Det rationella och irrationella våldet

Det är nästan exakt sju år sedan som de s.k. Husbyupploppen ägde rum i Stockholm. En vecka tidigare hade polisen skjutit en 69-årig man i hans hem framför hans fru, och polisen ljög givetvis om ingripandet. Vad som följde var fem dagars långt upplopp som spred sig till flera andra av Stockholms förorter och ett flertal städer. I debatten som följde frågade sig ledarskribenter och åsiktsarbetarna om var det moraliska och politiska ansvaret låg för detta ”fruktansvärda våld” som upploppen var. Var det individernas ansvar eller ett uttryck för sociala orättvisor? Ska upploppen mötas med ökad repression eller mer resurser till förorten? Få i diskussionen frågade sig om ett upplopp skulle kunna kännas som helt berättigat svar på att polisen avrättar en man i sitt eget hem eller, kanske framförallt, vara en befriande känsla av att äntligen få polisen att gå på reträtt från områden som de annars brukar dominera med våld.

Händelseförloppet i Husby har många paralleller runtom i världen. Kanske mest kända är kravallerna i Los Angeles 1992, upploppen i Ferguson 2014 och nu senast situationen i Minneapolis. Upploppen har alla kopplingar till rasistiskt våld och kampen om rummet gentemot en polismakt. De kännetecknas även av ett uppbrott i vardagens normalitet där nya handlingsmönster blir möjliga, som i bränder och plundring (en romantisk kommunist skulle säkert vilja tolka plundringen som ett uttryck för arbetarklassens naturliga motstånd mot varuformen eller liknande). I det medialt och politiskt producerade offentliga samtalet brukar upploppen betraktas som ett kaotiskt och irrationellt våld skapat av bråkmakare, kriminellt slödder eller orättvist behandlade ungdomar med missriktad ilska – samtidigt som dessa upplopp är såväl ett svar på som i en symbiotisk relation med det polisiära våldet. Problemet tycks inte vara våld per se utan våldets karaktär. Polisens våld är i alla dessa fall alltid värre och mer militärt organiserat än upploppets – det kännetecknar ett rationellt våld.

Försöken att förstå det rationella våldet och dess moraliska ursäktande har studiet av förintelsen varit allra mest viktig – där våldet i sin rationalitet drogs till sin spets.1 I ett av de allra viktigaste verken i den historievetenskapliga förintelselitteraturen, Raul Hilbergs The Destruction of the European Jews, presenterar författaren tesen att ”den slutgiltiga lösningen” inte var planerad från början av nazisternas maktövertagande utan en politisk verklighet som växte fram genom en lång rad av byråkratiska processer som ad hoc lades på varandra och ledde till slut till upprättandet av dödslägren.2 Denna förklaring har placerat förintelsen i ett helt annat ljus och har inspirerat teoretiker som Hannah Arendt och Zygmunt Bauman i deras analyser av folkmordet.

Zygmunt Bauman menar i Auschwitz och det moderna samhället att det rationella våldet i Nazityskland kännetecknades av våldets avgränsning och isolering. Våldet koncentrerades både till specifika organisationer och i tid och rum.3 Det hänsynslösa våldet blev socialt möjligt genom att isolera det till koncentrationslägren – vilka nazisterna hade upprättat långt före gaskamrarna eller krigets början.

I nazistpartiet fanns emellertid en strid som tydligt gestaltar relationen mellan det rationella och irrationella våldet. Hermann Göring företrädde en linje att låta paramilitära grupper som SA trakassera och utöva våld mot judar, vilka i sin tur skulle leda det tyska folket att delta i pogromer mot sina ”rasfiender”. SS-ledaren Heinrich Himmler betraktade detta som en pöbelaktig och ineffektiv oordning och förordade istället en rationellt strukturerad organisation där ”råideologiska” nazister och antisemitiska hatare inte önskades. Individuella infall straffades hårt, Himmler ville ha soldater som kunde lyda order och inte ha en stark övertygelse. Vid SA:s sista misslyckade försök till en maktuppvisning i nazistpartiet novemberpogromerna 1938, som nazisterna kallade för Kristallnatten, fick Himmlers linje slutgiltigt rätt. Pogromerna och attackerna på judar ledde till stora protester nationellt och internationellt – och den inhemska oppositionen mot nazisternas styre nådde sin kulm. Även högt uppsatta ledare i nazistpartiet fördömde pogromerna – men skulle inte ha några som helst problem med det fabriksartade mördandet några år senare. Vi kan förstå nazisternas befarade rädsla i att pogromerna gjorde att våldet föll ur statens egna händer och hamnade istället hos en emotionellt driven pöbel (även fast novemberpogromerna först och främst drevs SA-grupper snarare än ett spontant folkligt uppror – oavsett vad nazisternas propaganda ville göra gällande).

