”Blod är evolutionens lukt” – Anteckningar om raskrig

Raskriget I

Raskrig är en term som sällan anses behöva någon vidare förklaring eller definition: nazister och rasideologer talar ofta och gärna om raskriget, på ett snarlikt vis som revolutionära socialister talar om revolutionen. För vardera rörelse markerar de två företeelserna också liknande saker. I den begreppsvärld som socialister rör sig i behandlas revolutionen, begreppsligt eller konceptuellt, som den eftersträvansvärda nystarten, möjligheten att etablera nya relationer mellan människor och kasta av sig oket av utsugning som människor lever under. Dessa egenskaper hos den föreställda revolutionen kan, hos somliga strömningar, få ett lätt apokalyptiskt skimmer, i ordets vardagliga innebörd – som ett uppryckande, som slutet på tiden men också början på en ny historia.

Om den socialistiska revolutionstanken ibland kan få ett lätt skimmer av apokalyps, så bärs snarare hela den nazistiska tanken om raskriget upp av en rent apokalyptisk återfödelseidé. Raskrig, såsom termen används av fascistiska rörelser, är som reningsprocess jämförbar med religiösa föreställningar om världens undergång: som en av nödvändighet våldsam och blodig process, där människor och folk kommer att ställas mot varandra i renande strider, samt ett slutligt och fullkomligt uppryckande där de utvalda människorna ska stå som segrare.

Ragnarök av Emil Doepler

I fallet med fascistisk återfödelseteori så segrar de utvalda genom våldets makt och legitimitet, och även om de utvalda går under många olika namn – arier, germaner, vita, européer – så är budskapet tydligt. Stora delar av befolkningen ska utraderas för att skapa utrymme för en rasligt överlägsen elit, som genom utrotning eller utrensning och separation ska skapa det rasideologiska paradiset på Jorden.

Krigaren I

Jag har inte de begränsningar och hämningar som präglar omgivningen, varför jag kan bli den som definierar vår framtida identitet. Vänlighet och osjälviskhet leder till den ariska rasens död. Extrem brutalitet är nödvändig. (Raskrigaren, Mattias Gardell)

När Peter Mangs, här citerad av Mattias Gardell i boken Raskrigaren, beskriver sig själv gör han det ofta i storslagna ordalag. Han har av psykologer beskrivits som en person med lätt narcissistiska drag, men i övrigt tillräknelig och icke-psykotisk. När Mangs beskriver sig själv gör han det inte bara som ett narcissistiskt försök att tillskriva sig själv specifika egenskaper, utan även som ett sätt att visa vilka egenskaper som han värderar, ideologiskt eller praktiskt.

Raskrigaren beskrivs som en ”dokumentärroman”, snarare på grund av sin litterära stil än för sina vetenskapliga kvalitéer. Boken är en exposé över svensk modern historia, en berättelse om ett land i förändring och en skildring av en rasideologisk miljö som sträcker sig från USA till Europa och Sverige. Framförallt så beskriver boken en djupt obehaglig och, även för ämnet ifråga, mörk historia. Sällan har en skildring av nazism och rasideologiska miljöer kommit att framkalla en så direkt känsla av obehag inom mig, som Gardell med sin bok lyckas åstadkomma. Några av de djupaste lagren av mänsklig brutalitet dras här upp till ytan, iklädda den sönderfallande skrud av välfärd och social samhörighet som vi lärt känna som Sverige.

Jag vill påstå att jag är van vid att studera fascistiska rörelser och deras olika uttryck, men jag har aldrig tidigare i dessa sammanhang upplevt en liknande känsla av sorg.

Först och främst, så är det föreställningsvärlden som sådan som framkallar denna omedelbara känsla av sorg. Den värld som rasideologen Peter Mangs ger uttryck för är en värld som helt tycks sakna mänskliga dimensioner – de människor som bebor den är suveräna individer, födda starka eller dödade i den ständiga kampen för överlevnad. Det finns här ingen plats kvar för något sådant som ömhet, ödmjukhet eller samarbete. Alla ansatser till att skapa gemenskap bortom raslig blodsgemenskap anses bortkastade, eller rentav naturvidriga.

