vara med och bygga en rörelse. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag kan. Jag vet inte vad jag borde. Jag vill inte bränna ut mig igen.

Jag försöker lite ändå.

Den som kom till den här texten med förhoppning om att lära sig något eller få några svar kan om de inte redan gett upp hoppet i alla fall göra det nu. Det här är ett uttryck för min personliga osäkerhet och frustration. Det är inte ett rop på hjälp men i alla fall en förfrågan om lite input.

Jag förstår att ingen kan ge mig det slutgiltiga svaret på vad jag borde eller inte borde göra. Det är inte heller det jag söker. Det jag söker är en inblick i hur andra gör för att hantera och kanalisera sina känslor in i kollektiv politisk verksamhet. Reflektioner om hur andra gör för att överleva som personer i förhållande till vad som ofta känns som en omöjlig utmaning. Ett par kloka tankar som kan leda mig ur vad som känns som ett nästan konstant pågående personligt politiskt break-down.

Det är lätt att lura sig själv att man är ensam i sin osäkerhet. Alla andra traggla ju på. Jag har jag lätt att läsa in tillförsikt i andra där jag skulle känna osäkerhet i mig själv. Jag inser inte är ensam om de här funderingarna men det är svårt att komma ihåg i stunden. Det här är frågor och funderingar jag ofta har svårt att uttrycka i de politiska sammanhang jag rör mig i. Även i textform är jag rädd att de ska låta som en självupptagen och klagande monolog.

Oavsett är det här inget argument för att sluta försöka. Osäkerhet är inte en ursäkt för inaktivitet. Hugga i måste man oavsett men jag tycker ändå att det är skönt att få prata lite om hur jag mår och vad för roll det spelar i min personliga relation till kampen jag försöker vara en del av.

Avslutningsvis vore det därför skönt att höra hur ni andra mår, hur ni klarar er, hur ni tänker och vad ni gör för att navigera allt det här. I en tid när rörelsen haltar sig fram på många platser och utrymmena mellan deltagande i kollektiv aktivitet ofta är alldeles för långt; hur tar ni er genom mellanrummen i kampen?

Det är vad jag skulle vilja veta.

2 reaktioner på ”Uppsala Centralstation, 16:17

  1. Spontanjäst skriver:

    Tack för den här texten. Jag relaterar så mycket. Kämpar också med att inte individualisera och vända sorgen/frustrationen inåt allt för mycket. Tycker mig fortfarande inte ha hittat den aktivistmiljö som är naturlig för mig, vilket också gör att jag går miste om en del av det stöd och trygghet som kommer ifrån kamratskap i sådana rörelser. Det är svårt att må bra idag.

    I jakt på någon sorts path of least resistance (ett uttryck som inte är så kul att beskriva sina egna handlingar med) har jag istället verkat för att stärka stödet inom min vänskapskrets där vi är många som är i samma situation som jag. Hitta de som likt mig är aktivismmässigt hemlösa och skapa rum (mer specifikt en chattgrupp) där vi kan prata om allt, vare sig det gäller bildning, peppa varandra kring vardagsaktivism, eller ventilera just den typen av uppgivenhet du beskriver ovan. Jag försöker också att få med dem på demos mm, och när det funkar känns det tröstande, som vi underlättar aktivismen för varandra. Men mellanrummen är, precis som du skriver, oftast för långa.

    Gillad av 1 person

  2. Spontanjäst skriver:

    Har tänkt på det här inlägget senaste veckan. Vill tillägga att det för mig och min mentala hälsa har varit väldigt hjälpsamt med småsabotage. Riva ner en reklamskylt i kollektivtrafiken, slänga en elsparkcykel i en buske, klottra ett antifascistiskt budskap på ett bord i en föreläsningssal. Även mindre overt politiskt beteende – sitta på en parkbänks rygg, slänga upp fötterna där man sitter, stjäla små meningslösa saker ifrån färjan man tvingas åka. Små handlingar av motstånd mot etablissemanget, på ytan meningslösa men som bidrar till en känsla av att stå utanför det sjuka i det här samhället. Roland Paulsen snackar om ”anarkistisk gymnastik” och menar något sånt här. Att förbereda sig för större motstånd genom att i det lilla visa att man inte Går Med På denna bisarra värld.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s