Lära sig att vinna

Plötsligt går allting så långsamt. Varje sekund känns i kroppen, liksom utdragen, fylld med nya former av intryck. Alla detaljer framstår plötsligt som så uppenbara. Hjärnan arbetar för fullt för att förstå vad det är som händer, fullproppad med adrenalin. Hela ditt medvetande fokuseras i en enda riktning. Periferin spelar inte längre någon roll. Alla känslor byts ut mot en enda upplevelse: att bryta sig ut, att ta sig in, bryta igenom, ta sig runt, uppnå målet, att fly och komma undan.

Den starkaste upplevelsen som vi tar med oss hem från aktioner och demonstrationer är ofta upplevelsen av en konfrontation, fysisk eller mental. Aldrig är denna upplevelse så påtaglig som när vi söker genomföra våra uppgjorda planer men hindras på vägen. Det är en vanlig upplevelse för alla som någon gång gjort utomparlamentarisk politik: att noga göra upp planer, scenarion, att utföra varje uppgift och följa momenten enligt plan, men stöta på patrull. Oftast består detta hinder av polisen, våldsmonopolet självt, vars yttersta funktion är att hindra sådana som oss från att göra det vi vill göra.

Ende Gelände 2018

Motsägelsen i denna dynamik är att den enda möjliga vinsten som går att definiera blir den som grundar sig i konfrontationen. Inte nödvändigtvis en konfrontation som vi själva går som segrare ur, och ibland kanske bara själva konflikten som sådan – det kan vara en vinst i sig att ta striden och löpa linan ut. Men att uppleva sig själv bli ständigt överkörd och slagen skapar en rundgång i kroppen, ett stegrande gensvar där mötet med en antagonist genererar en viss, stark känsla. En stor del av planeringen kretsar kring att besegra eller kringgå polisen. Det blir ett centralt delmål, och ofta kommer vi inte längre än så.

Konfrontationen med polisen blir den enda etappen vi på ett eller annat sätt kan slutföra, och blir därmed också det enda mätbara situationen. Antingen så lyckas vi, eller så blir vi överkörda och får slicka såren inför kommande strider. Efter några omgångar sitter ritualen i muskelminnet. Vi går ur kampen med en känsla av att ha skapat något, om än bara för stunden: ett blottgörande av konfliktens avgrunder, sprickan mellan parterna, och ett utlopp för undanskuffade känslor.

Vi vet att vi har rätt, för polisen och statens repressiva organ motarbetar oss. Konfrontationen med dessa giganter blir också kvittot för att vi är på väg åt rätt håll.

”De vill inte att vi går åt det hållet, så det är nog dit vi ska”, som en kamrat uttryckte det under Ende Geländes novemberaktion, då vi skulle ta oss förbi poliskedjorna i Lausitz glesa tallskogar. Ofta så är det här sättet att navigera på gott nog, men det kan också vara ett förrädiskt sätt att relatera till kamperna vi för.

Den gången vi inte fick stryk

I september 2019 gick klimataktionen Folk mot fossilgas av stapeln i Göteborg. Det var ett tillfälle att testa och tillämpa de lärdomar som många av oss tagit med hem från Europa och de massaktioner som vi deltagit i där, från Nederländerna till Tyskland och Tjeckien. Formen för aktionen kändes igen av somliga, och var ny för andra: två fingrar, sinsemellan självständiga demonstrationståg med egna mål och kommunikationsstrukturer, skulle ta sig till olika platser i anslutning till Energihamnen och blockera ingångarna till Swedegas importterminal för fossilgas. Det kortsiktiga målet var att hindra transporter in och ut från Energihamnen och tillfälligt blockera företagets verksamhet. Till de långsiktiga målen hörde att vinna uppmärksamhet för kampen mot svensk fossilgasexpansion, att stärka rörelsen för klimaträttvisa, och ytterst att stoppa Swedegas från att få tillstånd att koppla sin fossilgasterminal till svenska gasledningar. Om dessa mål kunde nås skulle utbyggnaden av klimatskadlig gasinfrastruktur effektivt kunna motarbetas, åtminstone inom den närmaste framtiden.

