“Men vi måste, så vi gör det riktigt långsamt”

D.E är en 28-årig man som lever under till synes ordnade förhållanden. Han har ordnat boende, en gedigen skolunderbyggnad och är sedan länge etablerad på arbetsmarknaden. D.E synes ha ett prosocialt nätverk och hans fysiska och psykiska hälsa är utan anmärkning. Han har de senaste fem åren arbetat som lärare, fritidsledare och stödassistent. Han har inga skulder.

D.E är tidigare ostraffad och det framkommer inget som indikerar en pågående missbruksproblematik rörande alkohol, narkotika eller spel om pengar. D.E ger heller inte uttryck för några attityder eller värderingar som stödjer kriminalitet. Han tillstår heller ingen problematik rörande impulskontroll eller aggressioner. D.E bedöms lämplig för samhällstjänst.

Misshandel av normalgraden är brott av sådan art att det normalt ska föranleda ett fängelsestraff. Det är fråga om en gärning riktad mot en politisk meningsmotståndare och tangerar den grundlagsfästa yttrandefriheten. Med hänsyn till att det rör en händelse som ligger så pass långt tillbaka i tiden i förening med vad som framkommit om D.E livssituation föreligger särskilda skäl att frångå ett fängelsestraff och påföljden ska bestämmas till villkorlig dom i förening med 75 timmar samhällstjänst. Om fängelse hade valts som påföljd skulle två månader ha dömts ut. 

”å du kan se på mitt anlete
att jag har ett samvete
men att det är artificiellt


här är jag, hej angenämt
jag är dömd till samhällstjänst”

Spakur, ‘Samhällstjänst‘ (2021)

Norr om tågstationen uppförs den serie höghus som ska utgöra centrala Göteborgs nya vulgära skyline. Promenaden mellan Nils Ericssonterminalen och Drömmarnas kaj, strax öster om den snart ersatta Götaälvbron, är en labyrint under daglig förändring, zickzackande mellan byggarbetsplatserna och dess omväxlande behov av pakeringsplatser och materialhögar. Mitt emot Gotenius varv på hisingensidan, i närheten av gasklockans ruiner och Swedish Match snusfabrik – en före detta finsk sjömätningsbåt. Idag ett flytande härbärge.

Historiskt har straffarbete inte varit något alternativ till ett fängelsestraff. Det har snarare rört sig om en kombinerad påföljd. Det ska heller inte sammanblandas med att tilldömas tid i arbetsläger. Det förstnämnda upphörde med en ny brottsbalk 1965, det senare verkar inte ha förekommit i någon nämnvärd utsträckning sedan andra världskrigets svenska interneringsläger långsamt tömdes på utländska desertörer eller flyktingar och inhemska säkerhetshot. I svenska fängelser råder däremot sysselsättningstvång, vilket i de allra flesta fall betyder arbetstvång för den icke-förhandlingsbara lönen om 13 kronor i timmen. Den dömde tillverkar bland annat enklare inredning, fågelbord och skärbrädor med IKEA-klingande namn för det statliga bolaget Krimprod, som styr över mer än två miljoner arbetstimmar om året på svenska anstalter. Att arbetsvägra ger anmärkningar, och försvårar villkorlig frigivning. Historiskt finns det ett antal exempel på facklig organisering för och av interner, men Kriminalvården har effektivt slagit dem till spillror med godtyckliga förflyttningar och förtäckta bestraffningar. 

