Försvaret av de framtida allmänningarna – Erfarenheter från Geziprotesterna

Detta är en text skriven 2013 av aktivisten och kulturgeografen Ozan Karaman, tidigare publicerad på engelska på Antipode och Jadaliyya.

Det turkiska upproret 2013 inleddes med ett upprop från ett fåtal aktivister som manade att skydda en park i närheten till Taksimtorget – Istanbuls mest centrala torg – från kommunens bulldozrar. Premiärminister Erdogan och Istanbuls borgmästare hade gång på gång kommunicerat deras beslut att omvandla Geziparken till ett byggnadskomplex med parkeringshus, museum, köpcenter och lyxbostäder som en del av en utvecklingsplan för hela torget. Rivningsföretaget anlände till parken under natten den 27 maj men kunde inte genomföra sitt arbete på grund av de närvarande aktivisterna varav några lade sig framför bulldozrarna. Dagen därpå kom bulldozrarna i sällskap med en mängd poliser som slog ned demonstranternas protester genom omfattande användning av tårgas och våld. En liten del av Geziparken demolerades under dagen.

Att myndigheternas svar kännetecknades av en sådan nolltolerans var inte särskilt förvånande. De förstod att de enkelt kunde kuva en samling av femtio personer med polisvåld på samma sätt som de har krossat olika fredliga demonstrationer rörande kvinnors rättigheter, miljön, den nyliberala universitetsordningen, den ökade prekariteten, osäkerhet på arbetet och protester mot ett flertal olika stadsutvecklingsplaner.

Under polisens första attacker mot den fredliga folkmassan kunde man till och med nästan känna en känsla av ett skamlöst självförtroende i det sätt som poliserna pepparsprejade aktivisterna en efter en som om de utrotade oönskade insekter. Liksom i det sätt som poliserna eldade upp deras tält och tillgångar i en stor brasa mitt parken. De utgick från att protesterna skulle tystas likt de hade tidigare och att alla möjliga anhängare och sympatisörer skulle avskräckas. Men då hände något som aldrig tidigare hade hänt. Vid varje attack från polisen – vilka skulle till slut kräva livet av fem unga människor – fördubblades folkmassan och protesterna. Därmed fanns förutsättningarna för det största och mest omfattande folkliga uppror mot AKP-regeringen som någonsin hade skett under deras då elva år vid makten.

När protesterna började mångdubblas och dessutom spridas till andra städer rådde det enighet mellan nästan alla, såväl bland demonstranterna som AKP-anhängarna, att detta var en rörelse mot premiärminister Erdogans auktoritativa styre. En rörelse mot hans nyliberala politik, hans försök att intervenera i varje aspekt av samhällslivet med en föreställd sunni-islamisk moral (såsom begränsningar av försäljning och konsumtion av alkohol, försök att begränsa rätten till abort och en allmän nedlåtande attityd mot kvinnor och sekulära) och hans envisa användande av extrema repressiva åtgärder och en massiv mängd tårgas även vid de mest blygsamma fredliga demonstrationerna. Samtidigt som protesterna pågick spred Erdogan och hans anhängare istället konspirationsteorier som förklarade oroligheterna genom att utomstående krafter samarbetade med ”interna kollaboratörer” med målet att destabilisera ekonomin och till slut få bort den demokratiskt valda regeringen med en militärkupp.

Det är allmänt vedertaget att polisbrutaliteten mot parkens försvarande aktivister öppnade upp dammarna för allmänhetens upprördhet. Många anser att det var mer eller mindre en ren tillfällighet att just försvaret av parken blev gnistan som tände elden.[1] Det går inte att förneka att omständigheterna var passande för ett sådant spontant utbrott och konflikten om parkrummet var bara en av många avgörande faktorer. I denna invändning kommer jag inte tillskriva någon form av retrospektiv visshet till händelserna. Jag menar inte att förneka upprorets nödvändighet men jag vill ändå behandla det som ett resultat av en rad obestämda tillfälligheter som tillsammans i sig själva sammanblandades och skapade ett mothegemoniskt rum.[2] Taksimtorget och dess omgivande delar är förmodligen den främsta mötesplatsen för anonyma kroppar i Istanbul – ja, faktiskt hela Turkiet. Kampen för Geziparken ytterligare intensfierade och diversifierade de ej förutbestämda och tillfälliga mötena och förvandlade den offentliga parken – genom anonyma urbaniteters gemensamma verksamhet – till en allmänning (jmfr. Harvey 2012 s. 73). Den mer eller mindre sömlösa överlappningen mellan kampens rumsliga strategier och den gemenskapande rumsligheten – båda beroende av produktionen av ett gemensamt rum – gav upproret en oöverträffad styrka.[3]

