Det gemensamma i revolten

Detta är en text av Antonio Negri och Judith Revel som publicerades 2011 och berör protesterna i arabvärlden – ofta kallade den arabiska våren – och krisprotesterna i Europa. Den översattes till svenska och publicerades som en del av tidningen Brands tredje nummer 2013, Upploppsfaran. Med tanke på att revolter och upplopp är i etern läggs texten nu upp på Det Enda Alternativet.

Det krävdes inte mycket fantasi. När väl analysen av den nuvarande ekonomiska krisen hade förts tillbaka till dess orsaker och sociala effekter var det inte svårt att förutsäga urbana revolter i stil med jacquerie. Boken Commonwealth hade förutspått det redan 2009. Vad vi däremot inte förväntade oss – tvärtom – var att denna förutsägelse kunde avvisas inom den italienska rörelsen. Vi fick höra att den verkade gammaldags Istället sade de till oss: nu är det tid att för att återbygga breda fronter mot krisen och etablera former av organisering/kommunikation/erkännande inom rörelserna för att ta itu med politisk representation.

Hur som helst står vi nu inför rörelser som uttrycker sig själva genom mer eller mindre klassiska upprorsformer och samtidigt är överallt. Och på så sätt luckrar upp den gamla geopolitiska grammatiken inifrån, som någon envist fortsatte tänka. Det vi har är alltså:

  1. Ett nytt proletariat. Utgjort av prekära och arbetslösa arbetare, som ansluter sig till medelklass i kris. Dessa är varierande subjekt som på nya sätt går samman i kampen och efterfrågar, som i de sydeuropeiska länderna, nya och mer demokratiska regeringsformer. Den politiska diktaturen à la Ben Ali och den politisk-ekonomiska i våra låtsasdemokratier kanske inte är likvärdet – men den nya längtan efter radikal demokrati är överallt och markerar en gemenskap bland kamperna som dyker upp från olika sidor. Som blandar, sammanflätar och korsar varandras krav.
  2. Precis samma sociala krafter, de som lider av krisen i samhällen med klassrelationer som vid det här laget kontrolleras av finansregimer inom bland-, tillverknings- och/eller kognitiva ekonomier, håller på att röra sig över olika terränger (först rörelse av arbetare, studenter och prekaritet mer generellt; nu komplexa sociala rörelser i lekhet med ”acampados”), med samma beslutsamhet.
  3. Återuppvaknandet av rörelser som använder sig av ren vägran genomkorsas av en samhällelig komposition som är väldigt komplex. Både vertikalt (dvs. medelklassen som störtar mot det exkluderade proletariatet) och horisontellt (det vill säga i förhållande till metropolernas olika sektorer, som slits mellan gentrifiering och – som Saskia Sassen noterar – ”brasilifierade” zoner, där sammanstötningar mellan gäng där kulor från AK-47:or börjar lämna märken på väggarna i områden där det enda – dramatiskt, entropisk – alternativet till organiserad kamp är organiserad brottslighet).

De engelska upploppen tillhör denna tredje sort och är ganska lika de upplopp som för ett tag sedan påverkade de franska banlieues: en blandning av ilska och desperation, fragment av självorganisering och kristalliseringar av andra slag (grannsämjor, nätverkssolidaritet, fotbollssupportrar och så vidare) som nu uttrycker det ohållbara liv som plötsligt slagits till spillror. De omskakande spillrorna som dessa revolter lämnar bakom sig skiljer sig i slutet inte så mycket från det vardagliga livet som många lever idag: strimlor av liv på ett eller annat sätt.

Hur kan vi öppna en diskussion om dessa komplexa fenomen med utgångspunkt att tänka det gemensamma? Vad vi hävdar nedan har enbart för avsikt att öppna ett utrymma för debatt.

Först och främst känner vi oss tvungna att avslöja några tolkningar som den styrande klassens massmedia har gett en röst åt.