Krimsprods Medicinskåpet Fosie

Jag har med nöd och näppe undgått internering. Jag har inte heller tilldömts straffarbete, och min kontaktperson på frivården uppskattar inte ordvalet. Jag har fått samhällstjänst. Jag ska göra samhället en tjänst, och på så vis sona mitt brott. Jag riskerar heller inte att bli den typ av ekonomisk belastning som ett fängelsestraff innebär nästan omedelbart genom skattebekostad mat och cell, eller genom framtida kostnader när jag som en konsekvens av straffet förlorar mitt lönearbete och min bostad. Jag kan fortsätta leva ett normalt liv, men förväntas viga min fritid åt oavlönat arbete och på så vis rehabiliteras ifrån min patologiskt kriminella livsstil. Mitt eget förslag är en bokhandel i Folkets Hus på Linnégatan. Frivården säger blankt nej. Jag ska istället arbeta på ett boende för hemlösa män. – Det tror vi kommer att passa dig, säger Frivården. Jag frågar om jag kan säga nej, och min kontaktperson låter besvärad, stånkar och ger ett svävande ickesvar. Jag tolkar det som att jag antagligen har formell rätt att komma med vissa önskemål men att det blir oerhört jobbigt för alla inblandade, särskilt mig själv. Det avgör saken. Kunde varit värre, men det kunde också varit betydligt bättre. 

Under mina sporadiska perioder som fackligt aktiv har jag lärt mig att välgörenhet och arbeten som sammanfaller med arbetarens moraliska kompass är de svåraste att reglera. Djurrättsorganisationer, välgörenhetsorganisationer som anställer värvare, intresseorganisationer och i viss mån politiska partier – alla är de slavdrivare när det kommer till kritan. Den anställda gör mer än den får betalt för och gränsen mellan ideellt och betalt arbete suddas ut. Jag påminner mig själv om att jag redan har ett heltidsarbete och att det visserligen är hedervärt att hjälpa samhällets utslagna på sin fritid, men jag ska inte överprestera. Jag är där för att jag måste, och jag måste inte bli omtyckt. ”But we have to, so we do it real slow”. Det är både en replik ur stonerfilmen Cheech and Chong och titeln på en arbetskritisk mexikansk essä. 

Kontaktpersonen ger mig fyra tydliga regler. Jag gör vad de anställda på båten ber mig om. Jag får inte vara berusad eller narkotikapåverkad. Jag får inte ”bara sitta med mobilen”. Jag får inte sova. 

Franco ”Bifo” Berardi skriver i ‘Heroes’ att sömnen, bortsett döden, är den sista naturliga barriär som kapitalet inte kunnat eliminera. I den sociala fabriken fyller all vaken tid en funktion för kapitalet. Arbetet naturligtvis, den mest direkta stölden av vår tid och värdet vi skapar, men också resan till och från arbetet, det reproduktiva arbetet i hemmet och konsumtionen som krävs för att upprätthålla det. Vi belånar oss, studerar för arbetslivet och fostrar barn till arbetskraft. Nästan all fritid är beroende av konsumtion, och användandet av sociala medier fyller dem med värde för dess privata ägare samtidigt som vi bombarderas med reklam för ytterligare konsumtion i en oändlig karusell av konstant stimuli, svår att lägga åt sidan. Vi arbetar för någon annan, hela dagen. 

Mitt första möte med samhällstjänsten liknar trots allt mer ett straff än något annat. Jag spenderar fyra timmar sittandes i ett kalt plåtrum tillsammans med en man som förklarar hur ”de som styr bankerna och media” använder sig av en metod som kallas ‘hegalian dialect’ och som Marx uppfann för att kontrollera opposition. Jag väljer att inte Hegelsplaina honom. Han har betalt för att vara på båten, men som de flesta andra har han själv levt på gatan, funnit frälsning och baptistkyrkan, för att sedan anställas här. Jag tycker inte om honom och sätter mig aldrig i båtens personalrum igen. 

Åter till sömnen, för även om vi fortfarande sover så är antalet improduktiva timmar ett ständigt slagfält. Den genomsnittliga sömnen i USA har gått från tio timmar per natt till dagens sex timmar på bara hundra år. Och även om arbetstiden inte har ökat med samma antal timmar så har antalet vakna och alltså produktiva timmar, gjort det. 

