För vi är väl revolutionära?

Jag har på sistone legat och drivit nånstans mitt mellan dåtid och framtid. Delvis har jag spenderat mer tid än vanligt med att läsa och lyssna på historia; tänkt på rörelser från förr och deras målsättningar, framgångar och bakslag. Tänkt på känslan av att ena dagen vara i en revolutionär organisation och att andra dagen vara vid makten. Känslan av att avståndet mellan ens mål och det avgörande steget mot deras realisation inte är längre är en dag, en vecka eller en månad.

Målet här är inte att romantisera rörelser från förr. Tusentals sammanhang, grupper, organisationer och partier såg aldrig sina drömmar gå i uppfyllelse, de nådde aldrig sina mål, tog aldrig makten och kastade inte av sina kedjor. Vissa såg modesta eller tillfälliga framgångar. Vissa satsade friskt men misslyckades, andra kom aldrig så långt som att faktiskt försöka.

Samtidigt finns det något i tanken om att leva i en tid där både nuet och framtiden är öppet. Saker är på gång. Man ser andra organisationer med liknande samhällomvälvande planer lyckas eller göra framsteg. Det finns en levande möjlighet att organisera sig runt. Man ser andra som kan och inser att man inte är så annorlunda från dem.

Vi är inte så annorlunda än dem vi heller. Situationen är annorlunda men vi är densamma. Ungefär.  

Jag tycker att det både finns hopplöshet och tillförsikt i tanken om människors liknande förutsättningar och förmågor. Å ena sidan ser jag kamrater som kämpat i generationen innan mig, i årtiondet innan dem och i århundradet bakom oss allihopa; så många kompetenta, drivna och kreativa människor organiserade tillsammans med så få varaktiga framgångar. Min mening är inte att tala ner deras kamp och den monumentala insatsen de gjort för oss och för kommunismen. Vi hade inte varit här utan dem.

Likväl lever kapitalismen vidare.

Jag tänker: Hur är vi idag bättre än de som inspirerade oss? Varför skulle vi kunna om de inte kunde? Vad skiljer oss från dem?

Ibland är det svårt att komma ihåg att lika lite skiljer oss från de som lyckades. Kunde de kan vi. Det är självklart. Vi måste tro det och agera därefter, även om det är svårt. Situationen var annorlunda men situationer både kan och har förändrats. Självklart kan man inte underbetona de varierande förhållandena olika grupper står inför. Varje historisk kontext har sina begränsningar och sina möjligheter. Samtidigt är att vänta inte ett alternativ. Varje revolutionär rörelse måste rita en väg mellan här och nu och den framtid man vill realisera, oavsett vad detta här och nu råkar vara.

I tankar som dessa blickar jag mot framtiden. Jag och mina vänner smider planer. Det är dags för nya tag och nya organisationer. Nya sammanhang och nya tankar. Ny input och med lite tid ny output. Något måste hända och vi tänker vara en del av det. Såklart.

Samtidigt har vi saknat något i våra tidigare projekt, något jag misstänker att vi kanske inte är ensamma om att sakna; en blick mot och tillförsikt inför framtiden. En riktig tro på att det är vi som gör revolution imorgon, om en vecka, om en månad och så vidare.

Jag har dock inte några planer på att starta en sekt eller kult där revolutionär tillförsikt är en frammanad dogm. Jag kan och tänker inte tvinga mig själv att tro bara för sakens skull. Jag vill bygga ett sammanhang där vi kollektivt skapar den övertygelse vi behöver för att övertyga andra. En förankrad övertygelse om att allt kan ändras imorgon. Inför den situation och det motstånd vi står har vi inte råd att agera med något mindre.

Lika lite har vi råd att agera utan ödmjukhet. Vi kan inte ha som utgångspunkt att forcera en tro på framtiden – om den ska hålla vi måste bygga vår tillförsikt tillsammans, bevisa för oss själva att en annan värld är möjligt genom varje steg vi tar tillsammans, genom varje motgång vi möter. En tillförsikt som växer fram och formas tillsammans med oss allteftersom vi själva växer.

Det här är mitt försökt till ett kollektivt provtänk. En drös med böcker om utopier och framtidstro och revolutionär praktik är på väg mot mig i skrivande stund. Vem vet om de hjälper.

Mer än böckerna tror jag på ett kollektivt utopiskt byggprojekt. Jag är glad och hoppfull över att jag och mina vänner börjat träffas regelbundet för att smida nya planer och jag hoppas få berätta allt om det jag läst för dem.

Jag hoppas också lite på det kollektiva provtänkt som det här blogginlägget utgör. För att mer än det är en hackig och rörig utläggning av mina tankar är det en inbjudan. En ärlig inbjudan att veta vad ni tänker. Vad drömmer vi om? Vad ser vi i vår framtid? Hur förankrar vi vår vilja i praktik? Hur odlar vi vår övertygelse? Hur gör vi den tydlig för andra? Vad är en revolution? Vad är en omställning? Vad innebär det att ändra allt? Hur knyter vid idag till imorgon?

Jag vill veta vad det innebär att på riktigt känna att allt går att ändra och att vi kan vara en del av att göra det.

För det är väl vad det innebär att vara revolutionär – och vi är väl revolutionära?

Jag vill lämna den här texten med inbjudan och förfrågan om input från dig som läser. Texten är en fråga snarare än ett svar och jag skulle älska att låta texten växa med hjälp av andras; oavsett om det är svar på det jag skrivit, ytterligare frågor eller något annat resonemang. Om du som läser har några sådana tankar – något du skulle vilja skriva i relation till den här texten – så skicka dem till bloggens mail, vårt kontaktformulär eller till mig på Twitter (@MoertinUA) så lägger jag till dem som en fortstätting på texten här under.

Det vore kul att se om det går att göra det här till något av en öppen och levande text, ett försök att tänka kollektivt.

En reaktion på ”För vi är väl revolutionära?

  1. Juan Posadas skriver:

    Kollektivt* (se sista meningen…)

    Jag har lite svårt att förstå det tveksamma i trevandet, vi har aldrig haft en bättre situation än denna. Lyftet mot något bättre, och rent av NYTT kan vara utomordentligt litet, vilket dock har sagts förut. Till följd av hur ”adekvat” insocialiserad massan är, vet vi bättre än någon hur man spelar rätt toner vid rätt tillfällen för att på ett gynnsamt vis utveckla tendensen. Till och med de (under naiv meritokratisk förustättning) skickligaste teknokraterna förstår problematiken, lyssna noga på vad de säger ibland, och kontrastera det med de andra som apar efter den gamla efterkrigstidspsykosen. Jag kommer hjälpa till att accelerera det hela oavsett om folk mossigt står kvar, då får det vara på det viset. Men du kan likväl anklaga mig för att peka mot ett ekollon istället för en ek, men saker och ting måste börja någonstans. Precis som med dig och dina böcker. Se till att det inte är skit, du är vad du läser.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s