En berättelse om arbetslöshet, varför jag blev en kund, och hur jag återfann mitt människovärde

Många av oss har någon gång varit där, kanske en kortare period, eller en längre, för att efter ett tag komma ut ur det, känna lättnad över att det är över, och sen aldrig mer vilja tänka på det. För somliga tar det aldrig slut, eller så pendlar man regelbundet genom perioder, av arbetslöshet, anställning, gigjobb, arbetslöshet igen, eller kanske till och med att vara både arbetslös och tillfälligt anställd, gigarbetare eller timvikarie på samma gång.

Jag har personligen upplevt flera perioder av arbetslöshet, helt arbetsfri eller delvis sysselsatt. Den senaste perioden av arbetslöshet sträckte sig över nästan tio månader – tio långa, utdragna, envisa månader då korta, meningslösa veckor passerade utan att lämna några vidare intryck, ständigt med hotet om total personlig och ekonomisk ruinering runt hörnet. De fyra sista av dessa tio månader tog jag del av ett av Arbetsförmedlingens program för arbetslösa, s.k Stöd och matchning – eller som en av mina kamrater i programmet formulerade det, ”vuxendagis med syftet att hålla oss upptagna så att vi inte börjar knarka istället.”

Programmet är intressant av flera anledningar. Det är i stort sett en outsourcing av Arbetsförmedlingens tidigare ansvarsområden, det vill säga att stötta den arbetslöse i sitt arbetssökande, genom att erbjuda föreläsningar, handledningar och återkoppling via externa aktörer som anlitas av Arbetsförmedlingen för att jobbcoacha den arbetslöse. Dessa aktörer är alltså privata företag och arbetsförmedlingar, jobbcoacher och jobbcenter, som väljs av den arbetslöse – kunden – själv. Kunden får gå igenom olika listor över aktörer och enligt det fria valets ockulta principer välja en förmedlare som passar den själv, detta i sin tur enligt principerna om slumpmässiga gissningar, stjärn-rating och vissa mått av ond eller god tur för att tilldelas en aktör som på något sätt kan underlätta i jobbsökandet. Själva innehållet i programmet fastställs sedan av den tilldelade aktören och består i regel av återkommande möten med en jobbcoach, där den senaste veckans sökta jobb samt mål inför nästa veckan gås igenom, samt två till tre obligatoriska föreläsningar i veckan, ibland med tillhörande uppgifter att skriva och lämna in. Beskrivningen av verksamheten som vuxendagis passar här bra, eftersom upplägget i stort följer skolans sociala modell, först och främst gällande de repressiva system för närvarokontroll som implementeras (med potentiellt indragen aktivitetsersättning från Försäkringskassan som straff om frånvaron överstiger acceptabla nivåer).

Dom sa det var en skola för livet Och vi dresserades som hundar för det hundliv som kom Men det sa man ingenting om

Kjell Höglund - I skolan fick vi lära oss

Stöd och matchning-programmet innebär i stora drag en privatisering av Arbetsförmedlingens uppgifter gällande att faktiskt stötta eller förmedla information till den arbetslöse. Inte minst idag, då Arbetsförmedlingen inte längre själva tillhandahåller individuella handläggare eller kontaktpersoner för den arbetslöse kunden – alla uppgifter som rör utformande av program, kunskapsförmedling eller skräddarsytt stöd för individuella arbetslösa sköts närmast uteslutande av de privata, inhyrda aktörerna, om inte särskilda behov för stöd föreligger. I sistnämnda fall är det dock troligare att en person med särskilda behov, p.g.a. exempelvis funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa, faller mellan stolarna eller helt enkelt måste söka sig till Försäkringskassan, eller i värsta fall Socialtjänsten, för sin försörjning. Det kan låta konstigt, och upplevs helt klart som knäppt också av den som själv blir arbetslös och snart inser att Arbetsförmedlingens enda funktion är att kontrollera så att den arbetslöse – via självrapportering – söker tillräckligt många jobb för att inte kastas ut ur systemet, att hålla ett inledande samtal med den arbetslöse (med uppföljning ett halvår senare), och efter först ett halvår kunna erbjuda ytterligare insatser genom Stöd och matchning. Man har ju hört om att det står illa till med Arbetsförmedlingen dessa dagar, men såhär illa? Är det inte meningen att de åtminstone ska förmedla arbeten, eller något?

