Tillbaka till framtiden

I början av 1990-talet, efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning, förkunnade statsvetaren Francis Fukuyama att historien nu var slut. Fukuyamas tanke har ofta förlöjligats, särskilt efter att finanskrisen 2008 visade att kapitalismens väg framåt var allt annat än spikrak. Nationalismens återkomst i krisens spår har också gjort sitt för att befästa vad många länge misstänkt: att den liberala, marknadsekonomiska demokratin knappast är någon slutgiltig form för samhället, utan en skör konstruktion som riskerar att bli ihågkommen som en historisk parentes.

På ett sätt verkar dock Fukuyamas förutsägelse ha besannats i högre grad än vad hånet mot den ger sken av. Visst, vi är i dag medvetna om att en återgång till tidigare historiska skeden är möjlig – vi kan ”höra ekon från 30-talet” eller tala om ”medeltida” värderingar – men på ett betydande plan verkar vi ändå ha nått vägs ände: vi kan inte längre föreställa oss en framtid som inte innebär det förflutnas återkomst.

För att förstå hur avlägsen förmågan att tänka ut radikalt nya världar är i dag räcker det att titta på de science fiction-filmer som producerats under 2000-talet. Förutom det faktum att de inte sällan är remakes eller reboots på klassiker inom genren, har de också gemensamt att de framtidsvärldar som visas upp ofta påminner mer om 1900-talets industrisamhällen än om något faktiskt nytt.

Det upprepas ofta att det är lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut. Ännu svårare än kapitalismens slut verkar det dock vara att föreställa sig kapitalismens framtid. Vad säger det om vår nuvarande situation att så många av de science fiction-världar som skapas i dag är fyllda till brädden med föremål och fordon som tycks vara skapade av civilisationer med tillgång till alla möjliga former av avancerad teknologi – men med 70-talets sinne för estetik?

fredrikshall.jpg
Detalj ur en av Simon Stålenhags målningar

I augusti 2013 uppmärksammas en svensk konstnär i nättidningen Verge. Simon Stålenhags bilder, som avbildar ett ett retrofuturistiskt 80-tals-Sverige befolkat av robotar, rymdskepp och mystiska silotorn (som reser sig bakom små bensinmackar med löpsedlar på väggen och en GB-gubbe intill dörren) blir virala succéer, och delas hundratusentals gånger på Facebook och Twitter. Bilderna verkar onekligen slå an en sträng hos många, och det är nästan alltid frågan om en nostalgisk reaktion. Så här kommenterar till exempel en Twitteranvändare på en av Stålenhags bilder: ”Har den här hemma! Påminner mig om gångerna jag åkte med farsan på skotern längs elledningarna på natten och skogens mörker väckte fantasin. Var perfekt för min vägg då jag älskar sci-fi och nostalgin denna väcker.”

”Jag älskar sci-fi och nostalgin denna väcker” … Oavsett om det är frågan om ett rent syftningsfel – det vill säga att användaren menar att nostalgin väcks av bilden i sig och inte av sci-fi-genren i stort – så är citatet symboliskt för den roll science fiction spelar i dag. Påståendet att science fiction är något som väcker nostalgi hade varit omöjligt för 40 år sedan, när genrens roll var att erbjuda någon form av framtidsvision (hur överdriven denna än kunde vara). I dag är reaktionen snarare helt naturlig: retrofuturismen är en lugnande dagdröm att sjunka in i, en smidig lösning för att obemärkt låta nostalgi ersätta framtiden i en framtidslös värld.

nordisk alternativhöger
Nordisk alternativhögers mer… estetiskt tveksamma… framtidsvision

Simon Stålenhags konst och den retrofuturistiska estetiken är lätt att associera till begreppet ”nostalgi inför framtiden”, som bland annat den lilla gruppen kring Nordisk alternativhöger med tveksam framgång har försökt göra till ett meme, men som också återfinns i en mängd andra kontexter. Begreppet framstår vid första anblick som självmotsägande: hur kan man känna nostalgi inför någonting som inte har hänt än? Men vid i ett samhälle där vi lärt oss att historien är över, där vi inget nytt kan uppstå utan bara det gamla gång på gång kan återkomma, blir känslan av ”nostalgi inför framtiden” också på ett sätt förståelig: kan vi enbart föreställa oss framtiden som det förflutnas återkomst, så kan vi förstås också känna nostalgi inför den.