Gemensamgörande mot disciplinering

Upproren överraskade många. Till skillnad från många nyligen inträffade massiva protester som Grekland, Spanien, USA eller Egypten så har Turkiets ekonomi ansetts vara relativt stabil. En av huvudpelarna för AKP:s framgång på det ekonomiska området har varit i fastighets- och byggnadssektorn. De urbana utvecklingsprojekten som genomförs över hela Turkiet har lett till tvångsförflyttningar, fördrivningar och tvingad marknadifiering för städernas prekära fattiga (Karaman 2013). I enlighet med den hegemoniska nyliberala trosläran har dessa haussmannska åtgärder genomförts genom urbana maktutövningstaktiker i stil med ”morot och piska” – där de auktoritära formerna blir allt mer dominanta. Under de senaste åren har tendenserna till decentralisering från de tidigare AKP-perioderna vänt om till den grad att Erdogan själv är direkt och aktivt involverad i besluten som rör Istanbuls allmänna rum.

Liknande kreativ-destruktiva rumsliga dynamiker har uppmärksammats över hela den urbaniserade världen. Idag erkänner de flesta urbanforskare urbaniseringen som en del av kapitalets mervärdesproducerande cykler i överensstämmelse med den urbana revolution som Henri Lefebvre förutsåg för 40 år sen. Detta innefattar många aspekter såsom förlusten av samspel mellan stad och land, jordbruksmarknadens ökade integrering med finanssektorn och kommersialiseringen av den urbana erfarenheten och livet i staden. Urbana sociala rörelser med målet att ”ta tillbaka staden från det borgerliga tillägnandet” är under dessa omständigheter lika relevanta som de rörelser som kämpar för att frigöra ”arbetare från klassförtryckets plågor på arbetsplatsen” (Harvey 2012 s. 120).

Trots den snabba uppkomsten av mångfald och mångtydighet i revoltens plötsliga våg uppstod det turkiska upproret som en kamp om staden och denna urbana karaktär fortsatte vara dominant. I spetsen för upproret stod alliansen Taksim Dayanışması (Taksim Solidaritet) som består av fackföreningar, politiska partier, branschorganisationer och aktivistgrupper. Torget har länge varit en omtvistad fråga mellan fackföreningar och de statliga myndigheterna och Taksim Dayanışması bildades i det specifika syftet att motsätta sig kommunens planer att göra om hela platsen till en kommersiell turistzon.[4]

Taksimprojektet måste förstås i sammanhanget av det större målet att bygga om Istanbuls stadskärna och centrala delar med intentionen att maximera varuhandeln, lyxbostäder och turism. För omvandlingens skull blir det nödvändigt att införliva dessa potentiellt störande rum i den urbaniseringsdrivna kapitalackumulationen. Detta sker genom de simultana operationerna av inlemmande och undertryckande.[5] Med inlemmande menar jag både det fulla inlemmandet av underutnyttjade marker i ränteackumulationens cirkulation och inlemmandet av symboliska och materiella element hos de urbana allmänningarna. D.v.s. element som produceras gemensamt av människor mestadels utanför marknadens logik (Se: Harvey 2012 s. 67–68; Hardt och Negri 2009 s. 249–260) som inlemmas i rumproduktionens hegemoniska logik. Undertryckande bestämmer istället sättet för hur inlemmandet självt sker. Genom denna operation blir allmänningarnas oförutsägbara och oregerliga element – vilka varken är förenliga med varumarknadens kalkyl eller kan översättas till statens universialiserande (normaliserande) språk – våldsamt kuvat.