I denna värld är människors beroende av varandra ett tecken på svaghet, snarare än en social grundförutsättning för all mänsklig verksamhet. I människornas samhällen ska antingen de upplevt naturliga hierarkierna råda, eller totalt krig. Människorna kläs här av alla sina identitetsskapande egenskaper – samtliga förutsättningar för såväl samverkan som för livet som sådant – för att ”nå bortom behovet av religion och dess förföriska idéer om en bättre värld.” Gardell beskriver denna cyniska världsbild:

Att leva i harmoni med naturen är att följa naturens programmering. Idealet är att ”koppla bort det mänskliga samvetet och leva likt en bakterie” och ”utan eftertanke eliminera varje hot” i det fysiska universum. Rasens territorium är en ”grogrund för starka gener” som måste skyddas från intrång av förorenade agenter. (Raskrigaren, Mattias Gardell)

Det är inte bara en brutal värld, utan också en ensam värld. Här finns inga som helst garantier för varken individer eller kollektiv. I detta, ”den fysiska världen”, råder det ständiga tillstånd av kamp som tillskrivs den naturliga ordningen. Mänsklig utveckling är således också ett uttryck för denna kamp för överlevnad: ”Kampens renande stålbad härdar och förädlar rasen, dess genetiska betingade egenskaper uppdateras och evolutionen fortskrider genom en utvecklingskedja av ständigt högre livsformer”. Här beskrivs en aspekt av raskriget, inte som en specifik, eftersträvansvärd historisk process, utan som ett ständigt pågående tillstånd. ”Blod är evolutionens lukt”, sammanfattar Mangs i sitt personliga manifest, Den germanska filosofin.

Att Peter Mangs har fel i samtliga av dessa teorier är knappast något som vi behöver fördjupa oss i här. Det räcker med att anmärka hur stor del av mänsklighetens utveckling och gemensamma liv som faktiskt kretsar kring samarbete och samhörighet, samarbete som till stor del är beroende av människors förmågor att vara trevliga, ödmjuka och konfliktlösande. Den människa som Mangs beskriver är inte baserad på verkliga förhållanden, utan är en produkt av ett ideologiskt sätt att se på biologi, mänsklig natur och den naturliga ordningen – men ”vänlighet och osjälviskhet” är ju snarare uttryck för mänskliga behov, och inte, som Mangs uttrycker det, ett brott mot människans natur.

Krigaren II

Om Peter Mangs rasideologiska föreställningar genomsyras av mänsklig ensamhet, så är berättelsen om Malmös laserman och den svenska självbilden, en skildring av en annan sorts ensamhet: städernas segregering, rasistisk skiktning och skuldbeläggandet av offren för våldet. Den andra sorgen som griper mig hade lika gärna kunnat vara vrede eller avsky, men öppnar sig istället likt ett sår. Gardell beskriver träffsäkert hur Sverige, media och polisen reagerade på Mangs utstuderade, fascistiska våld, det vill säga, helt i enlighet med de teorier om raskrig som seriemördaren följde.

Peter Mangs mördade minst tre personer, och det finns belägg för åtminstone sexton mordförsök mellan åren 2003 och 2010. Mangs själv har aldrig hymlat med det faktum att denna verksamhet, som han kallar den, hade rasistiska motiv och var inspirerat av liknande seriemördare i USA. Bakgrunden till detta, och anledningen till att det går att säga att Mangs i mångt och mycket lyckades med delar av sin plan, går att finna i den vit makt-miljö som frodats i skuggan av protofascistiska rörelser som Ku Klux Klan (KKK).

