Om ”klassiska marxister”

Du har antagligen redan sett hört och sett namnen: Örebropartiet, Malmölistan, Malcom Kyeyune, delar av Kommunistiska partiet … Listan kan i dag göras (åtminstone relativt) lång på de så kallade ”klassiska marxister” som tar avstånd från en vänsterrörelse som i deras ögon övergett arbetarklassen för att i stället fokusera på feminism, antirasism och hbtq-frågor.

Mot vad de ser som en identitetspolitisk vändning hos vänstern ställer dessa klassiska marxister en ”materiell analys” av klassförhållandena i Sverige. I artiklar och intervjuer kryddar de ofta sina analyser (som i nästan alltid utmynnar i slutsatser identiska med de som du kan läsa på Svenska dagbladets ledarsida) med ett vagt marxistiskt språkbruk, där termer som ”trasproletariat” och ”bourgeoisie” får ersätta ”rasifierade” respektive ”personer med CSN-skuld och vänsteråsikter”.

Högern, som Det enda alternativet visat tidigare, sväljer förstås akten snabbare än du kan säga ”jobbskatteavdrag” – det finns uppenbarligen en stor marknad för att servera moderata villaägare deras egna åsikter marinerade i marxistisk vokabulär. Vissa av de klassiska marxisterna har vid det här laget haft ganska stora framgångar inom högermedia, och lyfts – med en misstänksamt stor dos välvilja – fram som vänsterns framtid av borgerliga skribenter, tyckare och lobbyister från Svenskt näringsliv till Sverigedemokraterna.

klassiska marxister

För de klassiska marxisterna är utgångspunkten att klasser och deras materiella intressen trumfar alla andra samhällskategorier. Så långt skiljer det sig inte från andra vänsterperspektiv. Men det handlar inte om den sedvanliga uppdelningen mellan en ägande och profiterande överklass och en arbetarklass definierad som de som måste sälja sitt arbete. I stället ser de klassiska marxisterna en mängd olika små klasser med intressen som strider mot varandra. Den arbetarklass de lyfter fram och säger sig företräda är en liten kategori som begränsas till de ”produktiva arbetarna” – de som dels inte försörjer sig genom bidrag och dels inte har ett jobb som finansieras genom skattemedel (vilken klass arbetare inom industrier som uppbär stort statligt ekonomiskt stöd tillhör framgår inte).

För att beskriva de grupper som varken räknas till kapitalister eller produktiva arbetare, utan på ett eller annat sätt försörjer sig genom skattemedel, har Markus Allard har introducerat begreppet ”transferiat”. Begreppet innefattar alla som är beroende av ”ekonomiska transfereringar” från det offentliga – det vill säga de som antingen får bidrag eller som arbetar inom välfärden.

På det sättet tillhör en sjuksköterska på en privat vårdcentral arbetarklassen, medan en sjuksköterska inom välfärden tillhör transferiatet. En fabriksarbetare är ena dagen en del av arbetarklassen, medan han nästa dag avskedas och övergår till transferiatet. En projektledare på SVT är förvisso en del av transferiatet, men om han headhuntas till ett privat produktionsbolag är han plötsligt en produktiv arbetare och därmed en del av arbetarklassen. Och så vidare.

sjuksköterskor
Produktiva arbetare eller parasitärt transferiat? Omöjligt att se!

”Varken kapitalet eller arbetarklassen har intresse av ett transferiat”, skriver Allard, och idén om att kapital och lönearbetare har en gemensam fiende i välfärden är långt ifrån ny. Den kanske tydligaste parallellen kan vi hitta Fredrik Reinfeldts och Nya Moderaternas idé om ”välfärdens kärna”, där bara de allra viktigaste och mest oumbärliga funktionerna i välfärden (sjukvård, skola, försvar och polis) ska bekostas genom skatt.

Också de klassiska marxisternas uppfattning om arbetaren som sådan – definierad som den som för närvarande arbetar snarare än den som enligt det kapitalistiska systemet måste sälja sin arbetskraft för att överleva – liknar Reinfeldts. En artikel om Nya Moderaterna från 2006 speglar de klassiska marxisternas syn på arbetarklassen på ett kusligt träffande sätt.

