Värdekritik och kapitalistisk realism

I Kapitalistisk realism föreslår Mark Fisher att en framgångsrik metod för att bekämpa kapitalismens hegemoniska position som Det Enda Möjliga Systemet skulle kunna vara att konfrontera den verklighetsbild som kapitalismen försöker hålla fram (där vår livskvalitet progressivt ökar, där oändlig tillväxt är möjlig, och så vidare) med de inneboende motsägelser som hela tiden skapar sprickor i dess polerade yta. De tre exempel på sådana motsägelser som Fisher lyfter fram miljökrisen, den ökande psykiska ohälsan och den ökade byråkratisering som nyliberalismen fört med sig. Exemplen visar alla tydligt på hur kapitalismen presenterar sig på ett visst sätt samtidigt som den i realiteten fungerar på motsatt sätt. Samtidigt kan dessa skilda exempel på motsägelser också betraktas som uttryck för en mer grundläggande motsägelse hos kapitalismen, nämligen den som finns inneboende i den kapitalistiska värdeformen.

De tyska värdekritikerna, med Robert Kurz i spetsen, har visat hur kapitalismen på ett paradoxalt sätt ”gräver sin egen grav genom att frånstöta sig arbetet”. När kapitalet inte längre kan absorbera den arbetskraft som den genom automatisering och effektivisering stöter ifrån sig, blir en växande del av mänskligheten enligt kapitalets kriterier överflödig. Den kortsiktiga vinst som en aktör i kapitalismen uppnår genom automatisering bidrar i det långa loppet till en allmän underminering av värdeformen. På samma gång – och som en följd av samma process – ökar samhällets de facto existerande materiella rikedom i form av teknologi och maskiner, vilket ökar möjligheterna till ett liv utan arbete. På samma gång som kapitalet undergräver sin egen existens skapar det alltså förutsättningarna för ett kommande, postkapitalistiskt samhälle där hårt arbete varken är nödvändigt för att säkra ens egen överlevnad (som i förkapitalistiska samhällen) eller för att generera mervärde (som i kapitalismen).

I en värdekritisk läsning av Fisher skulle den kapitalistiska realismen kunna ses som ett försök att skyla över kapitalismens allt mer konstanta kris såväl som de existerande möjligheterna till en postkapitalistisk värld. Den värdekritiska analysen passar också väl in med de slutsatser Fisher drar mot slutet av sin bok, då han diskuterar vem som kan sägas bära ansvar för kapitalismens kriser:

”Snarare än att säga att alla – dvs var och en – är ansvariga för klimatförändringarna, att alla måste dra sitt strå till stacken, vore det bättre att säga att ingen är det och att detta är problemet. Miljökatastrofens orsak är en opersonlig struktur som, trots att den är förmögen att ge upphov till alla typer av effekter, just precis inte är ett subjekt förmöget att utöva ansvar. Det nödvändiga subjektet – ett kollektivt subjekt – existerar inte, men krisen kräver, i likhet med alla andra kriser vi nu står inför, att det konstrueras”. (Kapitalistisk realism, s. 102)

Fishers beskrivning av miljökrisen passar bra med värdekritikernas bild av kapitalet som en opersonlig kraft, och blir ännu mer kraftfullt om vi ersätter det aktuella exemplet med klimatförändringar med värdeformens fortlevnad. Det går knappast att säga att vi alla är individuellt ansvariga för värdeformens fortlevnad. Faktum är att vi inte ens kan påstå att den dominerande samhällsklassen är ansvarig för värdeformen. Fisher utvecklar sin tanke om kapitalet som opersonligt några sidor senare:

”Tror någon verkligen att saker skulle förbättras om vi ersatte hela management- och bankklassen med en ny uppsättning (”bättre”) människor? Är det inte tvärtom uppenbart att problemen genereras av strukturen och att så länge strukturen består, så kommer problemen reproducera sig själva?” (Kapitalistisk realism, s. 104)

I Fishers analys är det inte värdeformen som är problemet, utan företaget som institution, vars hierarkier och strukturer tvingar in sina mänskliga komponenter (såväl arbetare som management och ledning) i vissa på förhand bestämda beteendemönster. I en värdekritisk läsning kan vi förstås se att problemet inte heller skulle lösas genom att dessa hierarkier och strukturer avskaffades, eller ens genom att produktionsmedlen hamnade i arbetarnas händer: nödvändigheten av ständig värdeökning skulle förbli, och värdeformen (och med den samhället) skulle fortsätta drivas mot sin egen kollaps. Detta verkar även Fisher inse då han i slutet av sin utläggning tillägger att det knappast är företagen som är ”de djupast liggande agenterna bakom allting; de är själva begränsade av/uttryck för den yttersta orsaken-som-inte-är-ett-subjekt: kapitalet”.

Vad är då slutpunkten för värdeformens kris? Värdeformens tendens att underminera sig själv ska inte förstås som att kapitalismen vid krisens slut per automatik upphör eller övergår i kommunism. Snarare är slutpunkten för värdeformens kris, om den får fortlöpa utan hinder, en situation där en allt större andel av världens befolkning ses som onödig och tärande – som värdelös. För att undvika ett sådan apokalyptiskt scenario (som enligt Kurz skulle kulminera i ett storskaligt människooffer, ett utrotande av den enligt kapitalets kriterier improduktiva befolkningen) är det nödvändigt att avskaffa värdeformen. Detta innebär inte i sig klasskamp (även om ingen påstått att processen skulle vara helt fri från konfrontationer mellan den ägande och den arbetande klassen), utan snarare sökandet efter en utväg från kapitalismen.

Varken för värdekritikerna eller för Fisher kan lösningen på värdeformens kris finnas på kapitalets insida – en insida som också innefattar klasskampen, uppfattad som en antagonism mellan två parter (arbete och kapital) på varumarknaden. Lösningen är i stället (åter)uppväckandet av ett kollektivt medvetandet om möjligheten – och nödvändigheten – av en värld bortom kapitalismen. Som Rasmus Fleischer skriver i sin genomgång av värdekritiken: ”Endast genom att människor medvetet övervinner kapitalismen och fullständigt förkastar värdeformen öppnas möjligheten till ett postkapitalistiskt samhälle”. I Fishers termer kan vi helt enkelt beskriva detta som ett upphävande av den kapitalistiska realismen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s