Mangs följde i sin verksamhet en strategi framtagen av de amerikanska vit makt-ideologer som har försökt att dra lärdomar av den repressiva situation som deras rörelser har verkat i. Såväl klanen som de nazistiska rörelserna i USA har under de senaste decennierna varit under noga övervakning av staten. Bara knappt några årtionden tidigare, före och under mellankrigstiden, kunde rörelser som KKK åtnjuta aktivt stöd från statsmakten, via lokala representanter för våldsmonopol och myndigheter. Nu fann dessa sig istället i en situation där deras organisationer motarbetades och infiltrerades av federala myndigheter, och de mest militanta delarna av vit makt-rörelsen utformade därmed olika strategier för att kunna sysselsätta sig med våldsaktioner av olika slag och samtidigt gå under radarn. Tanken är att organisationer, medlemmar och ledare kan övervakas, medan underjordiska aktioner och sammansvärjningar är svårare att upptäcka.

Från Birth of a Nation (1915).

Tillvägagångssättet har blivit känt som det ledarlösa motståndets strategi och är i grund och botten en terrorstrategi: genom att hålla sig utanför öppna organisationer och agera självständigt – enskilt eller genom celler av sammansvurna – skulle kampen för raskrig kunna fortsätta även under en situation där statlig repression ansågs kväva de rasideologiska organisationerna: ”Planen var att starta ett raskrig … Våld var det enda som kunde åstadkomma något”, förklarar den nazistiske seriemördaren och attentatsmannen Joseph Paul Franklin, som har kommit att inspirera till en av de mest utstuderade metoderna för ledarlöst motstånd: ensamvargen, den ensamme jägaren för raskrigets sak. Genom lågintensiv terror skulle social spänning uppstå, som slutligen skulle leda till tillspetsade etniska konflikter och slutligen det ”fullskaliga raskriget”. Genom att döda slumpmässigt utvalda rasfrämlingar- eller förrädare skulle ensamvargen kunna injaga fruktan i människor: ”Lyckas ensamkrigaren gäcka polisen kommer de andra att känna sig skyddslösa och bilda egna skyddskårer. Med lite tur kommer de att utföra våld som skrämmer det folk raskrigaren slåss för, så att en spiral av ömsesidiga hämndaktioner kan komma igång.”

Små terrorceller som utför mord på rasfrämlingar, eller genomför enstaka, spektakulära attentat, har kommit att bli den givna formen för fascistisk terror i vår tid. Även Anders Behring Breivik följde det ledarlösa motståndets strategi, men nyttjade en högintensiv, storskalig typ av attentat för att injaga fruktan och skapa utrymme för sina idéer. Attentatsmannens spektakulära praktik är, såvitt vi vet, den vanligaste formen för ledarlös terroraktivitet – ensamvargens taktik går ut på att under så lång tid som möjligt hålla sig under radarn, agera oupptäckt och sprida skräck i specifika grupper i samhället. Peter Mangs tog på sig rollen som ensamkrigare, i sina egna ögon en hjälte utan erkännande, och spred under 2000-talets första decennium den sortens skräck i Malmö, bland rasfrämmande invandrare och deras barn.

Det som under läsning av Raskrigaren verkligen skrämmer läsaren är hur pass träffsäker Mangs strategi faktiskt var. Mangs, och hans gelikar, låtsas inte, likt många andra rasistiska ideologer, som om de amerikanska eller svenska samhällena inte är rasistiska – de erkänner tvärtom detta, omfamnar det och utnyttjar dess dynamik till sin fördel. Ensamvargen vet att hans offer, de som påverkas av mord- och våldskampanjerna, genom samhällets inneboende strukturer kommer att finna sig stående vid de anklagades bänk: ”Genom att skjuta en av de andra, skulle de bli än mer stigmatiserade. Associerade till kriminalitet, till det som trasar sönder samhället, än tydligare identifieras som de som måste bort för att det goda och trygga samhället ska kunna skapas.”