Till exempel ledde ombyggnadsprojektet av det historiska och romska området Sulukule till en tvångsförflyttning av hela den romska gemenskapen i kvarteret. Medan nybyggnadsprojektet förmedlade bilder av ett historiskt ”ottomanskt område” (inlemmande) fanns ett officiellt syfte att ”städa bort skamfläcken” (undertryckande). Taksimprojektet inlemmar torgets och det större distriktet Beyoğlus centrala karaktär. Om man ska använda filosofen Henri Lefebvres terminologi: Deras status som en mötesplats mellan skillnader. Men samtidigt påpekar Beyoğlus borgmästare att medan alla är välkomna till Beyoğlu så behöver det finnas mer ”kvalité” i området för att attrahera turister.

Urbanforskaren Yaşar Adanalı har dokumenterat hur Beyoğlus gator har allt mer disciplinerats under de senaste åren genom restriktioner för mindre barer och kaféer, gatukonstnärer och aktivister. Mindre butiker och oberoende bokaffärer har trängts undan för köpcenter, hotell, lyxbutiker och konstgallerier sponsrade av de stora bankerna.[6] Inlemmande-undertryckande leder till en kvalitativ devalvering och reducering av allmänningarnas kapacitet och möjligheter, likväl är det från ett auktoritärt kapitalistiskt urbaniseringsperspektiv nödvändigt att framställa rummet som användarvänligt, moraliskt korrekt och ”säkert” för masskonsumtion.

Den 1 juni, efter tre dagar och nätter av sammandrabbningar mellan polisen och den alltmer växande massan, bröt den första gruppen av demonstranter polislinjerna och tog sig in i parken. Kort därpå skulle hela torget och parken vara ockuperad av kroppar. Demonstranterna konstruerade barrikader för att skydda parken och torget från möjliga polisattacker. Erövringen av parken och polisens reträtt gav ytterligare mod till de demonstrerande folkmassorna i andra stora städer över Turkiet. Erdogan bortförklarade protesterna som plundrare och hotade indirekt att sina egna supportrar på gatorna.

Från den 1 juni till den stora polisräden den 15 juni var Taksimtorget, Geziparken och dess närliggande områden fria från polisen. Under två veckors tid var den viktigaste parken i Turkiet ”avstatifierad” (Atayurt 2013 s. 29). Hundratals tält sattes upp i parken och en mängd olika grupper delade in sig i olika sektioner i grönområdet och på torget, däribland miljöaktivister, feminister, kemalister, socialister, kommunister, antikapitalistiska islamister, aktivister för HBTQ-rättigheter, sympatisörer för aleviters och kurders rättigheter och fotbollssupportrar (Ayaturt 2013). En kännbar del av ockupanterna i tältlägret hade ingen tidigare politisk tillhörighet och majoriteten saknade erfarenhet av demonstrationer och poliskonfrontationer.

Ett liv format efter gemensamhet etablerades. Bredvid kollektivt drivna matstånd kunde ”pengar är inte giltiga” läsas på skyltar. I parken organiserades en sjukstuga, ett bibliotek, ett kommunikationscenter och en grönsaksodling – allt skött gemensamt och kollektivt. Genom möten, forum, workshops och, kanske det allra viktigaste, spontana möten mellan människor fördes de anonyma urbaniteternas produktiva viljor samman vilket drastiskt stärkte allmänningarnas kapaciteter. Man kan bara ana vilken mardröm detta måste ha varit för Erdogan när han såg scenerna från Taksim och Geziparken – en mycket heterogen blandning av unga människor främst med sekulär bakgrund (och därmed ingen könssegregering) utan synliga ledare.

Det vore orealistiskt att föreställa sig att ett koherent och sammanhållet antikapitalistiskt initiativ skulle uppstå i denna brokiga skara av politiska agendor och individuella förväntningar. Geziupproret var inte ett ”proletärt uppror”. Ändå var det just denna icke-förutbestämda samvaro av skillnader i rummet och den dagliga brådskande nödvändigheten att kollektivt upprätthålla det gemensamgjorda territoriet som möjliggjorde intensiva ”revolutionära kontakter och föreningar i opposition till kapitalismens axiomatiska konjugationer” (Deleuze och Guattari 1987 s. 473). Det var Gezistridens platsbundna aspekt som möjliggjorde ”intagandet” av annars kortlivade möten mellan olika kroppar och begär och förvandlade dessa tillfälligheter till nödvändigheter. Det var också genom erfarenheterna från Geziparken som dussintals lokala folkförsamlingar uppkom i parker över hela Istanbul och i andra städer efter de massiva polisräderna mot Geziparken den 15 juni.

