AW

Ett rorschachtest av svett bryter fram på bröstet av Bengts grå t-tröja.

– Kom ihåg att afterworken är den bästa arenan för aggressiv agitation, säger han.

Det är gränslöst varmt i den gamla banklokal som idag inhyser friskolan vi arbetar för. Arbetsrummet, vi vägrar till rektorns stora irritation kalla det ett personalrum eftersom det saknar bekvämligheter som soffa eller kaffebryggare, ligger i det som en gång var bankens valv. Tjocka väggar, inga fönster. Det närmar sig sommarlov med allt vad det innebär av betygssättningar, elevkompletteringar och kontakt med vårdnadshavare. Vi är sist ut, och jag är motvillig. Jag avskyr AW.

– På jobbet hinner vi ju knappt hälsa på varandra, det är över en öl som de verkliga banden knyts, det är där vi kan bryta igenom barriären av skolans personalhierarki, fortsätter Bengt.

Vi brukar kalla det för Skol-McDonalds. En cynisk ekonomisk modell har bäddats in pedagogiska modeord. Hela elevens skolgång från årskurs 4 till grundskoleexamen finns i en digital plattform som i stort sett helt ersätter traditionell klassrumsundervisning. Elevernas scheman innehåller stora block med den intetsägande titeln ”arbetspass”. Det hela säljs med löften om ”individuell studieplan” och ”personlig kunskapsutveckling” på den blomstrande skolmarknaden. Brodern till en folkkär men sedan länge död svensk musiker har ritat och designat alla skolor, som alla är exakt likadana: ett slags självdiciplinerande panoptikonskt glashelvete där du från varje klassrum alltid har total insyn i åtminstone fem andra.

Läsårets sista AW är förlagd till en vidrig bryggeripub på Avenyn. Skjortan är för trång i halsen, jag känner svettpärlor ta form i pannan. Vi är en liten skola och nästan hela kollegiet på omkring tjugo personer är här. Snabbt instigerar Bengt en dryckestävling med den nya NO-läraren, en högljudd chalmerskille med mytomana tendenser och monstruös hybris. Ett ödesdigert misstag ska det visa sig, eftersom chalmerskillen är en oerhört högfungerande alkoholist och dricker Jameson som vi andra sörplar kaffe. Han kommer under kvällens gång fullständigt utklassa Bengt på alla dryckesdistanser. Å andra sidan kommer alkoholismen snart uppdagas och chalmerskillen ska både hinna bli lovad rehabilitering, bete sig olämpligt mot en flicka i nian med strulig hemsituation, få löftet om rehabilitering indraget igen, och slutligen bli uppsagd, inom de kommande två veckorna.

I teorin så kan en elev på vår skola själv lägga upp sina studier och sin studietakt, arbeta självständigt och har tillgång till lärarhandledning vid behov. I praktiken så är det en modell för att kunna ha så många elever per pedagog som möjligt. Men barn är inte robotar. De har konflikter med varandra, få av dem kan över huvud taget planera längre än en dag framåt i tiden, de behöver emotionellt stöd, skrapar upp knän och oroar sig över struntsaker. Modellen lyckas i hög utsträckning i socioekonomiskt starka områden där högutbildade vårdnadshavare kan vara ett stort stöd i skolarbetet eller där det finns RUT-anställda läxhjälpare i nödfall. Den misslyckas här, där vi jobbar. Koncernen tvingas anställa obehörig personal som löser konflikter, är extrabemanning under arbetspassen, kan förklara föreläsningar i efterhand, som serverar mackor på morgonen och går igenom läxor på eftermiddagen. Det är så jag har kommit hit. I takt med att skolan fått sämre rykte och svårare att attrahera personal har jag successivt befordrats till undervisande lärare. Det är dessutom löjligt bra betalt.

En som noterat min och min vapendragare Bengts framfart är Jeanette. Vi har varit kollegor på ett tidigare jobb. Eller kollegor, hon var mer eller mindre min chef. Skolvärlden är full av hierarkier, lägre ledarroller och positioner för den som inte räds att leda, övervaka och fördela arbete. Hon är en naturbegåvning. Det spelar ingen roll hur problemtyngd, dysfunktionell eller stökig en klass är, när Jeanette kliver in tystnar den. Samma effekt har hon på mig. Jag fruktar och respekterar henne. Hon bär alltid klackskor, ett antal juvelklädda ringar på fingrarna och har en obönhörligt genomträngande blick. Det första man noterar när man hälsar på henne är att hon är iskall. Obefintlig blodcirkulation. Och ganska snart in i en kollegial relation inser man att kroppstemperaturen speglar sinnelaget. I ett berusat ögonblick ska hon erkänna att hon växt upp rikt, strikt katolskt och att hennes mor omfamnade henne första gången i tonåren. Hon behöver egentligen inte förvärvsarbeta eftersom föräldrarna löst det ekonomiska för henne, men hon är uttråkad. Förutom att åta sig komplicerade elevgrupper, kuva dem och lägga dem till sin lista med erövringar är hon egentligen bara road av en enda sak: Sex. Hon och Bengt har inlett en sporadisk sexuell relation. I korridorerna simulerar hon oralsexgester när hon tror att ingen annan ser, och under sommaren ska relationen intensifieras, för att ta ett tvärt slut när hon en morgon väcker Bengt med en kniv och kräver att han ska skära sig själv i handflatan för att ”överkomma sin patetiska rädsla för fysisk smärta”. Men än så länge har vi ett fruktbart samarbete i lektionssalen.