Den riktiga skräcken i Mangs terrorkampanj är kanske inte enbart den fruktan han injagade, utan det faktum att ”det fungerade perfekt”. En av nazistens offer, en 16-årig pojke som sköts med flera skott när Mangs av slump cyklat förbi honom, misstänkliggjordes så till den grad att han inte ens erbjöds någon hjälp från samhället, utan tvärtom hanterades som en kriminell av såväl media som polis, vilket också påverkade familjen till den skjutne pojken: ”De lade märke till de genom hur de blev bemötta. Varför var folk plötsligt så kalla mot dem?”

Den verkliga berättelsen om Sveriges 2000-tal döljer sig här, i reaktionerna på Malmös rasistiske seriemördare, lasermannen som gjort det till sin uppgift att döda blattar. Han förstod hur samhället fungerade och applåderade utvecklingen: inledningsvis när samhället valde att misstänkliggöra offren för våldet, och sedan när offren, efter år av terror, börjat reagera och tendenser till självförsvar dök upp på Malmös gator.

När rykten om gäng, på jakt efter den skånske lasermannen, började florera plockade medierna snabbt upp tråden. Men det var här inte främst den rasistiske seriemördaren som lyftes fram som ett problem – visst, det var vid det här laget vedertaget att mördaren hade ”invandrare som mål”, men nu fick oron andra former och riktades istället mot de gäng som jagade lasermannen. ”Problemet var således inte att lasermannen sköt invandrare, utan att de mest extrema invandrarna kanske fick tag på honom”, skriver Gardell, och beskriver hur lasermannen i det offentliga samtalet förblev en individ, medan upprörda och oroliga invånare fick representera ”de mest extrema invandrarna”. Planen tycktes gå i lås och spiralen av våld och etnisk sekterism verkade snurra igång. De jagade, de utsatta, de oönskade, blev återigen utmålade som det egentliga hotet.

Det som gör att Raskrigaren är så obehaglig och hjärtekrossande på samma gång är det faktum att offren aldrig fått det erkännande som de förtjänar. Malmö har inte fått den behandling som stadens invånare behöver – när livstidsdomen mot Mangs fastställdes 2013 sågs hela historien som ett avslutat kapitel. Det var då dags att vända blad och ge Malmös image ett ansiktslyft. Inte ens Malmö stads starke man, Ilmar Reepalu, uttalade sig nämnvärt i frågan, utan menade själv att morden och mordförsöken inte var politiskt motiverade, och att ”det hade kunnat ske i vilket samhälle som helst.” Peter Mangs lågintensiva krigföring mot rasfrämlingarna hade ingenting med Malmö att göra, och än mindre med hans faktiska brott – hans nazistiska sympatier skummades igenom i förundersökning och rättegång, men någon förståelse för hans motivation och ideologi fanns aldrig. Mangs eget rasideologiska manifest, Den germanska filosofin, som återfanns på hans dator vid husrannsakan, ansågs irrelevant för domstolen och slängdes därmed i slasken till förundersökningen.

Raskriget II

2004 greps fyra nazister hemmahörande i Västerås och Eskilstuna, misstänkta för skadegörelse och förberedelse till terrorbrott. Detta var det första åtalet i svensk historia som rörde svenska medborgare misstänkta för terrorbrott, ett åtal som senare skulle ogillas av tingsrätten. De misstänkta dömdes istället till olika långa fängelse- och samhällstjänstdomar för grov skadegörelse.

Bakgrunden till åtalet vad misstankar om skadegörelse riktad mot kommunala verksamheter, RFSL-lokaler, skolor och andra offentligt ägda lokaler. Anledningen till att misstanken om terrorbrott lyftes in går att finna i den text som återfanns i samband med utredningen, en text som har kallats för såväl ett manifest som ett handlingsprogram: Revolution i välfärdsstaten. Texten erbjöd en politisk förklaring till varför de misstänkta nazisterna agerat som de gjort, och bland annat slagit sönder tusentals fönsterrutor på byggnader runtom i Mälardalen.