Till att börja med menar de att dessa rörelser som vi nu diskuterar borde övervägas, ur politisk synvinkel, utifrån deras ”radikala” mångfald. Visst, det är uppenbart att dessa rörelser skiftar politiskt. Men att kalla dem för ”radikala” på just det sättet är helt enkelt idiotiskt. Alla dessa rörelser karakteriseras i själva verket inte endast av att de motsätter sig Ben Ali eller andra diktatorer, vad som än är fallet, eller av att de inte accepterar Zapateros eller Papandreous politiska svek, eller att de hatar Cameron eller vägrar den Europeiska Centralbankens villkor. Snarare så är de radikala på grund av att de alla vägrar att betala för konsekvenserna av ekonomin och krisen (ingenting vore mer felaktigt än att betrakta krisen som en katastrof som drabbat ett fundamentalt fungerande system; ingenting vore värre än nostalgi för det kapitalistiska system innan krisen). Det vill säga den enorma förflyttningen av rikedom som nu äger rum till fördel för makthavarna, organiserade som de är i de politiska formerna av västerländska regimer (oavsett demokratiska eller diktatoriska, konservativa eller reformistiska).

Dessa revolter – Egypten, Spanien eller England – föddes ur den samtidiga vägran av underkastelse, exploatering och plundring som denna ekonomi har förberett för hela världens befolkningar och ur de politiska former inom krisen av denna ”biopolitiska appropiering” har hanterats. Och det här gäller även alla de så kallade ”demokratiska” regimerna. En sådan form av styre verkar endast vara att föredra på grund av den skenbara ”hövlighet” som den maskerar attackerna mot värdighet och mänsklighet hos de existenser den förstör med. Men den politiska representationens försvinnande håller nu på att kollapsa. Att hävda att det finns – enligt kriterierna för västerländsk demokrati – radikala skillnader mellan Ben Alis styre i Tunisen och Camerons Tottenham eller Brixton är helt enkelt att förneka bevisen: livet har i båda fallen blivit så kränkt och plundrat att det inte kan annat än att explodera i en revoltrörelse. För att inte tala om förtrycksmekanismerna som håller på att ta England tillbaka till tiden med primitiv ackumulation, till fängelserna i Moll Flanders och fabrikerna i Oliver Twist. Bredvid ”mugshotbilderna” på ungdomar i uppror som visas i de engelska städerna borde man sätta upp stora bilder på de svinaktiga bankmännens och finansbossarnas ansikten. De som har förvandlat dessa områden till vad de är idag och fortsatt dryga ut sina vinster under krisen.

Låt oss gå tillbaka till tidningarnas struntsaker. De säger även att dessa revolter skiljer sig åt när det kommer till det etiskt-politiska. Att vissa skulle vara mer legitima än andra, som i Maghreb-länderna, eftersom den diktatoriska korruptionen där har lett till miserabla förhållanden. De italienska studentprotesterna och de spanska ”indignados” skulle fortfarande vara förståeliga, eftersom ”prekaritet är dåligt”, samtidigt som de engelska och franska proletariatens revolter betraktas som ”kriminella”, som sägs vara märkta av ren plundring av andra personers egendom, huliganism och rashat.

Till stor del är detta falskt. Dessa revolter brukar – med alla skillnader som finns mellan dem, vilka vi inte förnekar – ha en gemensam karaktär. De är inte ”ungdomliga” revolter, utan revolter som förstår de sociala och politiska förhållanden som allt större skikt av befolkningen finner helt outhärdliga. Nedbrytningen av lönerna har gått längre än den tröskel, som både klassiska ekonomer och Marx identifierade i och med nivån på arbetarnas reproduktion, som de kallade för en ”nödvändig lön”. Och nu vågar alltså journalisterna hävda att dessa kamper produceras av konsumtionsöverdrifter!