Arbetet med aktionen hade inletts många månader i förväg, och föregåtts av år av arbete och aktioner av Fossilgasfällan, vilka redan under föregående vinter genomfört mindre blockader mot Energihamnen. Nu byggdes det upp en omfattande infrastruktur för Folk mot fossilgas uppsamlingsläger i Färjenäsparken, där aktionens sista dagar av planering och träning skulle genomföras, komplett med storkök och mötestält. Större delen av aktionsträningarna bestod, som sig bör i sammanhang av klimatmassaktioner, av att öva demonstrationsmoment, att testa manövrar och samordna sig inom demonstrationsstrukturerna. Inte alla dessa moment, men många av dem, kretsar kring att ta sig förbi, runt eller igenom polisen: olika tekniker för att svärma, splittra sig och lura polisen, för att på alla möjliga sätt göra det så svårt som möjligt för dem att kontrollera massan – vilken i dessa sammanhang av massaktioner är vår främsta tillgång.

Avgång från Färjenäsparken under Folk mot fossilgas.

Tidigt på morgonen 7:e september samlades så aktivisterna i de båda fingrarna, det gröna och det röda, efter några futtiga timmar med sömn, i lägret vid Älvsborgsbrons fäste. Avmarschen från lägret skedde gemensamt, då båda fingrarna avgick i samlad trupp men under den förhållandevis korta marschen bröts av och avvek till sina olika, i förhand utvalda, platser för blockader. Redan efter några hundra meter avvek ett avsnitt ur det gröna fingret, och någon kilometer och en regnskur senare avvek resten av det gröna fingret för att blockera en av de större infarterna till Energihamnen. Det främre avsnittet av demonstrationståget, bestående av det röda fingret, fortsatte ytterligare en bit över krönet och tog en plats längre ned.

Allt skedde enligt plan och avsikt, utan några större avbrott, samt inga som helst sammanstötningar med polisen, vilka hade eskorterat demonstrationståget längs med hela vägen och vid blockadernas upprättande främst tycktes se det som sin uppgift att ingen bröt sig in på industriområdet. Att det fanns en omfattande polisinsats i grunden rådde det nog inga tvivel om, men enbart en mindre del av denna ansamling fanns att skåda vid blockaderna.

Att vi nådde våra mål, upprättade tre blockader – samt senare under kvällen även en fjärde – utan att polisen ingrep är inte något som nödvändigtvis borde förvåna någon, även om det kan ha varit oväntat. Men någonting uppstod under processen, som skapade förvirring hos somliga av oss, vilka ha lärt sig genom batongernas pedagogik och alla var förberedda på att någon form av polisiärt motstånd skulle kunna ske. Att gå i en demonstration som räknar med att bli hindrade av polisen skapar en intensiv känsla i kroppen, en ansamling av adrenalin, nervositet och spänning. Även efter att blockaderna upprättats, med planen att pågå under 12 timmar, fanns delar av denna spänning kvar. I början fanns där en förväntan av polisen att försöka avhysa oss efter några timmar, men när detta inte skedde började istället andra tankar att infinna sig: är det inte konstigt att de bara låter oss vara här? Är man van vid att bli bortkörd, slagen, skingrad, så är detta en ovanlig situation. Varför låter dom oss bara göra som vi vill?

Om man inte har fått stryk eller blivit pepparsprejad, har man då ens kämpat?

Flertalets seger

Det finns tillfällen då den inövade koreografin, dansen mellan aktivister och ordningsmakt, bryts och vi riskerar att tappa takten. Folk mot fossilgas var, genom sin avsaknad av öppen konfrontation, ett exempel på sådan känslomässig ovana. Att lämna blockaderna efter 12 timmar och vandra åter till Färjenäsparken var en fantastisk upplevelse, men det var också förvirrande. Det var svårt att skaka av sig den irrationella känslan av att aktionen hade gjort något fel, eftersom vi inte hade blivit hindrade – hade vi gjort som polisen ville? Om polisens repression normalt sett är en indikation på att vi är på väg åt rätt håll, varför hade vi inte stött på någon som helst motstånd denna dag?

Stöddemonsrationen för Folk mot fossilgas.

Det finns antagligen helt andra förklaringar till att dagen vid Energihamnen fortlöpte som den gjorde. Polisens insats var omfattande, även om större delen av den doldes på andra platser än i direkt anslutning till blockaderna och demonstrationerna. Även aktionen var väl förberedd och ägde rum enligt transparenta principer i avseende av metod och mål, med ett uttalat aktionskonsensus som deltagarna uppmanades att sätta sig in i.