Moderaterna talar inte alls om att ta tillvara just ”arbetarnas” intressen när dessa kommer i konflikt med andra samhällsgruppers, till exempel kapitalägare. Så uppochnervänd har politiken inte blivit. Däremot vill de vara ett parti för ”dem som arbetar”. De säger inte arbetareparti, utan arbetarparti. Det lilla ”e:et” som skiljer orden åt är viktigt.

Avgränsningen sker mot dem som lever på ”bidrag”. Alla som har ett arbete ska få det bättre på bekostnad av dem som befinner sig längre ner på samhällsstegen; arbetslösa, förtidspensionärer, socialbidragstagare. Under slagordet ”det måste löna sig att arbeta” vill moderaterna göra det svårare att klara sig på bidrag och ersättningar. Däremot ska de som arbetar få sänkta skatter – en tusenlapp i månaden utlovas.

Den fabriksarbetare som blir av med jobbet och som får klara sig på a-kassa ska få sin levnadsstandard sänkt. Arbetskamraten som fick behålla jobbet ska däremot få det bättre. (Även om skattesänkningen till stor del äts upp av höjd fackavgift med mera.) Så ska klyftan mellan människor vidgas från båda håll.

Den skötsamme arbetaren ställs mot den late bidragstagaren. Det är ett klassiskt sätt att försöka slå sönder solidariteten i samhället och inom arbetarklassen. Det fungerar för högern i andra länder, fast där brukar man även rikta udden mot invandrare.

Tanken om ett ”transferiat” är alltså inte någon ny idé, utan bara det senaste försöket att göra en uppdelning mellan närande och tärande – med den enda skillnaden att det nu uppdaterats med en marxistisk vokabulär. Inte heller synen på ekonomin som ett nollsummespel där olika intressegrupper kämpar om resurserna är något nytt, utan liknar den nationalekonomiska idén om homo economicus: människan som nyttomaximerande marknadsaktör som i alla lägen förstår sitt eget bästa, och därför också bara har sig själv att skylla vid eventuella misslyckanden.

Faktum är att inte ens de klassiska marxisternas paradgren, deras ”materiella analys” av individers och gruppers politiska mål, är särskilt marxistisk. Likheterna är större med Ayn Rands objektivism, där människors strävande efter att maximera sin egen vinning betraktas både som en naturlag och en dygd. För en klassisk marxist skulle handlingen i filmen Kopps från 2003, där poliserna på en liten ort hotas av arbetslöshet på grund av frånvaron av brottslighet och själva börjar begå brott för att slippa ta ett annat jobb, framstå som rationell. Poliserna handlar helt enkelt i sitt egenintresse, och vem kan beskylla dem för det?

kopps
Rationella aktörer på den materiella verklighetens marknad.

Eftersom de klassiska marxisterna, i likhet med Reinfeldt och Rand, inte har något intresse av att kritisera och avskaffa det kapitalistiska systemet som sådant – utan enbart av att förändra resursfördelningen och maktförhållandena inom det rådande – kan de trots sin begreppsapparat inte heller betraktas som marxister i någon egentlig mening. En bättre beteckning skulle vara socialdemokrater, eller ännu mer specifikt högersossar.

Slutmålet för de klassiska marxisterna är svårt att avgöra. Oftast framstår de som mer intresserade av att klaga på den vänster de själva tidigare tillhört, än att faktiskt erbjuda någon konkret framtidsvision. Om det finns något slutmål verkar det vara att genom olika reformer återupprätta 1900-talets industrikapitalism; man pratar gärna om hur det är dags för dagens parasitära medelklass att skaffa ett ”riktigt jobb” och ”bidra till samhället”. Men till vilka jobb ska de vård- och skolanställda som inte anses bidra till ”välfärdens kärna” söka sig deras tjänster skärs bort? Var ska alla arbetare inom industrin ta vägen när företagen flyr till låglöneländer?

När framsteg i kommunikationsteknologin får kapitalismen att globaliseras, fabriker att läggas ner och produktionen att flytta utomlands är de enda sätten att få företagen att stanna antingen statliga subventioner och ekonomiskt bistånd till industrin (det vill säga, arbetarna beskattas för att finansiera sina egna löner) eller den kapplöpning mot botten vi börjat se i länder som Ungern och Polen, där löner och arbetsvillkor ständigt måste försämras för att blidka företagen att behålla sin produktion inom landsgränserna. För den som är intresserad av att stärka arbetarnas position mot kapitalet framstår inget av alternativet som särskilt lockande.

