”Klassiska marxister”, del 2: Transferiatet

Ett inlägg på Det enda alternativet fick i början av sommaren stor spridning, men mötte också en del kritik. Framför allt menade kritikerna att texten byggde på en felaktig representation av Markus Allards och Malcom Kyeyunes begrepp ’transferiatet’. Den här texten kommer att fördjupa sig i idén om transferiatet och visa varför kategorin är oanvändbar.

Vi börjar med Kyeyunes och Allards grundantaganden. För det första menar de att det i dag existerar en klass vid namn transferiatet, vilken definieras som människor som lever på ”ekonomiska transfereringar” förmedlade genom staten (det vill säga skattepengar). För det andra, vänstern (definierad som Vänsterpartiet + övriga grupper till vänster om det) har övergett arbetarklassen för att i stället jobba för transferiatets intressen.

Vi börjar med avgränsningen av transferiatet. Gruppen ”människor som försörjer sig genom skattepengar” är en väldigt bred kategori, som rymmer hela den offentliga sektorn, alla som får någon form av bidrag, samt alla som arbetar inom industrier med statligt stöd. Den tidigare artikeln kritiserade idén med grund i en definition som inkluderade alla dessa grupper, vilket fick Allards och Kyeyunes försvarare att gå i taket – sjuksköterskor och lärare ingår inte alls i transferiatet, deras arbete är ju samhällsnyttigt!

Hur definierar man då vilket arbete som är samhällsnyttigt och vilket som inte är det? I SD-podden Samtidigt gör Malcom Kyeyune en gränsdragning med grund i hur värdefullt en persons arbete hade ansetts i den privata sektorn. Företag kommer alltid behöva städare, vilket gör att arbetet kan anses samhällsnyttigt. Kommunikatörer, däremot, finns det enligt Kyeyune inget behov av i näringslivet. Vid sidan av kommunikatörer pekar Kyeyune ut ytterligare några grupper som delar av transferiatet: administratörer, mellanchefer, genusvetare och konstnärer med kulturbidrag.

Problemet med analysen är så klart uppenbart: företag anställer massor av mellanchefer, administratörer och kommunikatörer! Det borde vara uppenbart för en självutnämnd kritiker av kapitalismen att företags försök att öka sina vinster inte går hand i hand med ökad kvalitet. För en skola som drivs i form av företag kan det tvärtom vara ett helt rationellt val att skära ner på personalstyrkan och lägga pengarna på en reklamkampanj i Stockholms tunnelbana, och för ett privat vårdbolag kan en pr-konsult vara en mer värdefull investering än tio sjuksköterskor.

Kyeyune och Allard har byggt sina karriärer i borgerlig media på att peka ut hur vänstern övergivit arbetarklassen för att i stället springa ärendet åt transferiatet. Men det är inte vänstern som varit drivande i att skapa jobb i välfärden för administratörer, mellanchefer och managementkonsulter. Tvärtom har den typen av New Public Management-idéer alltid kommit från borgerligt och nyliberalt håll – understödda av just en sådan idealiserad bild av en hypereffektiv privat sektor som Kyeyune själv målar upp. Idén om ”transferiatet” som en klass med gemensamma intressen förmedlade av vänstern är helt enkelt tagen ur luften – och den mellanchef som vill behålla sitt jobb i välfärden gör bäst i att fortsätta rösta blått.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s