Kulturellt arbetarklass

Det nya intresset för klass hos delar av högern – möjligtvis en produkt av de senaste årens uppsving för den klassiska marxismen – bjuder på många intressanta insikter i högermänniskors psyken. Enligt den senaste talepunkten ägnar sig Vänsterpartiet åt ”klassförakt” för att de vill beskatta husbilar. Så här uttrycker Chang Frick, chefredaktör för Nyheter Idag, sin syn på saken: ”Vänsterns klassförakt förnekar sig inte […] Alla vet ju att det är överklassen som hänger i sina rosa träningsoveraller och lyssnar på dansband på alla campingar runt om i vårt avlånga land”. Vänsterpartiets förslag är irrelevant, men debatten pekar också mot något annat: högerns nyfunna intresse för att definiera arbetarklassen som en identitet, en grupp vars ”kultur” inte respekteras av vänstern.

Först och främst: I ögonen på den högern, oavsett om den är ”klassmedveten” eller inte, är arbetarkultur alltid identiskt med avsaknad av smak, med att vara trashig. Så fort en högerperson talar om arbetarklassen i relation till kultur är det som om arbetarrörelsens långa historia av folkbildning raderats ut, som om all den kvalitativ och nyskapande litteratur, konst och musik som kommit (och som fortsätter komma) ur arbetarklassen sopats under mattan just för att den begått det fruktansvärda brottet att vara kvalitativ. Är ett verk mångbottnat, tankeväckande, utmanande? Inte äkta arbetarkultur! Kvar enligt denna definition blir … ja, vadå? Människor i rosa träningsoveraller på en camping som lyssnar på schlager … en form av psykiskt lobotomerade jättebäbisar, helt ointresserade av något annat än passiv konsumtion av den mest pantade massproducerade kulturen, helt oförmögna till eget skapande.

Någon kanske skulle kalla det klassförakt. Men nej, nej, den klassmedvetna högern dömer inte arbetarklassen – här ska ingen uppfostras! Som arbetarklassens främsta motståndare ställer man i stället upp en moraliserande ”medelklass”, som här blir en kategori helt och hållet baserad på normer och värderingar. Är du antirasist, feminist eller bara kulturintresserad så är du ”kulturellt medelklass”. Röstar du på SD och gillar Eddie Meduza så är du ”kulturellt arbetarklass”. Om du jobbar som timmis i hemtjänsten eller som civilingenjör är mindre intressant – den avgörande faktorn är vad du kallar en chokladboll.

Genom sin bild av arbetarklass och medelklass som grupper definierade genom kulturella preferenser och åsikter överlappar den klassmedvetna högerns syn med den identitetspolitiska idén om ”medelklassnormen” som en central del i klassamhället. Våren 2015 hamnade det feministiska och antirasistiska Instagramkontot Kvinnohat i blåsväder efter att veckans gästpostare på kontot valt att lyfta begreppet ”klassism”. Klassism beskrevs som en förtryckande samhällsstruktur med sin bas i det faktum att ”medelklassen är den dominerande och normgivande klassen, som alla andra får stå tillbaka för”. Gästpostarna möttes av hård kritik, och administratörerna gick för ovanlighetens skull ut och tog avstånd från det som postats under kontots flagg.

Inte mycket skiljer idén om en ”klassism” baserad på ”medelklassnormen” från det klassbegrepp som i dag dominerar bland högern, där ”klassanalysen” i huvudsak verkar bestå i skadeglada spaningar om hur vänstern – genom att inte bejaka den borgerliga bilden av Arbetaren som en njutningssökande idiot i träningsoverall – befinner sig i en annan kulturell sfär än arbetarklassen. Det spelar ingen roll om du lever på existensminimum – är du intresserad av något mer än Göta Kanal 3, korvgryta och ”musik som man blir glad av och som man kan dansa till” så är du en hycklare som föraktar den sanna arbetarklassen.

Men visst. Låt oss utgå från att det faktiskt finns en tydligt avgränsad ”arbetarkultur”, oavsett om den består i att åka husbil, tälja trägubbar eller läsa modernistisk litteratur. I så fall lyder svaret så här: en kritik mot kapitalismen kan aldrig ha som mål att hylla arbetarklassen som identitet. Arbetarklassen är en produkt av själva det system man kritiserar! Att stå för arbetarklassens intressen handlar inte om att polera bort smutsen från det kapitalistiska samhällets yta, om att hylla vad som nu definierats som ”arbetarkultur”, utan om att gå till botten och kritisera de ekonomiska strukturer som ligger till grund för själva klassförhållandet i sig. Kort sagt: klassamhället kan inte övervinnas genom att ”normalisera” arbetarklassen – bara genom att avskaffa den.

En reaktion på ”Kulturellt arbetarklass

  1. arbetardemokraten skriver:

    Jag tycker slutklämmen av artikeln klart har rätt på ett ”långsiktigt” sätt men tycker lite man tappar det politiska i denna frågan om kulturskillnad mellan ”vänstern” och ”arbetarklassen”. Faktumet är ju att vänstern, i synnerhet den ”revolutionära” och ”autonoma” är rätt begränsad i vilka den organiserar och vart den organiserar, vilket som egentligen också lite är ett resultat av vilka som mest har tid att ”organisera” och synas. Detta blir ju en kulturskillnad i jämförelse till något så brett som hela arbetarklassen, utspridda på alla arbetsplatser i detta avlånga land. Tror det stora felet som ””klassiska marxisterna”” gör är att se detta som en fråga om att vinna ett kulturkrig(vilket jag nästan kan tro är omedvetet för de har ju ersatt den verkliga arbetarklassen med liksom en kulturell bild av arbetarklassen) istället för en fråga om att ställa verkliga politiska krav som verkligen omfattar större delar av den breda arbetarklassen. Den arbetarrörelse vi kommer ifrån byggdes ändå på ett fåtal stora politiska krav som gynnade och engagerade hela arbetarklassen: Allmän Rösträtt, 8 timmars arbetsdag och frihet! Tycker kravet om gratis kollektivtrafik är ett bra exempel på där vänstern liksom underskattar hur begränsad den är, det målas ju ofta upp som liksom kravet som gynnar alla, och det gynnar väldigt många utan tvekan, men det finns samtidigt en stor del arbetare som inte berörs av det, jobbar ute på landet och bor ute på landet är kollektivtrafik rätt irrelevant och egentligen orimligt, vad händer då med frågan om bensinpris?

    Jag skrev lite om det här även om det är mer fokus på den ”parlamentariska vänstern” och inte autonoma:
    https://emotstrommen.wordpress.com/2019/12/26/tre-perspektiv-pa-sverigedemokraternas-framvaxt/

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s