Vad som leder till att välfärdens bas långsamt smulas sönder är inte välfärdsarbetarnas ”materiella intresse” av behålla sina jobb i den offentliga sektorn eller ”trasproletariatets” beroende av bidrag för att överleva i ett samhälle där allt fler jobb försvinner utomlands. Snarare ligger problemet i en kapitalism som genom automatisering och effektivisering i allt högre grad stöter det mänskliga arbetet från sig, och gör allt fler människor överflödiga och värdelösa enligt sina egna kriterier. Men vem kan klandra de klassiska marxisterna för att inte adressera de frågorna? De har trots allt ett stort materiellt intresse av att fortsätta bli inbjudna till poddar, ledarsidor och tankesmedjor – och för att dölja den verkliga orsaken till välfärdens kris är deras arbete minst sagt produktivt.

11 reaktioner på ”Om ”klassiska marxister”

  1. Co Videberg skriver:

    Bra! Men orimligt att gå med på deras egen beteckning ”klassiska marxister”. Vad med ”låtsasmarxister”? ”Tramsfieratet”? Något bra ord ska vi väl kunna hitta på!

    Gilla

  2. Pierre Stjernfeldt skriver:

    Orkade inte läsa hela eftersom skribenten innan jag kom till hälften hade lyckats med konststycket att placera alla som inte delar hans egna vänsteråsikter i ett och samma fack. Vilka är den riktiga vänstern? De vänsterpartister som står i media och säger att de föredrar Trump framför Maduro? Som kallar Kuba för diktatur? Som inte har skit att säga om USAs sanktionspolitik mot olydiga länder eftersom det bara drabbar ”diktaturer”? Folkvalda sådana eller ej verkar egalt. Är det de som inte har ett skit att säga om skuggsamhället och hur privata bemanningsföretag tar över det som en gång var arbetsförmedlingens uppgift och förmedlar arbetskraft till halva priset av ett ordinärt LO-avtal?

    Vilka är den ”riktiga vänstern”?

    Gilla

  3. G Rundbult skriver:

    Jag tror inte texten säger det du tror att den säger. Eller att de som texten kritiserar är det som du tror att de är

    Gilla

  4. Pierre Stjernfeldt skriver:

    Nu har jag läst hela. Har förmodligen inte förstått eftersom jag fortfarande tycker att min tidigare kommentar med frågor är relevant. Det var frågor jag ställde och tyvärr inte fick svar på.

    Gilla

    1. J. S. Laibach skriver:

      Texten handlar inte om vänsterpartiet, LO eller vad som är ”riktig vänster” utan om en tendens bland folk som påstår sig vara marxister, vilken författaren kritiserar.

      Gilla

  5. Pierre Stjernfeldt skriver:

    Nä som sagt… Kritisera övrig ”vänster” går bra men att stå för en egen ställning verkar svårare… Synd, jag vet precis vad jag står. Det hade kunnat bli en intressant diskussion.

    Gilla

  6. dj oetker (@dj_oetker) skriver:

    Om de Klassiska Marxisterna inte hade berört invandringsfrågan så hade de aldrig varit särskilt kontroversiella och rymts inom Klassiska Vänstern. Det är anmärkningsvärt att den vattendelaren bara nämns i förbifarten i denna analys. Om du istället försökt skriva en text som bemödade sig med att faktist hantera vattendelaren mellan Klassiska Marxister och Klassiska Vänstern så kunde du nått någon sorts insikt.

    >”Snarare ligger problemet i en kapitalism som genom automatisering och effektivisering i allt högre grad stöter det mänskliga arbetet från sig, och gör allt fler människor överflödiga och värdelösa enligt sina egna kriterier. Men vem kan klandra de klassiska marxisterna för att inte adressera de frågorna?”

    Om det bara fanns en fallang av marxister som kunde hantera en sån fråga utan självcensur. Kan tänka mig att en sådan fallang av marxister skulle resonera om ”die industrielle Reservearmee”. Om du vill driva opinion mot de onda Klassiska Marxisterna så finns det egentligen bara en tes du behöver argumentera emot: https://americanaffairsjournal.org/2018/11/the-left-case-against-open-borders/

    Klassiska Marxisters relation till SD speglas av den Klassiska Vänsterns relation till C. Vilken sida man föredrar beror på vilket parti man föredrar i Pest eller Kolera valet mellan C och SD.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s