Under nästan alla jobb jag haft, och jag har haft fruktansvärt många lika fruktansvärda skitjobb, har jag lyckats sova på arbetstid, snarare som motståndshandling än av nödvändighet. Det är en del av samma impulsiva motstånd mot tvång som jag ser dagligen hos mina elever i grundskolan. Överallt där det påförs disciplin kommer det att finnas motstånd. Att sitta still, att vara tyst, att göra något därför att man måste. Det tar emot, och tur är väl det antar jag. 

Någon sömn på båten är det däremot inte tal om. Jag har en djupt inarbetad vana av att sova en stund efter mitt lönearbete, för att rensa hjärnan från den överdos av intryck som arbete på en skola innebär. Men det får jag upphöra med nu. Rask promenad mellan arbetsplats och samhällstjänst. Vakenhet som straff. 

Jonathan Crarys bok ‘24/7’ handlar även den om kampen om sömnen. Om sömndeprivering som tortyr, om den amerikanska militärens överdrivna intresse i vissa flyttfåglars förmåga att vara vakna flera veckor i sträck, om ett samhälle som strävar efter produktivitet dygnet runt och för vems skull det egentligen är. Crary skriver, hastigt översatt: ”De flesta till synes orörbara nödvändigheterna i ett mänskligt liv, som hunger, törst, sex och behovet av meningsfulla sociala relationer, har blivit kommodifierade, gjorda till varor. Din sömn är den tid som inte kan koloniseras, den enda tid som inte går att tvinga in i vinstmaskinen. Trots all vetenskaplig forskning på området är det ett häpnadsväckande faktum: inget värde går att extrahera från sömn.”

På båten, som kommer få förbli namnlös, bor knappa femtio bostadslösa män. Somliga har kommit och gått på härbärgen hela sitt vuxna liv, andra har flytt till Sverige och fastnat i det omänskliga vakuum som en asylprocess ofta innebär. En del har förlorat jobb och bostad över en månad eller två i pandemins svallvågor. Stämningen är mycket lik hur jag visualiserade ett eventuellt fängelsestraff. Rå men hjärtlig heter det i idrottssammanhang. Toxisk maskulinitet är vad det skulle beskrivas som i andra. Personalen berättar att jag kommer att bli ”testad”. De här människorna är som rovdjur sägs det mig. De kommer att pröva dina gränser, försöka utnyttja att du är ny. Det märker jag aldrig något av.

Mark Fisher beskriver i ’Kapitalistisk realism’ ett tillstånd han valt att kalla depressiv hedonism. Hans studenter, vuxna människor med färdigväxta frontallober på ansedda universitet, är oförmögna att göra något annat än att söka konstant stimuli. Den gamla fängelsedisciplinen är borta, och ersatt av ett allomfattande kontrollsystem av konstant konsumtion, ständigt kopplat till ett ”kommunikativt sensations- och stimulusnätverk”. En av mina arbetsuppgifter på mitt lönearbete är att uppmuntra barn att läsa. De avskyr det. Inte ens när bokstäverna uppenbarar sig på en upplyst skärm, när möjligheten till uppläsning finns inbyggd, när det rör sig om mycket korta texter om saker som intresserar dem, är det tillräckligt. Intrycken blir för få och tristessen nästan outhärdlig för de flesta av dem, direkt smärtsam. Jag tror mig själv vara född i något slags generationsskifte. Ständigt kämpandes mot skärmar och vibrationer som söker min uppmärksamhet, sökandes jungfrusilen, den sensation som läsande innebar för mig som barn. På båten jag befinner mig kryllar det av böcker, men ingen läser dem. Utbudet är detsamma som på vilket Myrorna som helst. Lite biblar, mycket kriminalare på pocket. 

Ombord råder mer eller mindre total etnisk segregering. Det är outtalat, men infödda svenskar sitter vid sina bord och resterande trängs vid andra. Undantaget är de äldsta männen, de verkar obrydda. Bland de män som ser sig själva som mer svenska än andra så florerar ständiga rykten om invandrade bostadslösa som går före i olika typer av köer, har pengar gömda på listiga sätt eller får fördelar av samhället som är oåtkomliga för dem själva. De personifierar uttrycket ”slåss om smulorna vid de härskandes bord”. Till en början tycker jag det är skönt att ingen säger något osmakligt öppet, eftersom de vet att bråk leder till att de hamnar på gatan igen. Men efter ett tag börjar jag hata det. Ut med det, upp till ytan, hellre än att ha det som en blöt filt över alla rum, en unken doft vars källa inte går att hitta. 