Jag blev erbjuden deltagande i programmet efter fem och en halv månad som inskriven på Arbetsförmedlingen, först efter att jag själv hört av mig till myndigheten och frågat om det inte finns möjlighet att få träffa någon att diskutera min situation med. När jag tog den kontakten skedde det ur ren desperation, efter hundratals sökta jobb, fördjupad depression och en känsla av att ingenting alls någonsin skulle bli bra. Jag kände mig ensam och var isolerad i min vardag. Egentligen ville jag väl mest ha någon att prata med som jag kanske kunde tvinga att lyssna. En liten, liten person inom mig ropade för att bli hörd, och jag fick erbjudandet att bli en kund.

I februari 2021 låg den officiella statistiken över andelen arbetslösa på 9,7% av befolkningen, enligt Arbetsförmedlingens sätt att räkna. Detta inkluderade bl.a. 179 000 personer som varit arbetslösa i tolv månader eller längre, och då räknas som långtidsarbetslösa. Prognosen bland bedömare är att arbetslösheten beräknas fortsätta stiga under året. Tekniskt sett räknas man dock bara som arbetslös så länge som man är inskriven som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Det innebär ett visst mörkertal, då de inte är garanterat att arbetslösa faktiskt är inskrivna som arbetssökande, då de sociala skyddsnäten är utformade för att göra det så svårt som möjligt för behövande människor att ta del av exempelvis a-kassa, aktivitetsersättning eller socialbidrag (ekonomisk bistånd) – och den som inte får hjälp har heller inga incitament att vara del av systemet. Under tidigare perioder som arbetslös har jag inledningsvis bara låtit skriva in mig på Arbetsförmedlingen, för att snart därpå överge det hela eftersom alla ekonomiska stöd är villkorade både praktiskt och tidsmässigt. Jag är inte ensam om att resonera så – för många är den informella, svarta ekonomin att föredra framför att stå med mössan i hand i Arbetsförmedlingens system.

Jag tänker inte dyka ned i detaljer över hur det går till att vara del av Stöd och matchning-programmet, som förutom nämnda föreläsningar och handledningssamtal också innebär ytterligare rapportering till Försäkringskassan om kunden vill ta del av bidrag såsom aktivitetsersättning, vilket för de flesta nog är det huvudsakliga incitament till att fortsätta i programmet. Jag kan däremot säga något om hur det känns.

Än känner vi solens strålar Bergen dom skiftar i blått Än kan vi känna kärlek Och vilja, på ont och gott Så håll ut, ge dig inte nu Ännu en liten tid fast det är svårt

Peps Persson - Håll ut

Allt fokus i jobbcoachingen ligger på att göra den arbetslöse till en effektiv, åtråvärd och glad arbetssökande. Nyckeln till att få ett jobb ligger, om man ska tro på jobbcoacherna själva, i att se det positiva i sin situation, att lyfta fram sig själv, sina drivkrafter och kompetenser. För vem vill anställda en arbetslös, deprimerad skojare som knappt orkar hålla liv i några som helst vardagsrutiner? Det gäller alltså att vara lättsam, trevlig, lagom smart, lätt att tycka om och livsmotiverad – egenskaper som ärligt talat sällan är nära tillgängliga för den arbetslöse i dennes situation. Det är helt enkelt en ganska så deprimerande erfarenhet att söka jobb månad ut och månad in, utan att till synes komma någonstans.