Revolution i välfärdsstaten är en skönlitterärt skriven text som kretsar kring två nazistiska kamrater, vilka tillsammans resonerar kring teori och praktiker för hur en revolutionär nazistisk situation ska kunna åstadkommas i Sverige, med destabilisering av välfärdssamhället som främsta metod. Grundtesen är att folket under rådande förhållanden aldrig kan motiveras att resa sig mot de makthavare som har ”beslutat sig för att utplåna vårt folk under största möjliga förnedring”, eftersom välfärdssamhällets bekvämligheter förlamar dem och upprätthåller folkets ”slavmentalitet”. Genom en omfattande sabotagekampanj mot offentlig verksamhet, som syftar till att kosta samhället pengar samt försvåra vardagens cirkulation, ska en revolutionär krigssituation uppstå. Processen är indelad i olika faser, och skulle till viss del kunna jämföras med den Franklin-inspirerade, lågintensiva aktionsform som Peter Mangs följde. Hos både Franklin-skolan och i den tes som lyfts i Revolution i välfärdsstaten står det underjordiska motståndet i fokus: enskilda personer eller celler ska autonomt kunna utföra aktioner som i det långa loppet skapar spänningar i samhället. Men till skillnad från Franklin-skolans förordade våldsaktioner och mord så ligger här istället fokus på en långsiktig, ekonomisk kampanj av sabotage.

Dokumentet presenterar fem faser, av vilka tre beskrivs någorlunda detaljerat. Fas ett och fas två påminner mycket om varandra, men med varierande intensitet. Mindre grupper av motståndsmän i olika kommuner ska i fas ett kunna inleda aktioner som kostar samhället pengar och sätter käppar i hjulet för offentlig administration: kommuner, landsting och stat är alla aktörer vars egendom anses vara legitima måltavlor. Även att leva på försörjningsstöd och sjukskriva sig regelbundet nämns som exempel på metoder för att dränera offentlig verksamhet på ekonomiska medel. I fas två skalas dessa aktioner upp och exemplifieras med bland annat sprängdåd som skapar uppmärksamhet, mot infrastruktur såsom vägar, järnvägar och broar. Syftet är att åstadkomma störningar i samhället:

Allt som är statligt, kommunalt eller landstingsägt ska förstöras eller skadas ordentligt och ju mer pengar det kostar myndigheterna desto bättre är det! Varje enskild krona vi kostar dem, genom socialbidrag, skola eller sjukvård, blir de tvungna att ta från sina inkomster. (Revolution i välfärdsstaten)

Fas tre och fyra beskrivs inte ingående, eftersom författarna till texten ännu inte anser det nödvändigt, men innebär ytterligare eskalering av våld och metod. I fas tre räknar de två kamraterna med ”förstörelse i massiv skala”, attentat mot folkmassor samt avrättningar av utpekade fiender. Fas fyra är den etapp där strategin tycks sammanfalla med teorier om raskriget – här råder strider mellan grupper och självständiga arméer, med kamp och kontroll över territorier. I detta skede har cellorganiseringen, den underjordiska aktiviststrukturen, för längesedan övergivits, till förmån för den massorganisering som inte tidigare varit möjlig under välfärdssamhällets sövande inflytande.

Från omslaget till skriften Revolution i välfärdsstaten.

Den femte, och kanske mest utbroderade delen av dokumentet, tycks löpa som ett parallellt spår jämsides med de övriga faserna, och inkluderar möjligheten till martyraktioner, självmordsattacker och spektakulära attentat mot samhällsbärande strukturer: ”Vi ska med andra ord ge våra fiender någonting som är mycket värre än krig; något som kommer från ingenstans, men finns överallt och gör dem paralyserade av skräck. Något som nästan ingenting kan stoppa och som med stor framgång praktiserats i flera av världens länder.”

Den typ av martyraktioner som nämns i manifestet är uttryckligen inspirerade av de sorters attentat som utgjort den mest uppmärksammade formen av militant jihadism under 2000-talet, och följer även i den nazistiska tappningen en dödslängtans logik. Döden hyllas som en yttersta uppoffring för den fascistiska saken, men också som det högsta möjliga värdet: ”Amerikanerna älskar Pepsi-Cola. Vi älskar döden!”, citerar författarna en påstådd ”ung talibansoldat”.