Frånvaron av framtid exemplifieras ytterligare i den nya ”cybertruck” som nyligen lanserades av Elon Musk. Konstruktionen kan nästan läsas som en parodi, som en miljardärs råa skämt på bekostnad av vår kollektiva oförmåga att föreställa oss framtiden. Det kantiga, otympliga fordonet har jämförts med en legobit och de blocklika konstruktionerna i Minecraft, och jämförelsen är sann: i en märklig korsbefruktning mellan två förgångna tidsepoker – 60-talets brutalism och 90-talets hackerestetik – framstår den betonggrå cybertrucken som pixlad.

Där science fiction producerad innan ”historiens slut” ritade ut en linjär rörelse mot framtiden och föreställde sig nya, otroliga världar utifrån den senaste teknologiska utvecklingen så har 2000-talets framtidsvisioner allt som oftast varit resultatet av en u-sväng tillbaka till 70-talet, för att där ta en annan avfart och fortsätta färdas i ett evigt 1900-tal. Så den stora frågan är: vad har hänt med vår förmåga att föreställa oss framtiden?

star wars robot
Roboten BB-8 från Star Wars: The Force Awakens (2015)

En av Mark Fishers mest slående idéer är den om att framtiden är inställd; vi kan inte längre föreställa oss en framtid bortom kapitalismen, utan är i stället tvungna att blicka tillbaka mot tidigare epokers framtidsvisioner. 2000-talets vurm för retrofuturism är ett symptom på detta, och så även den ständiga strömmen av remakes av klassiska science fiction-filmer. Den retrofuturistiska estetiken, med sin nostalgi inför framtiden, är inte mycket mer än ett försök att täcka över den brist på tänkbara framtider som i allt högre grad karaktäriserar det kapitalistiska samhället – samtidigt som den erbjuder ett tacksamt alibi för att fortsätta dregla över 1900-talets modernism.

När vi tittar på den nya Blade Runner-uppföljaren eller den senaste filmen i Star Wars-franchisen är det få av oss som ser en avbildning av en framtid som vi faktiskt kan föreställa oss att vårt nuvarande samhälle rör sig mot. Snarare handlar det om en avbildning av framtiden så som människor på 60-, 70- och 80-talet föreställde sig den. Modern science fiction tycks utgår från ett slags alternativ verklighet – ett ändlöst 1900-tal, en värld där historien aldrig tog slut.

Men hur länge är det möjligt att fortsätta ersätta framtiden med nostalgi? Allt fler av de människor som befolkar vårt samhälle har under sin levnadstid aldrig sett någonting annat än historiens slut, och har vuxit upp i en värld genomsyrad av idéer och teknologi som är frånvarande i de retrofuturistiska kulturyttringarna. Mer precist: hur länge är det möjligt att fortsätta känna nostalgi inför en framtid, som egentligen är ett förflutet, när detta förflutna för varje dag blir allt mer avlägset från den värld vi lever i? Och vilka framtider kommer vi att föreställa oss när nostalgins varma snuttefilt inte längre räcker till för att fylla det växande utrymme som framtidens frånvaro lämnat efter sig? I denna påträngande framtidslöshet har vänstern ett gyllene tillfälle, som vi inte kan slösa bort på att sjunga lovsånger till 1900-talets fabriksgolv: ett tillfälle att fylla det utrymme framtiden lämnat efter sig i och med historiens slut med visioner om någonting radikalt nytt och annorlunda – visioner om historiens fortsättning in i en post-kapitalistisk framtid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s