Arbetsplatsens död

Under vårens coronakris har hundratals miljoner människor världen över bytt sina vanliga arbetsplatser mot att i stället arbeta hemifrån. Även om det rapporterats om nya appar som utför olika former av kontrollfunktioner (scannar av din webbkamera för att se om du befinner dig vid datorn, och så vidare) så är dessa egentligen av sekundär betydelse: mer intressant är hur möjligheten att organisera arbete i de allra flesta fall tack vare den teknologiska utvecklingen inte längre verkar kräva någon kontroll i det fysiska rummet över huvud taget.

Många arbeten kräver så klart fortfarande att du befinner dig på plats: vårdyrken, serviceyrken och fabriksjobb är bara några av de arbeten som alltjämt inte kan utföras hemifrån. Här handlar det dock mer om den fysiska möjligheten att utföra det rent konkreta arbetet, om tillgången till patienter, kunder och maskiner. I rollen av plats för utövning av kontroll är arbetsplatsen i dessa exempel däremot lika förlegad. Medan chefens och fabriksadministrationens kontroll över arbetarna i 1900-talets kapitalism upphörde utanför fabrikens grindar, har den nya teknologin gjort det möjligt att kontrollera arbetarna var de än befinner sig.

I den framväxande gigekonomin, med företag som Foodora och Uber, sköts dessa kontroller genom olika former av datainsamling, antingen mer eller mindre automatiska (beräkningar av cykelbudens medelhastighet och antal leveranser per timme) eller i form av ”crowdsourcing”, där arbetaren värderas genom ett medelbetyg som bestäms av kunderna.

Den kanadensiske historikern Moishe Postone menar att kapitalismens ”dynamiska kärna”, den essens som återkommer i varje sammansättning av kapitalismen från 1800-talets industrikapitalism till det sena 1900-talets nyliberalism, är dess specifika värdeform. De olika yttre skepnader kapitalismen tagit under sin historia (barnarbete, hierarkiska fabriker, gigekonomi) är egentligen inte i sig själva nödvändiga beståndsdelar av kapitalismen: de är helt enkelt det för tillfället mest effektiva sättet att organisera arbetet, och försäkra sig om en att produktionen av värde fortsätter.

Arbetsplatsens död ger också en fingervisning om någonting än mer intressant: hierarkiernas möjliga död. När kontrollfunktioner i allt högre grad automatiseras och internaliseras kan fler och fler hierarkiska positioner skalas bort. Det är i dag en enkel uppgift att föreställa sig ett företag där du saknar en direkt chef, och i stället följer instruktioner som genereras mer eller mindre automatiskt genom en app. Vi kan till och med föreställa oss ett sådant företag som ägs gemensamt av de arbetande. Hur mycket av hierarkierna som än vittrar bort kvarstår dock en form av underordning, lika grundläggande som den är abstrakt: människans underordnande till värdet.

Coronakrisens hemifrånjobb, i kombination med gigekonomin, visar tydligt att frånvaron av arbetsplatsernas direkta kontroll inte innebär en ökning av vår egentliga frihet, utan i stället etablerar nya former av kontroll. Men en sådan insikt får inte innebära att vi börjar romantisera minnet och försvara resterna av en annan, förlegad form av kapitalism, bara för att vi vant oss vid och blivit bekväma med dess föråldrade kontrollsystem. Vad vi, i vart fall om vi vill följa Postone, i stället måste göra är att fixera blicken på kapitalismens konstanta kärna, de inre mekanismer som utgör någonting mer än ett yttre skinn som den kan ömsa vid behov. Det postkapitalistiska samhället, hur det än kan tänkas se ut, är nödvändigtvis ett samhälle bortom värdeprincipen.

En reaktion på ”Arbetsplatsens död

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s