Kuslig agens: ”Crash” och Heta Linjen-upploppet 1982

För någon vecka sedan besökte jag och min flickvän Cinemateket i Stockholm för att se Crash, David Cronenbergs filmatisering av J G Ballards roman från 1973. I filmen möter vi en löst sammansatt grupp människor i deras utforskande av en ny sexualitet utanför den bi-/hetero-/homosexuella skalan – i princip bortom kön över huvud taget – som i stället kretsar kring bilar och bilkrascher. När vi lämnade biografen diskuterade vi det märkliga intryck filmen gjort på oss: dels upplevelsen i sig, men också i hur svårt vi hade att sätta fingret på i exakt vad detta märkliga bestod. Ett svar på varför Crash framstår som märklig är att de drivkrafter som ligger bakom karaktärernas agerande framstår som så fundamentalt främmande från våra egna – vi kan inte identifiera de krafter som driver dem, och därmed inte heller förstå deras agerande.

Fredric Jameson beskriver hur science fiction har möjlighet kringgå den verklighetsprincip som generellt styr litteratur och i stället föreställa sig radikalt annorlunda världar. Jameson lyfter bland annat fram Ursula K Le Guins fiktiva värld Gethen, och fokuserar på författarens konstruktion av en ny form av sexualitet, genom vilken de former av sexualitet vi tar för givna kan avmystifieras och ifrågasättas.

Även i Crash kretsar handlingen kring en främmande sexualitet, och likt hos Le Guin görs inga försök att ge någon form av förklaring till dess ursprung. Men det finns en viktig skillnad: hos Le Guin utgör den främmande världen i sig en tillräcklig förklaring för existensen av en främmande sexuell ordning. I Crash är däremot den främmande sexuella ordningen placerad i vår egen värld, vilket gör att vi söker en förklaring till dess ursprung. Ramverket i Crash – en värld av uteslutande familjära föremål – gör att vi väntar oss att kunna identifiera oss med karaktärerna och förstå vad som driver dem, och förstår vi inte detta vid första anblick så förväntar vi oss en gedigen förklaring. Men en sådan förklaring kommer aldrig; de krafter som ligger bakom karaktärernas ageranden förblir otillgängliga för oss.

Effekten av Crashs sätt att placera en främmande sexualitet i en familjär värld blir vad Mark Fisher skulle beskriva som kuslig eller spöklik (”eerie”). För Fisher är det kusliga ofta bundet till agens och till uppkomsten av frågor om vem eller vad det är som agerar i en given situation. Ett av Fishers typexempel på kuslig fiktion är Daphne du Mauriers roman Fåglarna (senare filmatiserad av Hitchcock under samma titel), där fåglarna i en liten engelsk stad utan förklaring en dag börjar attackera invånarna. Fisher menar att det som skapar romanens kusliga effekt är just frånvaron av en förklaring till fåglarnas agens: varför agerar de som de gör? Är det någon annan – eller någonting annat – som agerar genom dem? Och i så fall, vem eller vad?

Kuslig fiktion får oss att rysa, att trycka på paus eller stänga boken och försöka hitta rationella förklaringar för det agerande vi inte kan förstå. Verkligheten kan dock vara minst lika kuslig, och där lämnar mötet med det kusliga sällan tid eller utrymme för eftertanke och diskussion. Internet, med sina möjligheter till anonymitet, ger inte minst möjlighet att ge upphov till kusliga former av agens. Men i stället för att diskutera internet så vill jag gå tillbaka till en händelse som föregår det breda användandet av internet med tio år.

Den 17 september 1982 dyker över tusen ungdomar upp i Rålambshovsparken i Stockholm. De har tagit sig dit för att träffa andra ungdomar de lärt känna genom Heta Linjen, det informella namn som getts till en bugg telefonsystemet där människor kunde ringa upp vakanta nummer och delta i gruppsamtal med andra människor från hela landet. Det är några månader efter att buggen börjat utnyttjas i stor skala, och nu har ungdomarna stämt träff i Stockholm. ”Oavbrutet dök nykomlingar upp ur tunnelbanans djup. Ingen visste var de kom ifrån och vad de hade för avsikter. De tycktes inte demonstrera för eller mot något. De bara fanns där, stod i löst sammanhållna grupper och pratade med varandra”, skriver den tyske skribenten Hans-Magnus Enzensberger i sin skildring av händelsen.

Stockholmspolisen har inte på förhand fått kännedom om samlingen, men förstår fort att något är på gång. Trots det lugn som råder på platsen fattas beslut att skicka dit piketstyrkan: 50 poliser utrustade med hjälmar, batonger och polishundar utan munkorg. ”De var förberedda för kravaller, såg det ut som”, kommenterar en av de nu vuxna ungdomarna senare i P3 Dokumentärs skildring av händelsen. En annan av de närvarande beskriver poliserna som oroliga och stirriga: ”Jag tror inte det här var någonting de var vana vid. De visste inte vad det var, de visste inte vad som hände, och jag skulle tro att de var rätt rädda själva i det läget”. Polisen väljer att skingra samlingen och försöka driva ungdomarna tillbaka till tunnelbanan. Ett upplopp utbryter, och polisen går till attack mot ungdomarna med batonger och hundar medan ungdomarna svarar med gatsten och ölflaskor. Fyra poliser och ett okänt antal ungdomar skadas.

I efterhand beskriver polischefen ungdomarnas beteende som en ”masspsykos” och talar om ”okontrollerbara ungdomsgrupper”. Jag menar att polisens panikartade agerande i situationen och hänvisningen till en ”masspsykos” är ett tecken på att polisen betraktade samlingen av ungdomar som kuslig, i sin avsaknad av en för dem igenkännbar form av agens. Eftersom polischefen inte förstår den nya umgängesform som skapats genom buggen i telefonsystemet kan han heller inte förstå varför ungdomarna samlats, och eftersom han inte kan hitta en logisk förklaring till samlingen utifrån sin egen föreställningsvärld hänvisar han till ungdomarnas agerande som psykotiskt.

Heta Linjen kan på många sätt betraktas som en föregångare till internet i hur den kopplade samman människor i en dittills okänd umgängesform. Vi kan i dag också se hur reaktionerna på masshändelser på (eller via) internet ofta blir till försök att identifiera en tydlig agens bakom agerandet (även om det i dag sällan talas om masspsykos och mer frekvent om ”botnät” eller ”betalda troll”). Vill vi använda internet som ett effektivt politiskt verktyg – exempelvis i de nedröstningskampanjer mot gigappar vi sett under det senaste året – är det också dags att vi undersöker vilka möjligheter de förvirrade situationer som upplevelsen av en kuslig agens ger upphov till erbjuder för politisk aktivism.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s