Vissa kommentatorer har mycket riktigt påvisat likheterna mellan folkförsamlingarna i Turkiet och de som uppstod i andra sammanhang (Grekland, Spanien, USA osv.). Alla har på något sätt uppstått i reaktion till omintetgörandet av folkviljan genom auktoritär nyliberalism. Det som kanske var det allra mest slående med det turkiska fallet var hur människor redan lyckades aktivt skapa ett annat typ av stadsliv genom gemensamgörandet av Taksimtorget – dvs, utestängningen av statens inflytande – och genom gemensamt skapande av rummet. Gezistriden handlade därmed inte bara om att försvara redan existerade allmänningar utan var genom gemensamt skapande ett försvar av framtida urbana allmänningar. Geziparkens ockupanter karvade inte bara ut ett andrum skyddat från kapitalismens måsten och den repressiva statsapparaten utan upptäckte också aktivt andra sätt att gemensamt skapa rummet. Det är just på grund av denna öppenhet och förutsättningslöshet som Geziexperimentet kan bidra till en gemensam repetoar av strategier i den allt mer expanderade striden för framtida allmänningar.

Ozan Karaman

Referenslista

Louis Althusser. For Marx (London: Penguin, 1969).

Ulus Atayurt. ”Demokratik Cumhuriyetin ilk 15 Gunu [The First Fifteen Days of the Democratic Republic]” Express 136 (2013). 26–29.

Gilles Deleuze and Félix Guattari. A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, (Minnepolis: University of Minnesota Press, 1987).

Michael Hardt and Antonio Negri. Commonwealth (Cambridge: Belknap Press, 2009).

David Harvey. Rebel Cities: From the Right to the City to the Urban Revolution (London: Verso, 2009).

Ozan Karaman. ”Urban Renewal in Istanbul: Reconfigured Spaces, Robotic Lives” International Journal of Urban and Regional Research 37 (2013). 715–733.

Andrew Shmuely, ”Totality, Hegemony, Difference: Henri Lefebvre and Raymond Williams” i Space, Difference, Everyday Life: Reading Henri Lefebvre. Red. Kanishka Goonewardena, Stefan Kipfer, Richard Milgrom and Christian Schmid (New York: Routledge, 2008). 212–230.


[1] Se denna kommentar om att upproret faktiskt handlade om parken: https://www.jadaliyya.com/Details/28789/It-Is-About-the-Park-A-Struggle-for-Turkey’s-Cities

[2] Som Althusser berömt argumenterade: ”Nödvändigheten etableras på tillfälligheternas nivåpå tillfälligheterna själva – som deras globala resultat. Så det är egentligen deras nödvändighet. (1969 s. 120).

[3] På engelska används begreppet commons, commoning och common som motsvarande allmänning, gemensamgörande och gemensam vilket än mer tydliggör deras relation till varandra ö.a.

[4] Dussintals människor dödades under första maj-firandet 1977 av skott som sköts från ett hotellrum med sikt över Taksimtorget och genom kalabaliken som uppstod efteråt. Gärningsmännen ansvariga för massakern hittades aldrig och ställdes inte inför rätta. De statliga myndigheternas svar var att förbjuda första maj-firanden på torget. Det är bara under de senaste åren till följd av många år av fackföreningarnas kamp som Taksimtorget har varit öppet för första maj-firanden. Ändå användes de pågående ombyggnadsplanerna som en anledning av polisen för att stänga ner första maj-firandena under 2013. Sen dess har ett de facto demonstrationsförbud blivit implementerat för hela distriktet. Se också: https://bianet.org/bianet/toplum/146923-taksim-eylemine-yine-mudahale

[5] Mitt resonemang om inlemmande-undertryckande har hjälpts genom diskussioner med Christian Schmid, Tammy Wong och Naomi Hanakata. Schmuelys (2008) närliggande diskussion har också varit behjälplig. 

[6] Som en aktivist på twitter passande påpekade, Geziparken är i princip den enda icke-varufierade platsen runt Taksim. Det är den enda platsen där man kan tillbringa tid utan att spendera pengar. På kvällarna och nätterna har parken också fungerat som en mötesplats för HBTQ-personer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s