Två typer av antikapitalism

Höstens debatter om Tinderdejter och den sexuella revolutionen, som jag egentligen inte följt så mycket pga snark (samt eftersom alla artiklar ligger bakom betalvägg – hett tips för den som vill slippa trista kulturdebatter är att sluta prenumerera på tidningar), har fått mig att tänka lite på vilka typer av samhälls- och kapitalismkritik som är bra, respektive vilka som är värdelösa. Den här texten är ett försök att plocka isär begreppen lite.

Kritik mot kapitalismen kan – kanske lite förenklat – delas in i två kategorier: en traditionalistisk, som drömmer om återgången till en förkapitalistisk värld (eller i alla fall till 50-talet, då kapitalismen var lite snällare) och en postkapitalistisk, som ser kapitalismen som något vi måste överskrida. I båda perspektiven ses kapitalismen som ett system med en inneboende drift mot att utvidga sig och expandera sina gränser, en sorts oformlig ”blobb” som i likhet med kung Midas urskiljningslöst förvandlar allt den vidrör till en Vara på Marknaden.

Genom sitt oupphörliga arbete med att proppa in omvärlden i marknadens logik fräter kapitalet också sönder alla former av traditionella band och gemenskaper, och förvandlar oss i stället till isolerade homo economicus – egenskapslösa punkter på den kalla beräkningens diagram.

Så långt är de två formerna av kritik eniga; de skiljer sig egentligen först i hur pass effektiv de menar att denna underordningsprocess är, samt var de placerar kapitalismens svaga punkt.

Enligt den traditionalistiska kritiken hittar vi kapitalismens akilleshäl i det faktum att den förvandling kapitalismen sätter i gång aldrig kan bli mer än ytlig – under ett tunt lager bladguld döljer sig alltjämt den naturliga ordningen. Kapitalismen är visserligen mäktig, men i slutändan har den helt enkelt inte kraft nog att lösa upp den förkapitalistiska världen, och i längden kan den inte heller stoppa vår inneboende drift mot vissa former av autentiska gemenskaper, till exempel familj, folkslag och religion.

(Dessa autentiska gemenskaper har förstås ofta själva vuxit fram hand i hand med kapitalismen och moderniteten. På det sättet är den traditionalistiska kritiken inte så mycket en kritik av kapitalismen i sig som en nostalgi över den näst eller näst-näst senaste versionen av kapitalismen; en obekvämhet som liknar den när Facebook uppdaterar sitt gränssnitt eller Felix byter design på ketchupflaskan).

I den traditionalistiska kritiken är de begär och drömmar som skapas inom det kapitalistiska samhället framför allt av ondo, och utgör redskap som makten använder för att skyla över vår naturliga dragning till ett icke-värdeproducerande, autentiskt liv till förmån för begär som gynnar kapitalet. Porrindustrin och appar som Tinder blir här ett sorts retroaktivt bevis på att 1960-talets sexuella revolution var en nyliberal komplott – maskerad som en progressiv befrielse från tråkiga relationer – ämnad att slå sönder kärnfamiljen och förvandla ännu en del av livet till en marknad.

I den postkapitalistiska kritiken är kapitalismen på många sätt mer framgångsrik – och på grund av det också mer skrämmande. Kapitalismen har nått in till vår innersta kärna (om det någonsin funnits en sådan!) och omformat oss i grunden. I den postkapitalistiska kritiken ligger alltså inte möjligheten att övervinna kapitalismen i möjligheten till en återgång till någon form av förkapitalistisk värld. I stället ligger kapitalismens svaga punkt i att den – i egenskap av en blind process som saknar möjlighet att på förhand planera vad den omformar oss till – hela tiden skapar subjekt som vantrivs inom varuproduktionens snäva ramar, och som pekar bortom det kapitalistiska systemet. Det klassiska exemplet är så klart arbetarklassen: en klass skapad helt och hållet genom kapitalets mekanismer, men som gång på gång vänder sig mot en kapitalism som inte verkar i deras intresse.

De begär som uppstår inom det kapitalistiska samhället är enligt den postkapitalistiska kritiken inte per automatik av varken godo eller ondo, men kan genom att exponeras för marknadens mekanismer förvandlas till nytt bränsle åt kapitalets motor. I ett postkapitalistiskt perspektiv skulle den sexuella revolutionen snarare kunna ses som en befrielse av människors begär efter någonting bortom kärnfamiljen – orsakad bland annat av kvinnors minskade ekonomiska beroende av långvariga relationer med män – som samhället till en början kämpat med hanteringen av, men som kapitalet så småningom utvecklat framgångsrika metoder att generera värde ur. Det här innebär dock inte att begäret i sig självt är negativt och destruktivt – utan enbart att kapitalet har övertaget i kampen om hur det ska förvaltas, och ser de mest lukrativa möjligheterna i Tinder och OnlyFans.

Ett annat, historiskt närmare exempel kan vi se i 00-talets fildelningsvåg, som innebar ett brett ifrågasättande av äganderättens gränser. Det begär efter fri och tillgänglig kultur som internet gav upphov till rymdes inte inom ramarna för tidens kapitalism, men när Spotify och andra streamingtjänster tog sig in på marknaden var det genom att kanalisera just det begäret (och lägga till ett mått av algoritmisk bekvämlighet) och styra det i en riktning som genererade värde. Var Pirate Bay och Napstr verktyg utvecklade av kapitalet i syfte att bana väg för Spotify och dumpa villkoren för musiker världen över? Vem vet. Alternativet framstår dock som mer sannolikt.

Den sexuella revolutionen och fildelningsvågen kan båda ses som två explosioner av oväntade begär som det kapitalistiska samhället vid respektive tidpunkt inte helt kunde behärska, men som så småningom inhägnades i marknadslogiken. Kapitalet, till skillnad från traditionalisterna, har en förmåga att snabbt förstå när vårt samhälle passerat en viss historisk punkt, när vissa begär etablerat sig för en oöverskådlig framtid och andra raderats ut helt. Efter en sådan punkt finns det ingen väg ”tillbaka” till något ursprungligt och autentiskt – då är frågan enbart vem som ska få bestämma hur framtiden ser ut.

En reaktion på ”Två typer av antikapitalism

  1. DGTT skriver:

    Angående det där med fildelningsvågen – det var ju inte så att ”streamingtjänster tog sig in på marknaden” bara så där. De kom ju först efter att staten förbjudit och slagit till hårt mot fildelningen. Spotify, Netflix och andra upprätthålls för övrigt enbart genom den stimulanspolitik som förs efter 2008 då statliga riksbanker trycker och ger bort pengar till bankerna, vilket föser in riskkapital till bolagen som inte lyckas gå med vinst.
    Staten är oumbärlig för denna ”marknadslogik”.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s