Här kommer en första slutsats. Dessa rörelser kan identifieras som ”nysammansättande”. De tränger faktiskt igenom befolkningar – oavsett om de rör sig om trygga eller prekära arbetare, arbetslösa eller de som bara har upplevt ströjobb, improvisation och svarta intäkter – och upphöjer sina ögonblick av solidaritet i deras kamp mot fattigdom. Sjunkande medelklass, proletariat, invandrare eller inte, manuella och kognitiva arbetare, pensionärer, hemmafruar och ungdomar är förenade i fattigdom och kampen för att motsätta sig den. Här finner de förutsättningar för en gemensam kamp.

För det andra är det uppenbart (och detta är vad som oftast skrämmer de som antar att de här rörelser är konsumistiska) att dessa rörelser inte är kaotiska och nihilistiska. Att de inte bränner för brännandet skull och späder på den destruktiva kraften av en oförutsedd ”no future”. Fyrtio år efter punken (som i och för sig, trots alla stereotyper, var passionerat produktiv) så är detta rörelser som inte utropar slutet, registrerad och internaliseras, på varje framtid. Tvärtom vill de bygga framtiden. De vet att den kris som påverkat dem inte beror på att proletariatet inte producerar – varken under en chef eker inom den samhälleliga samverkan är nu det allmänna villkor som utgör grunden för de processer som infångar värdet – eller att de inre producerat tillräckligt.

Istället handlar det om att de är fråntagna frukten av deras produktivitet, vilket betyder att de är tvungna att betala för en kris som inte är deras egen. De har redan betalat för sjukvård, pension och offentliga ordningssystem, samtidigt som borgerligheten upprustade för krig och exproprierade för egen vinning. Men för det mesta vet de att det inte finns någon väg ut ur denna kris förrän rebellerna tar sig an maktmekanismerna och de samhällsförhållanden som reglerar dessa mekanismer. Någon skulle kunna invända att rörelserna inte är politiska. Även om de – som kritikerna tillägger – uttryckt politiskt korrekta positioner (som ofta har hänt för de nordafrikanska upproren eller de spanska ”indignados”) så är dessa rörelser fördomsfullt utanför eller kritiska mot den demokratiska ordningen.

Vi skulle såklart vilja tillägga: det är svårt om inte omöjligt att hitta, inom den nuvarande politiska ordningen, passager och gälar genom vilka ett projekt som attackerar den nuvarande krishanteringen kan äga rum. Högern och vänstern är nästan alltid likadana. För den förra ska förmögenhetsskatten beröra inkomster på 40–50 000 euros, för den senare 60–70 000 euros. Är detta skillnaden? Försvar av privat egendom, utvidgning av privatiseringsr och avregleringar finns på båda sidornas agendor. Valsystemen är nu reducerade till rena och enkla val av delegater från de privilegierade skikten, och så vidare. Dessa rörelser attackerar allt detta: är de politiska eller inte när de gör så? De är politiska därför att de positionerar sig själva på en konstituerande, inte åsiktsskapande terräng. De attackerar den privata egendomen därför att de förknippar den med förtryck och framhåller istället solidaritetens struktur och självförvaltning, välfärd, utbildning – kort sagt det allmänna, eftersom det numera är horisonten för gamla och nya krafter.

Självklart är ingen dum nog att tro att dessa uppror omedelbart kommer att producera nya styrandeformer. Men dessa revolter lär oss däremot att ”ett har nu delats till två”, att den till synes så felfria och solida kapitalismen numera endast är ett gammalt ”bländverk”, som inte på något sätt kan föras samman. Även om kapitalet är omedelbart schizofrent och att rörelsernas politik bara kan lokalisera sig inom denna brytning.

Vi hoppas att kamraterna som ansåg uppror vara ett föråldrat verktyg för autonom politik kommer att kunna reflektera över vad som nu håller på att hända. Det är inte genom att trötta ut oss själva i väntan på parlamentariska deadlines utan genom att uppfinna nya konstituerande institutioner för det gemensamma i uppror som vi tillsammans kan förstå vad som väntar.

/Antonio Negri och Judith Revel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s