I författarna av Revolution i välfärdsstaten är målet en nationalsocialistisk revolution och vägen dit går via kriget – en nödvändig process som ska åstadkomma ”det nuvarande samhällssystemets totala sammanbrott.” Det är tydligt att författarna har funnit inspiration hos fascistiska fränder i bland annat USA, med fokus på kriget som ett medel för att nå ett högre mål. Beredvilligheten att offra sitt liv i strid finns här formulerad, men kom aldrig att prövas i verkliga förhållanden, då den nazistiska cellen greps och lagfördes redan under fas ett av den plan som presenterats i gruppens manifest.

Krigaren III

Extremister är inte så intressanta i sig själva som för vad de kan säga om oss och det gemensamma samhälle vi kommer ifrån. Extremister kommer inte utifrån utan inifrån. (Raskrigaren, Mattias Gardell)

Det slår mig under läsningen av Raskrigaren att Sverige inte har förstått någonting alls. Malmö och Sverige genomgick en över tioårig process, från det första kända mordet till att Peter Mangs dömdes i domstol, och ingenstans på vägen har politiker eller samhällsrepresentanter visat att de har kunnat sätta den skånske lasermannens mordkampanj i något större sammanhang. I det offentliga samtalet isolerades Mangs snabbt från det svenska samhället – det fanns inget intresse av att förstå hans motivation, ideologi eller mål, och ännu mindre det politiska sammanhang som han befann sig i. Domen föll och ärendet betraktades redan då som avslutat. Knappt sju år har gått sedan domen fastställdes och det värsta är att jag kan inte ens minnas att det var en särskilt stor sak. Att rättegången mot Behring Breivik ägde rum i samma veva som rättegångarna mot Mangs räcker inte som förklaring till glömskan.

En delförklaring till glömskan kan vara att Peter Mangs terrorkampanj ägde rum i en formativ fas för vår samtida politiska situation. När han påbörjade sin verksamhet var Sverigedemokraterna ännu ett marginaliserat nyfascistiskt parti – knappt tio år senare hade de tagit sin in i riksdagen, och inte långt därefter började nyfascistiska idéer på allvar vinna erkännande till och med hos det politiska etablissemanget. Behring Breivik mördade sjuttiosju personer i Oslo och på Utøya, och lyckades därmed popularisera nazistiska konspirationsteorier om ”kulturmarxister”, begrepp som nådde bredare massor genom hans fascistiska manifest, via rasistiska och sverigedemokratiska nätforum, för att senare plockas upp av borgerlig höger och svenska dagstidningar.

Samtidigt som rasistiska idéer har flödat in i det offentliga samtalet högerifrån har Sverigedemokraterna fått en central roll i svensk politik. En komplicerad dynamik av nyliberalisering, ökande klassklyftor och en skadeskjuten arbetarrörelse tycks ha lett till allt större anpassningar till i grunden nyfascistiska idéer. Inte minst den regionala och statliga politiken, med uppdagade register över romska invånare (2013), tvångsavhysningar av tältläger över hela landet (2014) och åtstramad flyktingpolitik (2015), har anpassat sig efter detta nya samhälle, där resurser varken tilldelas eller erkänns de som mest behöver dem.

Gardell anmärker i det avslutande kapitlet, Rasismens inbyggda våldsamhet, att en av anledningarna till att den svenska offentligheten ännu inte tycks ha förstått implikationerna, av att en rasideologiskt motiverad seriemördare härjat i en av landets största städer, är att vi helt enkelt ännu befinner oss i den tidsanda som förlöste den skånska lasermannen. Kanske kan vi inte betrakta den här berättelsen utifrån, eftersom vi ännu är ”inne i den tidsanda vi inte riktigt ser eftersom vi är del av den.”