Det fanns ingen uppenbart konfrontativ motspelare för polisens insats att ingripa mot – massaktionens estetik och de vita overallerna är en ovan syn för svenska poliser, vilka är vana vid att möta helt andra uttryck när de ska slåss mot folkmassor. Även om många av oss har vana av att möta våldsamma polisinsatser vid exempelvis antifascistiska demonstrationer, och bär minnen från polisens insatser i Kungsträdgården och Limhamn, så kunde polisen helt enkelt inte känna igen oss. Vi som så många gånger stått ansikte mot ansikte med samma poliser, samma utrustning och polisbussar. Vita overaller, andningsskydd och öppna organisationsstrukturer utgör en form som dessa stridsförberedda enheter inte kan kännas igen, och därför måste anamma en annorlunda taktik emot.

Men Folk mot fossilgas bestod såklart inte bara av kampvana aktivister, utan innehöll en bredd av deltagare, från mängder av politiska miljöer och generationer. Klimataktioner har en tendens att samla alla dessa element under ett gemensamt mål, och erbjuder former för att möjliggöra dessa möten på ett förhållandevis friktionsfritt sätt. Den gemensamma måltavlan – fossilkapitalet – enar en disparat samling av deltagare, bestående av såväl uttalat kommunistiska organisationer, till antifascister, miljörättskämpar, miljöpartister, hippies och mormödrar. I dessa aktioner når vi den mångsidighet som vi ofta annars vill åstadkomma, men sällan har fiende, mål eller metod att samlas gentemot.

Den 7:e september vann vi en delseger – vi genomförde aktionen, upprättade nya blockader vid behov, läste böcker och dansade för att fördriva tiden. Det skulle visa sig att detta bara var en delseger i det större sammanhanget: i oktober, knappt en månad efter aktionen mot Energihamnen, kom beskedet från den svenska regeringen att Swedegas skulle nekas tillstånd att koppla upp sin fossilgasterminal mot det svenska gasledningsnätverket. Den kamp som nätverket Fossilgasfällan fört under två år, och som kulminerat med massaktionen Folk mot fossilgas, tycktes ha gett resultat.

Vi vann!

Känslan av att ha deltagit i en kamp som lett till nationellt avgörande beslut på regeringsnivå var fantastisk. Vi hade faktiskt vunnit en mätbar seger som gjorde avtryck inte bara i våra kvarter eller våra städer, utan även nationellt och globalt. Men återigen uppstod en konstig känsla av något ovant som bubblade i kroppen.

Vad gör vi när vi får som vi vill? Vad händer egentligen när alla ens ansträngningar faktiskt har spelat roll och vi till slut får rätt? Helt plötsligt finner vi oss i den svårdefinierade situationen, ibland flera månader efter att adrenalinet har lämnat kroppen och lämnat oss kvar med en känsla som nästan påminner om tomhet. Ja, vi vann – vi firar att vi vann, för vi förtjänar att fira – men sen då? Vad händer nu?

Det sägs att Utopia är, liksom horisonten, en plats som inte är möjlig att nå, men som hela tiden hägrar och sätter färdriktningen för våra rörelsers strävan. Ofta förhåller det sig likadant med våra föreställningar om kamper och seger. Går det att vinna, är det värt att fira, utan att för den delen ha omkullkastat hela den ordning som gör motståndet nödvändigt? För varje möjlig seger, för varje fossilgasterminal, finns det ännu en kamp, runt nästa hörn, som väntar på att utkämpas.

Ende Geländes aktion i Lausitz, november 2019.

Vi måste lära oss att vinna, både som adrenalinpumpade individer och som politiska rörelser, och för att göra detta måste vi hela tiden kunna förhålla oss till den verklighet som vi agerar inom. En sådan, svårhanterlig uppgift är helt enkelt att lära sig att identifiera de segrar vi erövrat – och att se vad nästa steg nödvändigtvis måste vara. Kamp och motstånd är liksom gång: kontrollerade rörelser framåt som kräver att vi vet vart vi vill, där planering för nästa steg måste ske redan innan vi avslutat pågående kliv. Var ska vi sätta foten när fossilgasterminalen är sänkt? Vart ska vi ta oss nu, när vi står på randen till någonting större, när skogarnas, gruvornas och fossilkapitalets enorma gap står öppna framför oss?


För en mer ingående genomgång av klimatmassaktionens form och innehåll, se inlägget om Ende Geländes juniaktion: Vittnesmål om motstånd: Ende Gelände 2019.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s