Det hela blir knappast mer uthärdligt av att varken Arbetsförmedlingen eller de anlitade privata aktörerna har som uppgift att faktiskt förmedla jobb, utan först och främst har till uppgift att jobbcoacha (eller ibland helt enkelt enbart att säga, ”Sök jobb”). Syftet är närmast att skapa verksamhet. Det är lätt att tro att hela systemet snarare bara är ytterligare ett sätt för privata aktörer att sno åt sig av offentliga medel genom outsourcing-avtal med myndigheter. Verksamheten som skapas är viktig enbart på pappret, för att både kunder och aktörer ska kunna rapportera sysselsättning inom ramarna för systemet – en sorts abstrakt pengatvätt av människors tid, där ingen kan tillåtas vara arbetsfri, utan alltid måste hållas sysselsatt. Informell verksamhet – i form av den arbetslöses egna arbetssökandeprocess, CV-skrivande och företagskontakter – förvandlas till formell verksamhet där kunden gör exakt samma saker, men nu i ett sammanhang där verksamheten blir mätbar, och i ännu högre grad kontrollerbar.

När jag skrevs in hos min tilldelade jobbcoach hade jag inga nämnvärda förväntningar på verksamheten, jag skulle bara känna av och se vad som hände, och var på min höjd lite lättad över att kanske kunna få prata med någon enda annan människa som har insyn i min situation. I verkligheten bestod coachningen såklart mest av att en handläggare på den privata arbetsförmedlingen sa till mig olika saker jag behövde göra inför nästa avstämningsmöte, och att jag varje vecka (knappt) lyssnade på minst två föreläsningar med tips och trix för arbetssökande. För det mesta bestod innehållet av saker som jag redan kände till, såsom vilka rubriker ett CV borde inkludera, eller att jag inte borde låta bilder av mig iklädd en Ku Klux Klan-dräkt ligga uppe på internet, ens om de bara är på skämt. Jag började snart känna någon typ av känsla i min arbetslöshetsdepression, en växande frustration: tror dom verkligen att jag är såhär dum? Finns det någonting alls dom kan göra för att hjälpa mig, eller tänker dom bara upprepa att jag måste visa mig från mina bästa sidor, ställa nyfikna frågor på arbetsintervjuer och visa genuint intresse för arbetsköparnas verksamheter? Om jag tidigare redan hade slagit i botten och kravlat runt i avskrädet så kände jag nu snarare irritation över att varken bli hjälpt upp, eller att ens tillåtas ge uttryck för hur jävla jävligt allting kändes. Jag kände fortfarande isolation, ensamhet och sorg, men möttes ständigt av uppmuntran att se ljuspunkterna och vara mitt bästa jag.[1]

Kort sagt: jag kände att allt som utgjorde mig, såväl styrkor som svagheter, mörkt och ljust, gott eller ont, aktivt ignorerades och skulle undantryckas, stängas in i en kista och grävas ned.[2] Det fanns inget utrymme kvar för mitt verkliga, komplicerade jag. Den personen fann sig snarare alltmer nedtryckt under ytan, på jakt efter luft i en miljö där ingen sådan fanns att finna. Mitt människovärde hade inte bara tagits ifrån mig – det fanns över huvud taget inte något utrymme kvar för något som kunde kallas mänskligt. Jag blev hela tiden mer och mer främmande både inför mig själv som människa och för institutionerna runtomkring mig, samt personerna inom dem.

Det som slutligen återgav mig en känsla av människovärde var inte en insikt eller några magiska ord, utan ett mellanmänskligt möte. Jag hade förmodligen tur som upplevde detta, då det som arbetslös, kund eller programdeltagare inte finns någon garanti att någon av auktoriteterna i programmet alls ska lyssna på en. En av de punkterna på schemat för min jobbcoachning var möjligheten att prata med en studie- och yrkesvägledare (SYV), en personalroll som jag inte hade haft någon djupare kontakt med sedan åtminstone gymnasietiden. Mötet skedde över telefon, p.g.a. rådande pandemirekommendationer, och var ganska så förutsättningslöst.