Sociologen Roland Paulsen har skrivit om meningslösa jobb. Alla ska i arbete, det spelar ingen roll om det inte finns tillräckligt många arbeten som måste utföras. Staten sköter kapitalets disciplinering, den som inte lyckats komma i arbete ska spendera veckornas alla vardagstimmar med CV-kurser och datorkunskap. Allt ska nitiskt rapporteras och den som glömmer eller missförstår straffas med prickar i ett livslångt register. Få tillräckligt många och din ersättning, även om du betalat den själv genom en arbetslöshetsförsäkring, dras in. 

Mycket snart inser jag att den tjänst jag ska göra samhället är helt meningslös. Det spelar ingen roll om jag är här eller inte. Den enda funktion det fyller är den repressiva, mitt straff, stölden av min tid. Under ett pass på åtta timmar städar jag lika många toaletter och kör industridiskmaskinen ungefär dubbelt så många. Serverar lunch, de boende saknar till skillnad ifrån till exempel ett barn på lågstadiet rätten att själva sleva upp sin portion, och ser till att det alltid finns kaffe i termosen. Jag har gott om tid att läsa. Jan Myrdals barndomssvit och ’Surviving justice’, en antologi med oskyldigt dömda i USA. ’The end of policing’, ett inlägg i den amerikanska polisdebatten i svallvågorna efter Black Lives Matter, och Väinö Linnas betydligt mer tröglästa ’Upp trälar!’. Och föreningen Arbetarskrivares senaste antologi, vilken stjäls av en åldrad och alkoholdement kleptoman när jag klantigt nog lämnar den framme under ett toalettbesök. Den är signerad av poeten Nino Mick och jag lyckas byta mig den tillbaka mot en handfull servetter och dagens GP. 

Anarkisten Bob Black kallade ”fritid” för en ”administrativ tidsbegränsad säkerhetsventil” i sin klassiska text ’Avskaffa arbetet’. Fritiden, menar han, är bara den tid arbetaren behöver för att vila upp sig inför nästa pass. Den fria tiden ska ägnas åt reproduktion, och gärna konsumtion. Genom att avskaffa arbetet så avskaffar vi också konceptet Fritid. Jag förstår, men när fritiden tagits ifrån mig känner jag i hela kroppen hur avgörande den är för min generella energi och livslust. 

Jag undviker som tidigare nämnts personalrummet. Istället spenderar jag min tid i mässen. Här finns kaffet, fritt wifi, den sociala samvaron och alla in- och utgångar. Båtens hjärta. Med tiden etableras ett smeknamn på mig. Det är ett smeknamn som funnits i alla idrottslag genom alla tider och som snabbt sätts på den person som någon gång råkat öppna en bok i ett annars direkt antiintellektuellt sammanhang. Jag blir Professorn. Och när jag checkar ut sista gången efter mina 75 timmar, på julafton, är det just vad de boende kallar mig. ”Ta hand om dig professorn”. Jag har mot båtens alla regler och föreskrifter smugit in två IPA i min ryggsäck som jag nu kan dricka i snön utanför Centralstationen. Jag inser hur oerhört lik det gör mig männen på boendet. Å andra sidan ska jag med en buss till Tjörn. Där väntar flickvän, förstående svärföräldrar och gratinerad hummer. Väldigt få på båten har någon som väntar och ingen av dem kommer att äta hummer ikväll, om någonsin igen.

D.E

Tidigare publicerad i litteraturfanzinet BÄNKEN #2

Omslagsbild: KrimProds Dagrumsmöbeln Norrtälje

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s