Raskriget III

Ofta då rasideologer beskriver raskriget så utgår de ifrån inbördeskrigets logik, med tydlig inspiration av de rasistiska rörelser som mytologiserat det amerikanska inbördeskriget och dess efterverkningar. Denna bild passar deras syften, men är heller inte tagen ur luften. Betydande delar av modern rasideologi är hämtad från eller inspirerad av amerikanska, rasistiska sydstatsrörelser. I denna historiskt färgade föreställningsvärld har konfederationen av amerikanska sydstater blivit utsatta för orättvisa övergrepp, vilka har kommit att leda till dekadens, rasblandning och judisk dominans över den vite mannen. Men inbördeskriget är alltså inte bara ett historiskt förräderi, utan också en organisatorisk förebild: arméer som ställs emot varandra och gör upp på slagfält, ledda av officerare och generaler, beväpnade med gevär och kanoner, bemannade av män och soldater. Det är en brutal men ärofylld framställning som tilltalar historienördar än i våra dagar, långt utanför de rasideologiska miljöerna.

Anledningen till att raskriget sällan får någon vidare utvecklad förklaring i nazistiska teoribyggen är antagligen inget mer storslaget än att poängen framgår av ideologin. Raskriget är helt enkelt de rasistiska motiven dragna till sin yttersta spets, med utrensning som konsekvens. Det är inte över huvud taget konstigt att nazister kan betrakta folkmord och etnisk rensning, såsom Förintelsen i Europa under 1940-talet, som uttryck för raskrig. I nazistisk mytologi är rasfrämlingen, ofta förkroppsligad genom juden, likställd med en stridande part i dolda konflikter, som genom krigshandlingar kan avslöjas och konfronteras. Ett folkmord är i denna föreställningsvärld inte ett övergrepp, en massaker eller en tragedi, utan ett uttryck för öppen kamp mellan likvärdiga parter. Koncentrationsläger och gaskammare förvandlas till slagfält och kanoner, lägervakter och bödlar blir till generaler och soldater. Massakrer kan på så sätt framställas krigshandlingar, och därmed bli legitima.

Sanningen är den att det verkliga raskriget, de historiska, verkliga etniska rensningar och apokalypser som ägt rum, inte har tagit formen av något renande Ragnarök eller ett uppstigande ur havet av en ny, utopisk värld. Det verkliga uttrycket för fascistiska raskrig har, oavsett hur dessa framställs i mytologin, alltid tagit formen av massakrer mot civilbefolkningen, mot de massor av människor som fascister så intensivt fruktar.

Krigaren IV

Där stod vi sen. Som om inget hade hänt. Ingen ville ta reda på var de sjuka tankarna kom ifrån. Ingen ville lära sig nåt. Det var bara: byt kanal, nu går vi vidare. (Raskrigaren, Mattias Gardell)

Sverige har inte lärt sig något alls, tänker jag vid avslutad läsning. Sverige lärde sig inte när en ensamagerande rasideolog löpte amok i Malmö. Sverige lärde sig inte när organiserade nazister attackerade en antirasistisk demonstration i Kärrtorp, och inte heller när samma nazister inledde en kortvarig bombkampanj i Göteborg. Samtliga dessa händelser är som ögonblicksbilder från Sveriges 2000-tal.

Sverige vill inte lära sig någonting, men går också längre än så. Berättelserna om lasermän, gatunazister och terrorstrategier avslöjar ett aktivt motarbetande av våra kroppars och rörelsers fysiska lärdomar – att vi någonstans måste dra en gräns och försvara oss, och hur vi bemöts när vi försöker ta oss av detta. Fascistisk terroraktivitet kan passera obemärkt förbi, och kanske ses som ett främst polisiärt problem. Men det är när de utsatta börjar viska och ropa om att slå tillbaka som samhällsetablissemangets varningsklockor vaknar och börjar ringa. Det är, verkar det som, inte bara fascister som fruktar massorna.


Det här inlägget är skrivet i anslutning till avsnitt S0302: En skallig jävla glasögonorm av podcasten Komintern, där ämnet raskrig diskuteras vidare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s