Studie- och yrkesvägledaren ställde lite frågor om min bakgrund, hon frågade vart jag befann mig just nu, och vad mina planer för framtiden var. Jag svarade på en av dessa frågor att jag förvisso sökte jobb som vanligt, men att jag inte kände att det spelade någon större roll, för att större delen av mina omständigheter låg utanför min kontroll. Som för att förtydliga för sig själv vad jag menade sa hon då, ”Du menar att det känns som att det inte spelar någon roll vad du gör?”, och då var det som att något faktiskt klickade till inom mig. Jag fick en upplevelse av att hon faktiskt lyssnade på mig, inte för att hon skulle låtsas lösa mina problem, utan för att jag hade något att säga. Jag kunde känna att den lilla, men stora, människan inom mig började växa tillbaka, kunde kippa efter luft, och äntligen kunde ta sig plats. Jag kände mig som en riktig, hel människa igen, för första gången på många, många månader, och spenderade nästkommande en och en halv timma med att äntligen artikulera mig – jag babblade på om vad jag vill göra, om mörkret framför mig och vad jag skulle göra i livet om jag bara kunde. Jag blev inte bortförklarad som en pessimist eller viljelös idiot. Jag var en människa.

I mitt fall var det mötet med en person i en formell yrkesroll som (eventuellt utanför ramarna för sin yrkesuppgift) utgjorde den yta som min känsla av mänsklighet kunde ta fäste vid, men det mötet, den personen, hade egentligen kunnat vara vem eller vad som helst. Jag fann mig efteråt i funderingar om varför vi som var arbetssökande kunder på samma coachingföretag inte pratade om sånt här oss emellan: allt som känns tungt, våra känslor av hopplöshet, brist på framtidstro. Hade det kanske varit enklare om vi inte hade befunnit oss mitt i en pandemi, om vi åtminstone hade suttit i samma rum några gånger i veckan och kunnat mötas offline, utanför videolänkar och chattar? Borde vi inte åtminstone oss emellan tillåta oss vara de hela människor som vi faktiskt är, hur brustna, övergivna och törstande vi än känner oss?

Det finns i alla dessa situationer en kollektiv möjlighet, ett alternativ för att bryta individformens isolerande fängsel och tillsammans göra oss till människor, bortom kundens, arbetarens eller medborgarens funktioner. Frågan är bara om det är möjligt att nära dessa gemenskapande sammanhang i arbetslöshetens öken: en plats som de flesta helst bara vill passera igenom så fort som möjligt och inte odla varken sina kollektiva eller individuella identiteter i. Jag vet inte om det går att göra, men allting i arbetslöshetens erfarenheter pekar på att det behövs.

En annan arbetsfrihet är möjlig.

Nej, låt dig ej förhårdna i denna hårda tid Dom alltför hårda brister Dom alltför styva mister sin vassa udd därvid

Turid - Uppmuntran

[1] Relaterat begrepp: Toxic positivity – övertygelsen att oavsett hur svår en människas situation än är så måste man alltid bevara ett positivt förhållningssätt; en generaliserad good vibes only-inställning till livet.

[2] Från en DN-intevju (Tina Nordström ser livet från den ljusa sidan, 2015) med Tina ”Mat-Tina” Nordström: ”Tina Nordström visar mycket sällan om hon är ledsen. I stället lägger hon ned det som gör ont i olika kistor, stänger locken och glömmer. Hon är specialist på det. Hon skulle aldrig gräva i saker och ting.”

3 reaktioner på ”En berättelse om arbetslöshet, varför jag blev en kund, och hur jag återfann mitt människovärde

  1. DGTT skriver:

    Ja det är samma sak, år efter år. När jag var i åsiktskarusellen hette det inte jobbcoacher eller fas 3, men det var gammalt redan då – trixande för att dölja arbetslöshetsstatistiken, ideologi som pekar ut individen som ansvarig för att skaffa sig ett jobb. Man byter bara namn på fenomenet med jämna mellanrum.
    Rekommenderar Jon Wemans Åtgärdslandet som handlar om den här skiten. Den har några år på nacken men jag tror den är minst lika relevant idag, den blev sorgligt förbisedd när den kom till skillnad från Paulsens mediokra Vi bara lyder som kom ett tag senare.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s