Vad som skiljer det irrationella våldet från det rationella är att det senare uttrycker en suveränitet. Ett våld som har koncentrerats och ordnats i en viss sfär och organisation. I den klassiska moralsociologin sågs detta som civilisationens framsteg. Den moderna statens uppkomst var en triumf mot det hobbeska föreställda allas krig mot alla. I vår moderna civilisationsmyt symboliserar våldets koncentration ett avlägsnande av våldet från det vardagliga livet. Emellertid har detta suveräna våld visat sig vara långt mer effektivt i sin grymhet än vad dessa sociologer hade väntat sig. Borde inte förintelsen och den moderna militären (vilken är ansvarig för några av de största grymheter i historien) betraktas som en av suveränitetens största bedrifter? Sociologen Leo Kuper skriver i Genocide: Its Political Use in the Twentieth Century följande om relationen mellan folkmordet och suveränitet:

Den suveräna territorialstaten gör, som en integrerande del av sin suveränitet, anspråk på rätten att begå folkmord eller inlåta sig i folkmordsliknande massakrer mot folk som befinner sig under dess herravälde, och […] FN försvarar i praktiken denna rätt.4

Teologen Richard L. Rubenstein menar att den västerländska civilisationens ofrånkomliga sekulariseringsprocess har sakta men säkert avlägsnat gudomlig närvaro från människans verksamhet och liv och istället har den suveräna staten tagit över dess roll, vilket därmed gör staten till den enda moraliska källan.5 Den skriver sin egen lag.

Men går det i över huvud taget att förstå polisens våld genom det systematiserade våld som kännetecknade förintelsen? Karakteriseras inte detta polisiära våld – framförallt i de exempel som har visats tidigare – snarare av emotionellt agerande, rasism och tydligt irrationalitet? Detta är ofta en korrekt observation men jag vill hävda att polisens irrationella våld är djupt bundet med dess rationella våld. De erfarna kringresande aktivister som har deltagit i blockader och massaktioner runtom i Europa brukar ofta påpeka skillnaden mellan svensk och tysk polis. Den svenska polisen är mer lättkränkt och emotionellt driven medan den tyska är disciplinerad och målinriktad. Få aktivister skulle emellertid prisa den tyska polisen för att vara mindre brutal eller benägen till våld. Tvärtom kan en disciplinerad organisation använda kraftfullt våld om det passar med organisationens mål – exempelvis hindra aktivister från att stoppa ett internationellt toppmöte eller ockupera en kolgruva. Men detta våld kännetecknas också ofta av emotion och kaos. Det är svårt att bruka våld utan att känna ilska, hat, stolthet eller överhöghet. Även om många av förintelsens beslut togs i byråkratiska ordningar behövde alla de som utförde besluten hantera människor som gjorde motstånd – vilket säkerligen fick adrenalinet att pumpa.

Trots att den byråkratiska och rationella organisationen är polisens ideal är den beroende av ett irrationellt och emotionellt våld. Koncentrationen av våld kan inte befria det från sin kaotiska karaktär. Det rationella våldet är rätten att döda – det irrationella polisvåldet är bara individens brukande av denna rätt. Rasistiska mord och andra utövande av polisvåld är ett resultat av det rationella inordnandet av våldet på en plats och i en organisation. Ibland kan det vara ett tjänstefel och teoretiskt bryta mot lagen (även fast i princip ingen döms i dessa fall), ibland är det en del av polisens strategi – men det skulle inte vara möjligt utan det rationella våldets struktur.

Det rationella våldet är rätten att döda – det irrationella polisvåldet är bara individens brukande av denna rätt.

Därmed kan inte dessa rasistiska dåd förstås enbart genom omstrukturering av polisens metoder och organisation med exempelvis deeskalering och oberoende utredningar (även fast detta säkert hade kunnat minska dödsfallen och få fler att dömas). De hänger ihop med våldets koncentration och rationalisering. Försvaret av rationellt våld är således inte ett avståndstagande från det irrationella våldet – utan snarare ett försvar av irrationellt våld i en rationell ordning. Upploppets irrationella våld skiljer sig på så sätt att det inte har gett sig själv rätten att döda – det är ett uttryck för komplexa och mångfacetterade sociala processer där en totalitär suverän inte har möjligheten att bestämma. På detta sätt kan upploppets våld betraktas som långt mer demokratiskt. Det är något som uppstår genom sociala förhandlingar och prövanden.

I upploppens tid är det enkelt att låta sig önska en tillbakagång till normalitet och vardaglighet. Vi ska dock inte lura oss själva att denna normala vardag är befriad från såväl rationellt som irrationellt våld. Det kan ena dagen kännas som att det rationella våldet innebär ordning och förutsägbarhet, men andra dagen har samma rationella struktur kvävt en man till döds eller skjutit en 69-åring i sitt eget hem. Enda sättet att undvika denna typ av irrationella våld är att göra upp med det rationella våld som möjliggör det.

  1. Poängen med att utgå från förintelselitteraturen är inte att likställa polisens våld med folkmord, utan istället förstå det rationella våldet genom att belysa det i sin mest obscena variant.
  2. Raul Hilberg brukar på grund av detta tillhöra vad som kallas den funktionalistiska skolan medan de historiker som menar att förintelsens projekt fanns som idé redan vid nazisternas maktövertagande 1933 kallas intentionalister.
  3. Utan att göra förenklade paralleller går det att se en liknande tendens i funktionen av våldsavgränsning i hur polisvåldet idag koncentreras till förorter, arbetarklassområden, vissa delar av centrum etc.
  4. Kuper, Leo. Genocide: Its Political Use in the Twentieth Century. New Haven: Yale University Press, 1981 s. 397.
  5. Lösningen på detta problem är enligt Rubenstein inte att återgå till ”mer religion” utan tvärtom är den ”judisk-kristna traditionen” ansvarig för sekulariseringsprocessen. Under de senaste decennierna har denna typ av sekulariseringstes blivit kraftigt ifrågasatt inom teologin och religionsvetenskapen och idag framhävs snarare religionens aktiva och levande roll i samhället.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s