Buffén smakar skit. Rhode Island, en dressing som alltså inte härstammar från delstaten Rhode Island. För övrigt en lika genuin anglicism som ”after work”. Jag har druckit mig modig och för in samtalet på lön. I skolvärldens myller av mikroledare och befordringar finns ett överdrivet tabu kring ämnet. Lärarbristen har skapat möjligheter att hoppa mellan arbetsplatser och snabbt höja sin lön till tidigare otänkbara nivåer. Den avskydda förstelärarreformen skapade en ny klass av superlärare med superbetalt. De stora lärarfacken vill framför allt stärka yrkets status, inte skapa sammanhållning på arbetsplatserna. Vi är splittrade.

– Är det inte rätt märkligt, säger jag, att jag har varit undervisande lärare i väntan på att Kjerstin kommer tillbaka från tjänstledigt, men att jag tjänar 15.000 mindre än henne i månaden?

Jag vet att det är en provocerande fråga och flera berusade kollegor hugger direkt. Precis som väntat är det få som håller med mig, men en efter en avslöjar de på ett ungefär vad de själva får i kuvertet. På andra sidan bordet hör jag Bengt exalterat och högljutt redogöra för konflikten mellan peuranska och filippinska maoister medan vår högborgerliga idrottslärare stirrar ut i tomma intet. Han har en bakgrund som fotbollsspelare på lägre elitnivå och har en wikipediasida som han helt uppenbart skrivit själv, vilken påstår att han går under smeknamnet ”Rösbos Ronaldinho”.

Jag riktar in mig på lärarförbundets förtroendevalda. Hon pratar om sin IBS. Jag väntar inte ut samtalet eftersom jag vet att hon aldrig slutar prata om sin IBS, utan avbryter. Hon visar sig inte tycka någonting om någonting. Faktum är att hon heller inte riktigt verkar ha förstått vad hennes uppdrag innebär, annat än att hon ibland får åka på utbildningar. Men det är inte hennes fel. Skolkoncernen har en facklig samverkansmodell som de skryter mycket med, där de ”förebygger problemen innan de uppstår”. Samverkansmodellen är att de två lärarfackens representanter i Stockholm träffar VD:n för koncernen över en lunch på regelbunden basis. På så sätt är all lokal facklig aktivitet överflödig menar de, och vår förtroendevalda har svalt betet. Samma totala flathet ska hon uppvisa även i den snara framtiden, när vi får sparken.

Skolan uppfyller egentligen de flesta kriterier för en sekt, och den folkkäre musikerns bror är vår sektledare. Skolans logotyp (påfallande lik en svastika) och inspirerande citat tillskrivna honom sitter överallt i arbetsrummet. Vi uppdateras konstant om hur vi står oss i jämförelse med andra skolor. Har vi lägre betygssnitt än Engelska skolan? Det är bara att lösa. Det arrangeras gemenskapsdagar där anställda på skolor i geografisk närhet till varandra ska umgås tillsammans i en frikostig alkoholkultur medan motivationscoacher berättar för oss hur långt vi kommer med sammanhållning och positiv attityd. Koncernens VD dyker upp i sidenkostym, håller tal och konferensknullar.

Den goda sidan med att arbeta i en skolmodell som inte fungerar alls i praktiken är att man får ganska fritt spelrum att göra vad man vill istället. I högerkretsar finns en paranoid vanföreställning om att skolväsendet i mångt och mycket framför allt ägnar sig åt kulturmarxistisk hjärntvätt av svenska barn. I vårt fall har de helt rätt, även om vi tyvärr är en isolerad ö i ett ruttet undervisningssystem. Vi kommer undan med det därför att vi är hårt arbetande, solidariska kollegor och omtyckta av barnen. Om man sedan ägnar lite väl stor del av SO-lektionerna åt att tala om arbetarrörelsens heroiska kamp, förintelsens fasor eller sovjetunionens rymdprogram, är det sekundärt.

Chefen är inte på plats ikväll, men vi får veta varför först nästa vecka. Ny rektor ska komma att tillsättas precis innan sommaren, och han har dessutom fått tydliga direktiv om att minska personalkostnaderna. Han har läst på flashback forum att vi är våldsförhärligande kommunister. En käck medlöpare från HR i Stockholm kommer skickas ner till förhandling. Vid minst ett tillfälle kommer hon att gråta. Den nya rektorn ska gömma sig som en råtta och arga föräldrar ska ringa ner receptionen. Vi ska till slut enas om ett saftigt utköp, goda vitsord och den varma känslan i magen av att åtminstone ha tagit en pytteliten seger i striden mellan arbetare och kapital. Det och den låda kollegieblock, häftapparaten och paketet färdigskivad ost jag stjäl på min sista dag.

D.E 2018

Tidigare inläst i Cyklopen Radio #12 – den tredje vågen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s